onsdag 17 februari 2010

Svärtad tumme och kors i pannan

När jag i förra veckan var på Psalmskolan i Stockholm, så sjöng vi en mycket vacker text, skriven av en av deltagarna på själva Psalmskolan och tonsatt av en elev på kantorsutbildningen på Stora Sköndal. Den handlade om Askonsdagen och om korstecknet på pannan. Idag är det Askonsdagen och texten kom tillbaka inom mig och så även tankarna på textförfattaren, som jag har haft glädjen att lära känna. Jag tror att Askonsdagen är en ganska okänd dag för många. Genom sig själv känner man andra eller är det tvärtom? Det är väl inte den vanligaste dagen på kyrkoåret, så nu får mitt bloggområde komma allmänbildningen till nytta. Det händer inte så ofta, har jag en fnissig känsla om.

Askonsdagen är onsdagen efter fettisdagen. Att det är en onsdag är väl ingen större skräll. Det vore konstigt om det till exempel var en torsdag eller fredag. Så långt är väl de flesta med? Men ask då? Vilken typ av ask pratar vi om? Den asken som innehåller ett litet vackert smycke? Eller trädet ask? Ingetdera. Ask som i aska. Så egentligen så skulle det vara enklare för alla om vi kunde kalla den för Askaonsdagen. Lite hakigt att säga, men lättare att förstå. Den här onsdagen infaller i veckan efter söndagen vid namn Quinquagesima. Något som både är hakigt att säga och svårt att förstå. Tillintetsägande och rent av onödigt. Det är fastlagssöndagen. Som kanske behöver sin förklaring också. Usch, nu börjar det bli rörigt i allmänbildningen. Låt oss tänka före och efter semlan. Den som du kanske avnjöt igår.

Då börjar vi med fastlagen. Det verkar ju nästan som om det är någon lag som ska slås fast. Då kan vi väl slå fast att vi nu har år 2010 och det var länge sedan som latin talades i våra kyrkor. Det vore OK om vi kunde säga fastlagssöndagen och då inleds förarbetet inför den verkliga fastan. Tre dagars av laddning inför den stora prövotiden. Söndagen är köttsöndagen, måndagen är fläsk- eller korvdagen och tisdagen, igår alltså, är Fettisdagen. Tvärtom än den taktik som nutida fasteprogram gör gällande. Där ska istället en invänjning ske, för att klara av fastestarten. Successivt ska intaget minskas. Jag kan inte påstå att jag lyckades så bra med invänjningen, utan jag hade en köttsöndag, en raggmunk med fläskmåndag och så semla igår. Jag är nog inte så modern som jag vill tro.

Idag har jag i alla fall börjat fasta. Inte för att jag så nitiskt följer almanackan eller kyrkoåret, utan mer av hälsoskäl. Jag har gjort det förut och nu är det dags igen. Kroppen talar sitt tydliga språk. Vissa dagar lite för tydligt. Så till och med jag fattar. Jag kör inte tortyrfastan med enbart vatten, utan jag halvfastar. Dryck, flytande soppor, buljong, frukt och grönt. Det övriga får komma med på köpet. Bön och fasta hör ihop. Det finns att be för, så jag kommer inte få sysselsättningsproblem vid knäppandet av mina händer.

De första dagarna är värst. Sedan kommer kroppen in i ett annat läge. Ett läge av accepterande och så småningom av välbefinnande. Innan dess så är huvudvärk, frysningar och olustkänslor att vänta. Det går över. En vanlig fråga är om det är för att jag vill gå ner i vikt. Det vill väl alla som behöver det? Huvudsyftet är att bli av med vätska i kroppen och då går jag ner i vikt automatiskt. Med automatiken så rensas kroppen och det är orsaken till att jag överhuvudtaget funderar på detta. Om ett eller ett annat kilo slinker med, så kommer jag inte att gråta blod, det kan jag lova. Jag tror dock att det finns vettigare metoder att gå ner i vikt på, än genom fasta. Till exempel hos Viktväktarna får du äta av allting, men av måtta. Om några dagar så skulle jag ge allt för ett knäckebröd med en ostskiva. Det vet jag av erfarenhet.

Så till Askonsdagen. Den dag som inleder fastan. Egentligen är det en katolsk tradition att strö aska över människors huvuden som ville göra bot och sedan jagades de ur kyrkan. De fick komma tillbaka på Skärtorsdagen och få förlåtelse för sina synder. Idag jagas förhoppningsvis inte några människor ur kyrkan och Askonsdagen var så även under lång tid bortplockad ur kyrkans evangelibok. Sedan nittonhundraåttiotre är den inne bland alla andra dagar i kyrkokalendern. Då, nittonhundraåttiotre, gick jag på gymnasiet och återinförandet av Askonsdagen är inte någon händelse som jag minns speciellt mycket av. Det kom inga reklamblad i brevlådan direkt. Ingen inbjudan: Kom och få ett korstecken i din panna.

Idag teckentolkade jag veckomässan i Heliga Trefaldighets kyrka, mitt i centrala Gävle. Kyrkoherdens klädsel var lila. Tulpanerna på altaret var lila och jag hade lyckats få på mig en tunn lila polotröja under den tolkriktiga svarta koftan. En lyckad men oplanerad matchning. Alla, som ville, fick komma fram och få ett korstecken i pannan. Tecknat av kyrkoherdens tumme. Jag fick teckna i hans panna och uttala orden: Ta emot korsets tecken för bot och försoning. Det kan inte hjälpas, men dessa symboliska handlingar blir förstärkning till alla ord. Att se alla dessa kors i våra pannor blev en påminnelse om livet. Vi är inte födda till död, utan till liv. Detta är en möjlighet genom korset. Många känner nog att korset är en symbol för död och elände. Jo visst. Långfredagen handlar om det. Ruskigt elände att ta död på Jesus på det där sättet. Vi får påminna oss om att berättelsen fortsätter. Korset är tomt. En symbol för liv.

Lite undrande. Lite funderande. Det skadar inte att vi uppmärksammas på vad korset egentligen betyder. Att i nästan direkt anslutning få dela nattvarden tillsammans var starkt. Kristi kropp för dig utgiven. Kyrkoherden tecknar som om han aldrig gjort annat. Kristi blod för dig utgjutet. Jag får vara med och ministrera vinet. Det är inte helt lätt att hålla kalken, servetten och samtidigt teckna, men jag tröstar mig med att det var säkert inte helt lätt för Jesus heller att sitta där och dela brödet och ge det till sina lärjungar och veta vad som låg framför honom. Jag bär inga sådana stora bördor. Däremot är jag i stor vördnad inför uppdraget . Tack att jag får.

Jag blev lite fundersam efter veckomässan och sopplunchen, eftersom det planerade besöket från en av kommunens servicegrenar helt uteblev. Jag gjorde några försök att nå ansvarig person på mobilen, men fick bara svaret: Personen du söker är inte anträffbar för tillfället. Var god försök senare. Jag försökte senare, men ännu senare var det ingen idé. Jag tror ändå att alla tyckte att det blev en fin stund av gemenskap och samtal kring korset, semlor, fasta, OS, sjukdomar, Försäkringskassans omöjliga beräkningar, nästa träff med mera, med mera. Soppan var förresten outstanding i smak. En turkisk kryddstark soppa. Vilken fastestart. Fastan håller nu på fram till påsk. Hur jag gör, alltså hur länge jag håller i, det återstår att se. Hänger jag i ända fram till påsk, så har jag inte större krav än att det måste finnas en knäckemacka med en ostskiva på. Inga stora pretantioner alltså. Finns kanske till och med möjlighet att bli bortbjuden på påskafton? Ett ägg och en knäckemacka! Vilken fest! På återseende med ett leende!

PS. Att fasta innebär ju att avstå från något. Om det inte vore för hälsans skull, så kanske min fasta inte skulle innebära att avstå från fast föda. Det skulle säkerligen svida mer i skinnet att avstå från bloggandet. Jag har inte tagit något beslut om detta. Du ser ju själv hur det har gått på första fastedagen. Någon bloggfasta tycks inte råda. Hur laddar man för en sådan? Bokskrivarsöndag? Psalmsångstextmåndag och så braska i med en fet bloggartisdag? Jag lägger dessa tankar i aska direkt.

Inga kommentarer: