Ibland smakar livet kofta

Måtte inte farbror Melker på Saltkråkan ha rätt när han säger: Denna dagen ett liv. Jag har större förhoppningar på ett liv, än att det ska se ut som den här dagen. Jag borde kanske varna för att det här blogginlägget kommer säkert att bli lika upplyftande som vinterkräksjukan. Inte upplyftande överhuvudtaget alltså. Om du gick in här med önskan om att bli glad och uppmuntrad, så kanske du ska söka dig bort från sidan så fort som möjligt. Det är inte bara snack, det kan komma bloggsymtom liknande dem som stämmer in på vinterkräksjukan. Jag vet att jag brukar vara en positiv och glad person. Lätt till skratt. Håller humorn högt. Till och med mitt persontecken i teckenspråket visar på min smilgrop i kinden. Så det bästa vore kanske att låta bli att blogga. Att dra filten över huvudet och vänta tills det går över. Det värsta med det är att jag inte har en aning om när det kan tänkas gå över och jag har inte så mycket tid till att vänta heller. Jag tror att det är där som skon klämmer. Tidsbrist. Jag är stressad.

Några läsare kanske vill få det till att jag har fått sköna vanor genom att bo på hotell, vara på teologifestival, göra pubrundor i glada arbetskamraters lag och bara ta emot på föreläsningar av olika slag och att det är avsaknaden av detta som gör mig pissed off. I vanliga fall skulle jag kunna göra en motargumentation till denna inställning, men jag vet inte om jag ska slösa tid på det nu. Jag svarar helt kort att jag tror inte att det är så. Var sak har sin tid och uttrycket: Borta bra men hemma bäst, stämmer så otroligt bra. Jag har teologifestivalat färdigt och ska nu smälta alla intryck till det är dags för nästa satsning. Om två år.

Jag tror det finns en del läsare som skulle kunna dra in PMS-problematiken också. Jag har inte bloggat om det tidigare och har inte för avsikt att göra det nu heller. Fast nu när jag ändå har dragit upp den tre-bokstäver-långa-förkortningen-för-premenstruellt-syndrom, så kan jag ju ändå orda lite om det. PMS, för de läsare som inte har hört talas om det tidigare, är ett samlingsbegrepp för olika typer av fysiska eller psykiska besvär under förstadiet till menstruationen. Alltså, ett syndrom som gäller den kvinnliga befolkningen. Stämningsläget hos kvinnan kan förändras i riktning mot nedstämdhet. Vi kan uppfattas som känslomässigt instabila. Jag vet att det där kan uppfattas som ett stort handikapp hos många kvinnor. En del känner sig olyckliga, andra får djupa dalar, nästan som en depression. Inom det spannet, från att vara olycklig till att känna depression ligger irritation, intolerans, oro, grälsjuka och aggressivitet.

Jag har hört att många kvinnor upplever olika sorters smärta. Allt från ömmande bröst till ryggont. Migrän och illamående. Några känner av viktökning och svullen mage. Inte undra på att det ligger irritation i luften. Det har bedrivits forskning på området och vetenskapen tror sig har kommit fram till att det hela beror på överkänslighet i hjärnan för progesteron. Självklart måste saken utredas. Det går ju inte ha tickande bomber ute på gatorna. Jämt och ständigt. Den kvinnliga populationen ser också till att alltid vara i jour, så hela året täcks upp. P-piller, antidepressiva medel, motion, vettig kost och undvikande av stress är några botemedel. Så vi kvinnor har det förspänt. Vi vet vad som hjälper oss när humöret sviktar. Det som verkligen oroar mig är vad vi gör med männen. När de uppvisar irritation, intolerans, oro, grälsjuka och aggressivitet. Då räcker det inte att slänga fram en karta med P-piller. Forskarna kliar säkert sina huvuden.

Så, om nu inte avsaknaden av goda Uppsala-vanor, förkortat GUV, eller PMS är problemet, vad är då felet? Jag tror helt enkelt att det är det intensiva livet. Vi kan roa oss med att förkorta det DIL. Det finns för tillfället inte några naturliga luckor emellan evenemangen, utan jag känner att jag kastas rakt in i nästa uppgift, nästan innan den tidigare är avslutad. När livet går omlott, så uppstår stress och trötthet. Jag vet så väl att detta är mitt liv och du behöver inte påminna mig om att det är jag som har rätten att styra över det. Jg börjar fundera om det verkligen är jag som har planerat den här kalendern? Jag trodde jag var mindre korkad än så här. Det verkar inte som jag har lärt mig någonting i mitt fyrtiofyra år långa liv. Kan det vara så att jag vill för mycket? Eller är det så att jag har planerat väl efter aktiviteterna sett, men glömt bort alla förberedelser inför och upphämtningar efteråt? Hur som helst, det är något lurt just nu och jag känner stress. Ännu en förkortning, JKS. Jag Känner Stress. Den förkortningen ligger nära JKT-förkortningen. Jag Känner Trötthet.

Jag hade gärna haft fjorton dagar emellan teologifestivalen och det som inträffar imorgon, men nu visar den bistra sanningen att det bara är en. Jag har packat upp, för att en stund senare packa ner. Imorgon bär det iväg till Stockholm. Nu är det psalmskolans andra träff som gäller. Dags att ta fram kreativiteten, men hur jag än letar och gräver, så hittar jag bara spykänsla och lojhet. Inte de bästa ingredienserna när det gäller skapande. Skapandeprocessen känns i nuläget som ett hån. Det kan på sin höjd bli en tung blues. Om livets stress, trötthet och fucking elände. Vet inte ens om jag orkar dra på mig masken med det trevliga leendet och låta omvärlden tro att jag är på tipp-topp-humör. Tipp får stå för soptippen och topp får rimma på flopp. Detta är en naken stresshanteringsblogg.

Det största bekymret är att jag vill gärna prestera på topp. Jag vill absolut inte komma och göra något halvdant. Jag vill ha ambitionen att komma väl förberedd och inspirerad. Jag får inte riktigt ihop det med att vilja sätta två fingrar i halsen och bara framkalla en kräkreflex över hela tillvaron. Bli inte orolig. Jag är som Thore Skogman. Jag överdriver lite. Det är storfiskaren och jag. Jag känner mig själv och vet att jag kommer att använda stunden på tåget imorgon bitti till att förbereda mig och komma i fas inför psalmskolan. Väl där, så kommer jag känna hur roligt och fantastiskt det är. Förhoppningsvis så kommer jag att kunna genomföra resan och orka ta tillvara på möjligheten. Låt inte vinterkräksjukan slå till. Den härjar lite överallt. Det räcker med att jag känner av symtomen. Precis som med män och PMS. De bär på symtomen, men drabbas inte av dem. IRL. In Real Life. I Riktiga Livet. Gud visste vad han gjorde. Vilket misstag det hade varit att lägga det på männen. De har ju nog av sina förkylningar. På återseende med ett leende!

PS. Jag borde kanske ställa ut en hink i detta PS-utrymme, så att eventuella läsare fick möjlighet att kasta upp maginnehållet efter denna helt bedrövliga bloggning. Jag väljer att försöka se lite positivt på tillvaron och då är inte fåfänga ett så dumt botemedel. I lördags hade jag en av mina dyraste luncher någonsin. Ja, inte själva matintaget, utan ett litet besök i butiken Öster om ån i Uppsala. Jag och min kollega skulle bara tidsfördriva lite och vila ögonen på vackra ting. Jag föll för en svart yllekofta, i den mycket osmåländska prisklassen. Jag tröstar mig med att den är klassisk och kan hänga med livet ut. Jag var lycklig hela eftermiddagen och när jag tänker på den, så försvinner alla eländesförkortningar på stört. Likaså den lilla fina tunikan, som blev min på fredagseftermiddagen, hjälper upp humöret. Den var både snygg och hade en småländsk prislapp. LLF - Länge Leve Fåfängan.