Två månader sedan julafton idag och vi har fortfarande julkortsmiljö utanför husknuten. Inte bara utanför husknuten förresten, utan hela Gävle-området känns totalt översnöat. Jag hörde någonstans att vi har fått lika mycket eller ännu mer snö nu, än vad vi fick under vintern nittonhundranittioåtta. Det var precis vad jag suckade när Mr T röjde altantak, garagetak och hälften av hustaket i helgen: Är vi på väg mot ett nytt nittonhundranittioåtta? Jag såg undantagstillstånd, bandvagnar, tomma mejerihyllor och en massa andra hinder framför mig. Det var kanske när jag stod till midjan i snö på baksidan och ändå kände hur jag inte stod bott. Min ambition att försöka göra en smal gång från altanöppning på baksidan, nerför trappan i slänten, fram till garageuppfarten på framsidan, kändes övermäktig. Jag grävde och grävde och sjönk och sjönk. Efter en stund gav jag opp och tog, den överdragsbyxorsklädda, ändan till hjälp och gjorde något som mest liknade en rodelbana. Det var i alla fall mycket roligare och nu är öppningen där. Precis som min ambitionsnivå ville.
Det är kyligt och kallt. Riktigt bistert och inte vet jag om jag lider mer av det, eftersom jag känner mig bottenfrusen i skelettet på grund av fastan. Eller så är det bara så enkelt att min barometer är inställd på vår? Nu ligger min längtan i krokus, pärlhyacinter och tulpaner tillsammans med solglasögon, vårpromenader och takdropp. Detta är inte en ekvation som går ihop. Det är bara att titta ut eller att titta på en inomhustermometer med ute-angivare, så förstår vi att det är mer juletid än vi vill erkänna. Jag vet att det gör ingen nytta att klaga. Väderläget kan vi inte påverka. Det är vinter, det har kommit snö, det kommer mer snö och vi får fortsätta att skotta. De som har som argument att det är så roligt för sportlovslediga barn och ungdomar med ett snötäckt Sverige verkar ha tystnat. Snön torde räcka till pulkaåkning och skidåkning de kommande veckorna. Kvar är vi som inte vet var vi ska göra av snön.
Det går inte att höja snöskyffeln högre nu och lägga den ovanpå all annan snö på tomten. Givetvis går det fortfarande att ta snösläden och skjutsa ut den mot snöberget på andra sidan vägen och hoppas på att plogskopan kan skjutsa upp den på höjden. Jag lider med äldre, sjuka, skadade och trötta människor som sitter i egna hushåll som måste snöröjas. Kan vi försöka lova varandra att se oss om och se om vi har någon granne som verkar extra böjd över skyffeln? Vänskap kan börja med ett leende, men jag tror snöbortforsling kommer direkt efter. Som andra punkt.
Många resenärer har drabbats också. Okej, jag inser läget. Visst, jag kan komma försent, därför att jag har klivit upp lite sent och prompt känner att jag i trötthetskoman måste få lägga lite mascara och på så sätt få rusa in till en bestämd tidpunkt. Så jag ska väl inte kasta sten i glashus och skälla på rälsbolagen för alla försenade, inställda och totalt bortkomna tågavgångar. Det verkar råda en trötthetskoma hos dem också. De verkar enbart ha klivit upp på varma sommarmorgnar när de beställde in de nya tåg-seten och det märkligaste av allt: de verkar inte ens bry sig om att sätta på lite mascara över eländet i form av öppna vänthallar, kaffeservice, information och ersättning. Jag har lärt mig att säga: Ursäkta mig att jag kommer försent på sex olika språk, eftersom jag vet att jag behöver använda den frasen då och då. Nu på äldre dagar eller i ett mognare tillstånd eller vad du nu tycker att jag ska kalla den snart fyrtiofemåriga åldern, så har jag lärt mig att komma i tid och rusar sällan in på det bestämda klockslaget. Jag borde kanske bli ursäktskonsult hos SJ och lära dem ett och annat.
Jag vill inte bokstavligt vakna med SJ-chefen en morgon, men jag vill ändå använda bilden. Godmorgon Jan Forsberg. Det har snöat i natt igen. Det är tjugo minusgrader ute. Detta kallas för vinter. Jag tror att du måste gå ner och öppna vänthallen, för det står en massa människor och fryser på perrongen. Ta med dig en termos ner. Du har råd att bjuda dem på kaffet för lönelyftet du fick i förra veckan. Det känns bra att göra skäl för lönen. Jag ska ut och lufta mig i Uppsala stift imorgon och jag har beställt bussbiljett. Bussbolaget hade inte ställt in någon tur sedan vinterkaoset nittonhundranittioåtta, så det känns betryggande. Jag som fastefryser vill inte stå på en perrong och inte veta om jag kommer dit jag ska eller hem som jag vill. För något värmande kaffe från Jan Forsberg kan jag nog inte räkna med.
På tal om SJ så har min blogg spårat ur. Jag hade inte alls tänkt blogga om snö och Jan Forsberg idag. Mitt hjärta är fyllt av så mycket annat, som skulle behöva dansas ut genom fingrarna över tangentbordet. För en tid sedan fick jag ett påpekande att mina bloggar är aggressiva och hårda. Det gjorde mig så pass fundersam att jag gick tillbaka och ögnade igenom litegrann. Men nej, jag håller inte med. Däremot kan de vara raka, rättframma, ärliga och väldigt avskalade. Materialet kommer utan inlindning av bomull och då kan det kanske sticka ut. Vi är vana att humma lite. Jag har för avsikt att hålla en städad nivå på mina blogginlägg, men med det menar jag inte att jag kommer att hålla undan vad jag tycker. Mitt största föredöme vad det gäller att ryta ifrån när någonting är galet är Jesus och han anses ju vara så god och from. Jag tror inte att det ena utesluter det andra. Jag har inte för avsikt att medvetet såra någon. Jag har bestämt mig för att jag bloggar för att jag tycker det är enormt kul och överlåter till läsaren att kommentera. Jag kan omöjligt skriva så att det passar alla smaker, utan var och en måste bestämma sig för om de vill lämna bloggbutiken.
Jag går inte omkring som en kamphund till vardags, utan har, hoppas jag, ett ganska vänligt och omtänksamt yttre. I den vänligheten och omtänksamheten ligger också modet att våga sätta ner foten och säga ifrån om det behövs. Sedan vill jag uppmana alla att försöka ta en del skriverier med en nypa salt. Mycket av det som skrivs kallas humor och då är det kryddat med en del inslag som är på gränsen till allvar. Det är en mycket fin linje mellan allvar och humor. Läs gärna mellan raderna också. Det hjälper en att inte ta allt på fullt allvar och att inte ta allt med en nonsensklackspark.
Så det här med att jag vill vakna upp med Jan Forsberg och tro att jag ska kunna lära honom något om tåg och igenfrusna växelsystem, det är ju bara dravel. En slags humor för att få folk att förstå att de måste ta ansvar för sina uppgifter och sina liv. Jag är egentligen helt värdelös på tekniska saker och för svag för att putta på X2000-tåget mellan Gävle och Stockholm, men jag älskar sådana här Märklintågmodeller. Min bror, storebror, hade Märklinmodelljärnväg när vi var små och jag, lillasyster, fick inte ens peta på grejerna. Min mans farbror har en stor sådan uppsatt i ett rum och för mig är det lite av julafton att sitta där och se teknikens under tuffa runt, runt. Det bästa av allt är att där fungerar det oavsett årstid. På återseende med ett leende!
PS. Jag hade tänkt blogga om tatueringar och dotterns knäoperation som hon har gjort idag. Om jag nu släpper bomben här att jag har tatuerat mig idag, så kan du smälta den nyheten och försöka läsa det med en lagom blandning av humor och allvar nästa gång jag bloggar om det. Du behöver inte vara orolig. Det är ingen fyrtiofemsårskris i antågande. Det är snarare ett mycket moget övervägt beslut. Jag har nämligen funderat på det i trettio år. Så jag kommer inte ångra mig imorgon. Dottern mår efter omständigheterna bra. Hon är trött och groggy efter narkos och medikamenter. Hon har givetvis ont i hela benet och det är aldrig roligt att behöva kräkas. Vi sällskapar i alla fall varandra. Jag med mitt glädjeben och hon med sitt stygnben. En blandning av humor och allvar. Vi sitter alltså med livet mitt ibland oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar