William O'Connors höll måttet

Jag sticker emellan med ett protokoll. Det har gått av stapeln två extra styrÖLsemöten under helgen. Jag förstår att det verkar helt sanslöst att vi ska ha hunnit med det också, eftersom det har pågått en Teologifestival. Det har inte varit några ordinarie styrÖLsemöten, utan de har varit utökade. Kollegor har fått agera adjungerade ledamöter och det har varit mycket trevligt för oss ordinarie ledamöter. Det har på något sätt gett oss ny inspiration och kraft att ta itu med kommande styrÖLsearbete. Det var på många sätt annorlunda möten, men mest tydligt var det vid första beställningen. Det blev bara en öl och ingen raggmunk. Vid det laget hade vi båda kvällarna avnjutit en mingelbuffé, modell större, i entrén utanför universitetets aula och då är det inte läge för raggmunk som någon slags efterrätt. Förhoppningsvis kan vi få till ytterligare adjungerade möten på hemmaplan och på så sätt få möjlighet att visa den utökade skaran hur ett riktigt styrÖLsemötesupplägg ser ut.

Jag hoppas att ordföranden och sammankallande kan godkänna och justera ett gemensamt protokoll för de båda mötena, som gick av stapeln i fredags och i lördags kväll. Tiden emellan kändes så kort och intensiv, så vi kan låtsas att det som hände under mellantiden var som en slags pausunderhållning. För enkelhetens skull, så kan vi kalla fredagens event för del ett och lördagens för del två. Låt mig således få avverka protokollets första del. En hel arbetsvecka var avklarad. Jag och min resekamrat och tillika kollega hade värmt upp med en halvdag i Uppsala. Lunch, fika och en storslagen shoppingrunda, som resulterade i ett par strumpbyxor för min kollega och en tunika modell enkel och prisvärd för mig. Så kan det gå ibland, när möjligheterna och planerna ligger klara för årets stora shoppingrunda.

Jag borde väl inte blanda in Teologifestivalens inledningsgudstjänst i Domkyrkan och kvällsprogrammet i universitetets aula och jag ser till att inte falla i den gropen. Jag vill ha anledning att återkomma till dessa tillfällen vid ett senare bloggtillfälle. Werners, enligt honom själv, korta föreläsning kräver ett eget bloggutrymme. Jag kan minst sagt säga att det var en känsla av befrielse som jag kände när jag kom ut i den friska kvällsluften i Uppsala. Vi hade sonderat pubterrängen i förväg, men följde så ändå chefens förslag och hamnade en våning upp på O'Connors mitt i city. Det var för kvällen underhållningsentré på fyrtio kronor och vilket sammanträffande att det var Karrick's från Gävle som skulle framföra irländsk musik. Jag tvekade inte för entrén. Jag är ytterst svag för den irländska musiken. Det virvlade igenom en liten tanke om att jag skulle dra en linedanceuppvisning och köra mina två irländska danser Belfast City och Irish Stew. Jag lät bli.

Vi frångick inte stadgarna utan startade upp med något nytt. För min del fick det bli en Caledonian 80, med det trevliga tillägget: Definitive Satisfying. Jag behövde något tillfredsställande efter Werner. Ett skotskt öl från Edinburgh. Bryggeriet startade upp tillverkningen 1869. Så här etthundrafyrtioett år efteråt smekte den gommen på O'Connors i Uppsala. Arbetslaget gjorde så många olika beställningar att det fanns ingen möjlighet att protokollföra alla val. Än mindre fanns det tid för att höra sig för om omdömet. På ölen alltså. Kollegornas omdömen har inte i protokollet att göra, men jag kan intyga att det var som en städad skolklass. Glada över att sommarlovsbefrielsen hade kommit. Vi var så att säga Wernerbefriade. Sammankallande kom lite senare och gick på samma val som jag själv. Caledonian 80 och jag har för mig att vi enades om fyra sejdlar som bedömning. Hon får kommentarjustera om hon är av annan åsikt. Ordföranden gick igång med en Weihenstephaner Hefeweissbier Dunkel. Inte vet jag om det var en hyllning till mötet med Werner, men betyget var ungefär detsamma. Hon försökte prångla ut halva flaskan till någon i sällskapet. Men så desperat var ingen. Ett riktigt bottenomdöme. Jag vet inte om det blir noll sejdlar eller till och med en krossad sejdel.

Nu upptäcker jag en protokollmiss. Jag har glömt att föra anteckningar över ordförandens andra runda. Jag vet bara att det var en husets special, som den engelsktalande bartendern sedan försökte få mig att beställa, men nej, den föll mig inte alls i smaken. Så började kvällens småländska pubrunda. Se och lär hur smålänningen klarar sig igenom en kväll, sa jag till en kollega som stod och funderade på nästa val. Taste this one, ok, give this one a chance, no, okay, let's see, what Madam thinks about this... Små provglas ställdes fram och smålänningen kunde smaka och jag vet att många tror att gratis är gott, men så är det faktiskt inte. Det var hostmedicinvarning och roddbåtstjäravarning, men till slut blev det en John Smith och den ger jag tre sejdlar. För min del avslutades kvällen med en gammal trotjänare, Kilkenny. Den blir aldrig fel. Det tyckte inte sammankallande heller. Vi två förundrades över att en kollega, som inte dricker öl i vanliga fall, ändå beställde tre under kvällens gång. Det måste ju bero på det trevliga sällskapet. Vad annars?

Jag tycker att det behöver föras till protokollet att sammankallande visade upp fyra fingrar när hon samtidigt sa siffran tre. När risken var påtaglig för att raggningstimmen var slagen, så tog vi en taxi tillbaka till hotellet. StyrÖLsemöten må vara trevliga, men den enda raggningen som göre sig besvär är raggmunken. Tänk om det nästa gång kommer in en sådan iklädd tagelskjorta. Då blir det problem, när jag nu har gett medgivande i detta bloggprotokoll. Nåja, vi lämnar det bekymret. För nu är det dags för del två.

Lördagskvällen skulle tillbringas på V-Dala nation i Uppsala. Allt enligt arbetsgivaravtalet. Teologifestivalen hade tydligen ett samarbete med denna nation för servering av öl och vin. Våra entréband fungerade som VIP-biljetter och vi fick gå före den långa kön av unga studenter. Vi lämnade in våra jackor i garderoben och redan här kände jag att något var fel. Efter en noggrann överblick av ölutbudet, så förstod jag att det skulle bli problem att efterleva styrÖLsestadgarna på punkten att alltid prova något nytt. Spendrups, Mariestad, Tuborg och Staropramen... jag tror till och med att Nykterhetsrörelsen har hört talas om dem. Ljudnivån var så hög att jag kunde ha sagt ett afrikanskt namn på öl och ändå fått en ljus Åbro. Priset var på studentnivå och jag tänkte, det blir en kväll som passar en småländsk kassa, men jag får ge blanka tusan i protokollskrivande. Två barer, men inga nötter.

Efter en liten stunds småpratande, så avslöjar chefen att några i sällskapet redan före mingelbuffén uppsökt en pub nära Domkyrkan och det där fanns etthundraåtta sorter att välja på. Jag undrade så intensivt i min hjärna att vad gör vi då här? Till slut rann tanken ur min mun och vi bestämde oss för att gå till Williams och välja bland de etthundraåtta sorterna. Chefen hade tidigare druckit en öl med det svensköversatta namnet "Spräckliga hönan". Det lät både pittoreskt och trevligt. Vad som helst hade varit bättre än V-Dala nation. Till och med en milkshake på Donken. Jag har nog aldrig varit så modig i hela mitt liv, som när jag uppsökte damtoaletten på nationen innan vi avvek. Packad med kvällstidigt packade småtjejer. Nåja, de måste väl ha fyllt tjugo, men betedde sig som om de vore yngre än konfirmander. Med vinglas i händerna pudrade de kinderna, målade läpparna, färgade fransarna, jämförde bh:ar och jag var den enda med klädda axlar kan jag säga. Jag gjorde det jag skulle och mitt uttåg från toaletten var en skräcksyn för dessa unga studenter. Hjälp är farmor här?

Wernerbefrielsen var ingenting mot vad jag kände när jag kom ut från nationen. Det kändes som om det var på överlevnadsnivå. Det var länge sedan som jag var så tacksam för att jag har fyllt fyrtio. Vilken välsignelse. Må aldrig någon få för sig att uppfinna föryngringspiller. På William's stod flaskorna uppradade innanför en glasruta med nummer. Som ett konstverk för styrÖLsen. Jag och ordföranden inledde den trevliga pubkvällen med en Strong Suffolk Vintage Ale. Från bryggeriet Green King i Storbritannien. Ett bryggeri som har funnits i över tvåhundra år. Den blev en favorit för mig. I brist på Helsinge rököl, så kan jag tänka mig en sådan till. Ordföranden och jag enades om fyra sejdlar. I betyg alltså. Hann du tänka något annat? Det får stå för dig.

Som nummer två, om vi inte räknar in Starobrno från V-Dala nation, som chefen så fint nedtecknade på mina kladdanteckningar, så blev det en Wee Heavy från Belhaven. Ännu en skotsk ale, som fick betyget tre sejdlar. På tal om Starobrnoanteckningen, så lär det vara chefens mest prydliga anteckning någonsin. Kanske värd att spara? Exklusivt för styrÖLseprotokollen. Det blev en ytterst trevlig styrÖLsekväll och om nu styrÖLsen lyckas få Systembolaget att ta hem Helsinge rököl till hyllorna, så har vår mission redan nått många anhängare. Jag tror att om Helsinge Bryggeri kände till vilka ambassadörer det bor i Gävle, så skulle vi få hedersutmärkelser eller åtminstone en småländsk provsmakning. Se nu till att veta skillnaden på raggmunk och på att bli raggad av en munk. Till Helsinge rököl är lingonsylt bättre än tagelskjorta. På återseende med ett leende!

PS. I sena midnattstimman skickades ett msn med bild på etthundraåtta ölsorter till sammankallande, som begett sig tillbaka till Gävle. Vi saknade henne och protokollförhoppningen är att hon saknade oss. Den femtonde februari sammanstrålar vi igen. Raggmunken väntar. Den utan tagelskjorta. Hoppsan, det där kan tolkas hur man vill. Jag litar på protokolljusterarna. Stort tack till alla adjungerade. Ni anar inte hur glada styrÖLsen är. Därmed förklarar vi TeÖLogifestivÖLen för avslutad.