Det är inte så ofta som vi ser på OS-invigningarna, så jag tycker inte att det känns så konstigt att vi nu sitter här. Det kommer att dröja fyra år till nästa gång. Då är det vinter-OS igen. Låt oss inte gå händelserna i förväg. Nu är det Vancouver. Eller Vankuver som norrmännen säger. De borde straffas med att inte få några guldmedaljer alls i skidåkning, men sådana tankar har inget att sätta emot deras verkliga framgångar. De har det ju i modersmjölken att gå på tur upp på fjället varje ledig stund. Vi hamnade också i den lunken, Mr T och jag, när vi bodde i Norge. Jag minns speciellt en januarisöndag, jag minns till och med datumet, den tjugoandra, då vi for upp mot Holmenkollen och likt norrmännen gick på tur. Det var så koselig och vi koste oss. Solen sken och snön gnistrande. Vi hade självklart ryggsäck med matpakke med oss. Vi hade nog inte införskaffat några lusekoftor då, men de turister som såg oss, kunde säkert tänka att: Norrmännen de vet hur man tar tillvara på dagen. Vi satt där och njöt och såg turistbussarna komma och gå. Holmenkollen bör ses när man besöker Oslo. Likaså Vigelandsanlegget och Akershus fästning. Edvards Munchs konst på Munchmuseet också. Jag lämnar Norge och Oslo. Norrmännen kommer nog att få tillräckligt med utrymme ändå i detta OS. De behöver inte min blogghjälp.
Nu sitter jag här och nästan livebloggar framför TV-rutan. Indianer, ett samlingsnamn för ursprungsbefolkningen, har intagit scenen. Med rytm och med vackra kläder. Jag kastas drygt trettiofem år tillbaka i tiden. Det är långt från invigning och glamour. Arenan är en sjukhussäng på Karolinska sjukhuset. Jag var för svag för att gå själv eller för att sitta i rullstol. Sköterskorna och min mamma drog ner mig i transporthissen, ner till den stora samlingssalen. Den var fylld av människor. Mest barn. Sjuka barn, från olika avdelningar, med olika diagnoser. Det var inte konstigt med skalliga huvuden eller droppställningar. Det var inte ens konstigt att jag låg i sängen.
Det som var konstigt var indianen. Med bar överkropp och skinnbyxor. En enormt stor och färggrann fjäderskrud. Målningar i ansiktet och på armarna. Jag var fascinerad. Alla fick ett svartvitt kort. På honom. Han kom fram till min säng och lämnade kortet. Jag fick ett ögonblicks närbild av indianen. Den minnesbilden gav många timmars reflektioner resten av livet. Mötet med det nya och mycket fascinerande. Han gjorde ett tecken över min sjuksäng och så fick jag en kram. Han doftade värme och kropp utan parfym. Han damp ner som en skänk från ovan i en ganska slentriananpassad tillvaro. Ett avbrott från provtagning, röntgen, lavemang, vila, sjukhusskola, medicinering, droppställningskoll, vila, lekterapi, undersökning, vila. När jag pratade med pappa hemma i Småland samma kväll, så fick han hela fascinationen över indianen per telefonlinjen.
För en stund var jag mer på barnmedicin på Karolinska, på avdelningen för njursjuka, än på OS-invigningen. På Karolinska, där dörrarna var mörkt vinröda. Samma färg på dörrarna som på blodpåsarna vid operation. En av mina bättre dagar, då jag var uppe på benen, så smällde en dörr upp från sköljrummet. Det minnet satt kvar som en bula i pannan i flera veckor. Jag följde fascinerat hur den ändrade färg från dag till dag. Mamma och sköterskorna verkade oja sig väldigt över detta. Själv tyckte jag bara att det var rätt coolt. Allt var nästan bättre än att bara ligga i sängen. Ibland funderar jag på om det är därför som jag ogärna går och lägger mig mitt på dagen. Jag har fått min dos av liggande under mina första tio levnadsår. Jag vet inte. Det finns de som får betalt för att utforska sådant. Kuratorer och terapeuter och sådant. När de ändå håller på kan de fundera på om det är vettigt att gå upp mitt i natten för att titta på OS-invigning.
Om vi då även tillägger att jag sitter och bloggar mitt i natten, så finns det både sport- och bloggnördsvarning. Nu bloggar jag bara för att jag kan och vill. Det är så ljuvligt att vara hemma. När invigningen är avklarad, som till stor del går ut på att kommentera ländernas klädval, så blir det några timmars omladdning för kryssandet med Anders. Jag missade honom förra lördagen. Så även Mr T som då var och trudeluttade i Falun. Lite extrajobb som det kan bli ibland. Mr T bodde också på hotell förra helgen. Vilket världsvant par vi är Mr T och jag. Falun och Uppsala. De båda städerna har väl egentligen bara ett U i namnet gemensamt med OS-värdstaden Vancouver. Där alla kringresande vinteridrottare nu befinner sig.
Utöver OS-följande och melodikryssande ska Mr T och jag ta en match mot snön idag. Det är vi vs islagren. Jag har den senaste veckan varit i Uppsala, Stockholm och Uppsala och jag har med egna ögon konstaterat att vi har mer snö här än de båda städerna tillsammans. Nu menar jag inte snömängden totalt. Utan på höjden, i centimeter. På alla garageuppfarter i vårt kvarter ligger ett tjockt snölager. Vi har verkligen gjort allt för att hålla undan snön, men ändå har det av någon konstig anledning bildats ett kompakt lager. När vi hackar bort en bit, så liknar det en fyrkantig marknadskaramell. Vet du vilken sort jag menar? En sådan där färggrann mojäng, som enbart innehåller socker och karamellfärg och som smulas sönder i munnen så fort den passerar läpparna. Jag är inte alls förtjust i sådana. Ska marknadsknallen locka mig får han bjuda på brända mandlar. Garageuppfarten påminner inte om brända mandlar, inte om polkagrisar, utan helt enkelt den där sockriga fyrkanten. Jag har dock en känsla av att istäcket inte kommer att falla sönder lika lätt. Nu ska det åtgärdas och sedan får vårsolen göra resten.
Överlever vi Projekt Is i karamellformat, så finns det några andra högar att åtgärda också. Jag vet inte om du minns att vid datorernas införande i de svenska hemmen, så skulle papperssamhället försvinna. Den siaren sitter säkert i en husvagn på Kiviks marknad på somrarna. Det finns lika lite sanning i detta påstående, som i spåkvinnans utläggningar. Det är helt sjukt vad papper det blir. Nu tänker jag inte på reklam och dagstidningar, utan på allt annat som har med hushållsekonomin att göra. Även om nästan allt sköts med internet, så blir det A4-handlingar ändå. På tal om reklam så går det att avsäga sig den i brevlådan och på så sätt minska återvinningshögen, men helt fri från reklam går det inte att göra sig. De smyger med den och så ploppar den ut ur dagstidningen, ur ICA-kuriren, ur Allt om historia, ur Datormagasinet, ur tidningen Studio. I bokklubbsmagasinet, som jag endast är med i för att uppdatera mig på nyheter, ramlar det också ut den ena bladet efter det andra. Ytterst onödigt att få reklam om dekormålat porslin bara för att jag är bokälskare. Men jag bloggar om det, så någon nytta har reklamen gjort. Idag ska Projekt Pärmsortering genomföras och vet du, jag gläds åt det. På återseende med ett leende!
PS. Igår var jag i Uppsala i tjänsten. Det gick inte att ta Upptåget på vägen ner. Ja, det där stämmer förstås inte. Jag ber om ursäkt, men detta är inte optimal bloggtid. Klart att det hade gått att åka med Upptåget på vägen ner. Men tiderna passade inte och eftersom jag inte skulle softa tillsammans med en kollega, så valde jag ett regionståg med SJ. Hos några människor i regionen så är det Upptåget eller inget alls. Det hörs på deras tonläge att jag betraktas som galen om jag väljer något annat. Eftersom jag har ett klippkort på ett tiotal resor i tjänsten med Upptåget, så tänkte jag satsa på det på hemvägen. Det var innan jag visste att Upptåget för den eftermiddagen hade bytt namn till Ståupptåget. Utan att för den skull bidra med det minsta lilla komiska inslag.
Det föranleder mig att ställa frågan till ansvarig myndighet hur det kan komma sig att man inte får överfylla exempelvis ett konserthus eller en kyrka på grund av brandföreskrifter, men man får överfylla ett tåg. Det satt människor och hundar på alla tillgängliga säten. Det satt människor på golvet i gångarna. Det satt människor på avlastningshyllor. Som om inte det räckte så stod det människor överallt också. Jag tillhörde den ståuppande skaran och fick med nöd och näppe av mig den röda duffeln och lyckades placera den på duffelhyllan. Då var ett problem ur världen. Återstod bara att se hur problem nummer två och tre skulle lösas. Det vill säga jag och min väska. Det hade inte hjälpt med en extravagn. Det hade inte hjälpt med två heller.
Jag vet inte om det bara var jag som tänkte på vilken katastrof det skulle kunna bli om det hände en olycka. Jag vågar stå upp för min åsikt och säga att det vore ett sant nöje att dö under en konsert i jämförelse med att göra detsamma i en tågkupé i fredagsrusning. Jag hade förresten en nära-döden-upplevelse under tågresan, eftersom jag tvingades ta del av ett mobilsamtal som damen bakom mig inte hemlighöll för omvärlden. Någonstans därute har jag en namne som är totalt j-vla slut i huvudet och det har damen sagt till Benny hur många j-vla gånger som helst. Men han, Benny-stackarn, verkar ha brunnit i huvudet han också. Allt enligt damen på Ståupptåget. Jag såg ingen annons. Men hon kanske var inhyrd av Tågkompaniet? Sittnerkomik när den är som sämst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar