Men vad nu? Starta upp ett blogginlägg när jag borde vara på jobbet eller åtminstone på väg in mot stan? Har bloggaren insjuknat? Inte alls. Bloggaren har gjort precis så som bloggaren funderade på i förra veckan. Att ta en sovmorgon, bara sådär, för att jag kan. Fredag morgon de senaste femton åren har inneburit att rusa iväg i tidig otta och riva av en teckenspråkslektion. Idag är det inte så. Idag startar jag upp en blogg tio minuter före lektionens början. Jag vaknade till en stund i natt och konstaterade att jag tycker att den nya tillvaron är skön. Jag har satt punkt. Om vi beskriver vårt liv som ett textstycke med en massa meningar, så var det här en punkt av många. Det blir förhoppningsvis nya punkter.
Jag känner mig nästan tvingad att morgonblogga. Mycket för min egen skull. Jag behöver blogga av mig. Inte för att så speciellt mycket har hänt som kräver akutbloggning, utan mer för att förebygga en bloggabstinens. Det kommer några dagar av bloggfrånvaro nu, om jag inte kan leta upp någon dator i en hotellfoajé och få blogglusta mig lite. Frågan är om jag kommer att hinna. Om en liten stund är jag och en kollega på väg till Uppsala med tåget. Om vi nu kommer dit eller om vi får sitta ett halvt dygn i skogen mellan Marma och Mehedeby. Jag har inte varit drabbad av SJ:s inställda avgångar eller försenade sådana, men jag har förstått att det har varit ett utbrett problem. Det skulle väl inte göras ett debattprogram på SVT om SJ-problematiken, om det bara gällde två shoppingsugna kyrkanställda, som fastnar mellan Gävle och Uppsala. Igår kväll ägnades ju Debatt åt missnöjda resenärer. Jag kommer att sälla mig till dem, om SJ drar av mer än tio minuter av min och min kollegas planerade shoppingrunda. Vi ska värma upp och komma i stämning. Klockan sjutton sitter vi i Domkyrkan, tillsammans med elvahundra andra.
Det är dags igen. Det har gått två år sedan förra gången. Då var det en riktig fest på många sätt i Uppsala. Teologifestival. Gudstjänster, föreläsningar, festliga kvällsprogram och en makalös servering av buffé i foajén utanför universitetsaulan. Det övergår fortfarande mitt förstånd hur det var möjligt att utspisa då cirka tusen personer på ett så effektivt sätt. Jag kände inte av någon speciell kö, kanske för att det fanns många att heja på eller säga några ord till under tiden, men det hela avlöpte väldigt sansat och välorganiserat. Det var en typisk mingelbuffé, där vinglaset hängs på tallrikskanten och det gäller att balansera tallrik, servett och bestick på ett världsvant sätt. Det hela tycks inte ha avskräckt mig. Jag överlevde för två år sedan och jag åker dit igen. Tillsammans med större delen av arbetslaget och så då elvahundra andra teologiintresserade personer i Uppsala stift.
Jag har gett ett positivt summering av förra gången. Det innebär inte att det rakt igenom var plus, plus, plus. Det fanns riktiga dalar och minustecken. Några minutrar satt jag som en fågelholk och tänkte: vad håller de på med? Du vet, när det blir så där flummigt, så jag tvingas fundera: gör de detta på allvar eller driver de med mig? Vi människor fungerar ju så olika och det är tjusningen med oss människor. Jag tar det inte som ett problem, utan accepterar att vissa av de tusen personerna formligen frotterade sig i dessa flummigheter och tyckte att det var det bästa de någonsin upplevt. Det finns också en masshypnosrisk. Att alla som inte riktigt vet vad de ska tycka, tycker att det är superbra, för så verkar alla andra tycka. Det är inte alla som bloggar och erkänner att vissa inslag känns för flummiga. Däremot kan jag konstatera det och låta det vara bra så. Jag vet också att vissa inslag var bara så otroligt underbara att det blev enbart en positiv händelse för två år sedan. Jag är full av förväntan den här gången.
När jag nu ändå bloggar, så kan jag lika bra erkänna att jag är inte till etthundra procent taggad. Jag är inte helt med på banan ännu efter sjukdom. Jag känner mig trött och sliten. Skulle gärna vilja ha en helg hemma, utan en minsta lilla inbokad timme. Nåja, det är fritt fram för Melodikrysset. Det kommer att kännas konstigt imorgon förmiddag att sitta på föreläsning och se hur klockan tickar fram till tio noll tre och veta att nu sprids Anders Eldemanns röst i radiohögtalaren. Jag har garderat med hörlurar till min iPhone. Är det en ointressant och släpig föreläsare, så smusslar jag in örsnäckan och ser så där superintresserad-face-aktig ut. Vågrätt sju... flyt med när alla andra skrattar... lodrätt två... nicka instämmande... Förmodligen kommer det att bli intressant på föreläsningen och jag får önska mina melodikrysslösande vänner lycka till. Jag sviker en lördag av femtiotvå!
Just nu ser jag fram emot en utanför-programmet-punkt som går av stapeln ikväll. Hur sent det blir vet jag inte. Jag kan gärna offra några timmars nattsömn för att få njuta av ett extra insatt styrÖLsemöte. Jag och de övriga ledamöterna har rekogniserat pubutbudet i Uppsala och har nu några ess med oss i bakfickan och i rockärmen. Vi har meddelat våra kollegor i arbetslaget som befinner sig i Uppsala att de är välkomna att sälla sig till oss och få en inblick i styrÖLsearbetet. Vi hamnar säkert på en irländsk pub nära busstorget, som enligt chefen har ett mycket stort utbud av ÖL och whiskey. Han hade gjort en runda där alldeles nyligen. Känns faktiskt tryggt att chefen har sonderat pubterrängen. Vi i styrÖLsen hoppas att det breda utbudet innebär att de har den goda smaken att servera Helsinge Rököl. Vi är så sugna. Så detta blir alltså inte bara en helg i Teologifestivalens anda. Det blir också en liten avstickare som har fått bloggarbetsnamnet TeÖLogifestivÖLen. Jag tillåter mig att göra några små justeringar. Chefen med hustru har sagt att de ska sällskapa oss och jag tror inte att ärkebiskopen är någon följare av min blogg. Det känns rätt säkert att ordleka litegrann.
Senast jag bloggade så nämnde jag olika användningsområden för en scanner. Döm om min förvåning när jag idag på morgonen ser TV-nyheterna och de berättar just om en scanner. En fransk forskare som har scannrat en hjärna och vad händer, jo, vissa fält i hjärnan färgas röd när patienten menar ja och en annan del av hjärnan färgas blågrön när den menar nej. Alltså, idén och möjligheten finns redan. Det borde jag ha förstått. Så nu kanske scannern bara behöver justeras lite för att sedan kunna användas inom Vägverket eller här på Blogspot. Vem vet, den kanske kan användas på Teologifestivalens avstickare också. Det är kanske framtidens melodi för styrÖLsen. En ÖL-scanner! Ölglaset scannras och utslaget röd eller grön avgör om det är värt att pröva. Eller så behåller vi hjärnanvändningsområdet och scannern avgör om det ska bli ännu en runda eller om det är dags att gå tillbaka till hotellet. För min del blir det inget rekord i ölhävning ikväll. Det kan jag lova. Det är en tävling jag aldrig kommer att anmäla mig till. Jag vet att jag inte ens har en chans mot den sammankallande ledamoten. På återseende med ett leende!
PS. Jag känner mig lite jäktad nu. Har lite som ska fixas innan jag beger mig mot tåget. Men påminn mig om att jag måste blogga om Gävle kommuns parkeringsservice någon gång. Snacka om att sitta som en fågelholk vid flummigheter. Där är frågan befogad: Vad håller de på med? En teologifestival i sammanhanget är enbart trevlig. Dit ska jag nu. Bara en sväng förbi Flash först!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar