FFF

En förkortning bestående av tre F i rubriken, vad kan det stå för? Falkenbergs FF? Fantastisk FilmFestival? Det finns faktiskt en förening som förkortas med just tre F i rad, men jag tycker att det borde vara fyra F. Föreningen För Fäktkonstens Främjande. Tycker inte du att det blir fyra F? Men mina F står för Fredag, Futsal, Fynd. Om detta kommer dagens blogginlägg att handla. Mr T är på konsert och där hade jag också tänkt vara. Så överfölls jag av fredagströttheten och med vetskapen om att Mr T inte var delaktig konserten igenom, så föll valet på vilfåtöljen. Jag kände att dotterns sällskap lockade. En liten minitjejkväll har det varit, men snart kommer Mr T och då är det tre fjärdedelars familjekväll. En fjärdedel, alltså sonen, befinner sig för närvarande i Göteborg. Jag återkommer till anledningen. Det gäller nämligen ett av F:en.

Jag vet inte om du håller med, men jag har en känsla av att veckorna består av två dagar. Måndagar och fredagar. Sedan unga barnaår vet jag att det är sju veckodagar, så det finns inte någon anledning till oro att jag inte är tillräckligt uppdaterad. Men nu pratar jag inte kunskap, utan jag pratar känsla. Måndagar sticker ut genom att då startar allt upp. Klockan ringer i arla morgonstund och den nya veckan ligger framför mig. Med allt vad det innebär. Oftast är almanackan välfylld och det finns inte så många luckor att spontangöra något på. Jag vill inte nonchalera eller negligera dagarna fram till fredagen. Då och då glimrar det till både i arbetslivet och privat, så det finns vackra tisdagar, onsdagar och torsdagar. Absolut. Den här veckan innehöll ju födelsedag för två av familjemedlemmarna på tisdagen, så självklart uppmärksammade jag den dagen. Men jag hävdar ändå att helt plötsligt säger det pang och bombardemang och så är det fredag. På jobbet är det frallfika på förmiddagen, som något slags uppmärksammande av att detta är ingen vanlig sketen onsdag, utan nu närmar vi oss helgen.

På senare tid har människor fått ett nytt ord att uppdatera sina fredagsstatusar på Facebook med, nämligen fredagsmys. Eller som de brukar skriva: Fredagsmyyyyyyyyyyyyyyyyyyyys! Det är sällan någon skriver Torsdagsmyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyys! Fredagen har på något sätt blivit veckans viktigaste dag. Under den tid då vi hade sexdagars arbetsvecka och skolgång här i Sverige, så kan jag tänka mig att söndagen fyllde sitt syfte som utstickande veckodag. En dag som skiljde sig från de övriga. En dag för vila. Jag är uppväxt i Småland och där var söndagen verkligen en vilodag. Definitionen på vila stämde inte alltid överens med det jag kände var vilosamt just för mig.

Den småländska vilan var nämligen väldigt lik definitionen på att inte få göra det som var roligt. Ungefär som om vila och tristess var synonymer. Vilodagen var mer en lagens dag än en nådens dag. Det där har förstås mer och mer suddats ut, nu så till den milda grad att nuförtiden vilar vi inte alls. Varken med lagen eller i nåden. De flesta människor verkar använda vilodagen som ett samlingsobjekt. Vi samlar vilodagarna på hög, precis som vi samlar på gamla mynt eller porslinselefanter. Till skillnad från de övriga samlarobjekten, så tar vi inte fram vilodagarna och putsar på dem eller ställer ut dem, utan vi skjuter dem bara framför oss. Oftast är pensionen en sådan vilodagsframplockningsgräns. När pensionen kommer så ska vi göra allt det som vi alltid har velat göra. Jag själv är inget undantag. Jag vill skriva. Ge ut böcker. Skriva sångtexter. Skriva färdigt min D-uppsats i historia. Jag vill resa. Jag vill bosätta mig vid havet. Jag ser fram emot att släktforska. Jag ska läsa böcker. Jag vill dansa. Jag vill bada. Jag vill ta långa skogspromenader. Allt detta om tjugo år.

Vi borde veta bättre. Vi borde känna till att allt kan förändras imorgon. Eller om en timma. Vi påminns ständigt om detta, men ändå tror vi att vi gör rätt när vi stressar igenom dagar, veckor, månader och år med ett allt tyngre bagage av oanvända vilodagar. Tänk om det blir så illa att vi tvingas plocka ut alla vilodagar retroaktivt, en och åttio under markytan. En evig vila, inbäddad av alla outtagna vilodagar som gett oss till skänks redan här i jordelivet. Jag tror och hoppas att stresstrenden börjar avta. Det finns människor i min närhet och jag är väl på snudden lik dem, som har kalendern alldeles för välfylld. Jag har i alla fall kommit så långt att jag inte tycker det är ett tecken på att vara någon speciell. Jag tycker enbart att det tyder på att jag är dålig på att säga nej och dessutom dålig på att se vad som är bäst för mig.

Nu är jag inne på min tionde halvfastedag. Jag mår bra av det och ser ingen anledning till att bryta den ännu. Visst, suget finns kvar efter knäckemackan och frallan, men med tanke på hur jag mår, så väljer jag att fortsätta fasta. Det har fått mig att också tänka till på vad mer som är viktigt för att jag ska må bra. Jag sitter inte och planerar att bli egoistisk, utan mer vad som kan tänkas behöva skäras bort i mitt liv, för att jag ska orka ända fram till målet. Jag vill ju inte six feet under i förväg, bara på grund av min egen dumhet. Jag tror att en av sakerna är just att hitta vila. En oas under ökenvandringen. En strand efter maratonloppet. En hängmatta efter gräsklippningen. En promenad efter själavårdssamtalet. En stund för vila och avkoppling, för att sedan orka med de andra timmarna av arbete och koncentration. Jag vill med detta vilosnack försöka få in fler dagar i min vecka. Jag vill låta måndag och fredag få sällskap av söndagen. Av tisdagen, onsdagen, torsdagen och lördagen. Så att det blir fler timmar att leva på. Inte undra på att jag känner mig jäktad ibland, om jag bara använder de fyrtioåtta timmarna som måndagen och fredagen erbjuder.

What about Futsal-F:et? Tidigt i morse åkte sonen till Göteborg med sitt P15-lag som han är tränare för. Egentligen borde han ha stannat i sängen, eftersom han var mer än genomförkyld och kämpade med sin astma. Tältsäng, kudde, sovsäck, tränarväska och liten kabinväska försvann tillsammans med honom ner till Hille IP strax före halv sju. Avresa med buss mot en spännande helg i Göteborg väntande. Laget har under en tid spelat sig fram till den här helgen, som innebär finalspel för inomhusfotboll. De har slagit ut lag i närområdet, bland annat Gefle IF:s P15-lag. Det var väl ingen större skräll, eftersom det här laget tidigare har blivit distriktsmästare. För en tid sedan åkte de till Bollnäs och vyerna vidgades. De slog ut lag längre bort ifrån och till sist var lilla Hille-klubbens lag framme vid själva SM-slutspelet. På några veckor har det varit mycket jobb med att fixa resa, logi, sponsorer och allt annat som ska klaffa för en sådan här resa. De har också satsat på extra träningar och träningsmatcher. Bland annat slog de juniorerna, som är flera år äldre, i en träningsmatch i lördags kväll.

I första matchen ikväll nere i Göteborg, så möter Hillegrabbarna Brommapojkarna. Sveriges bästa fotbollsklubb om vi tittar på ungdomssidan. Det är ett möte som påminner om David och Goliat. Vi får hoppas att Hille inte har alltför mycket respekt för Stockholmslaget, utan att det vågar bjuda upp ordentligt. Glöm inte att ladda slungorna Hillegrabbar. Ingenting är omöjligt och matchen är inte slut förrän slutsignalen ljuder. Vi håller tummarna här hemma i lilla Hilledenne. Det är faktiskt riktigt bra att vara ett av åtta lag från hela Sverige. Redan nu är detta ett resultat som laget, ledarna och klubben ska vara stolta över. Jag önskar lycka till och hoppas att sonen orkar med att både coacha och kurera sin förkylning.

Det återstår ett F. Fynd-F:et. Det handlar om bokrean. Denna årliga höjdpunkt, som jag jämställer med julafton, påskägg, födelsedag, midsommarafton, solsemester och alla andra extraordinära tillfällen under året. Detta är en tid jag saknar från mitt jobb i bokhandeln i Göteborg. Då det kom stora boxar på pall till boklagret och allt var som tidernas julafton upphöjt i hundra. Visserligen fick vi slita som djur för att hinna få allting klart och ibland satt jag på spårvagnen hem efter midnatt, för att sitta på spårvagnen igen i ottan för att vara på plats när dörrarna slogs upp klockan sex. Det var alldeles tyst i boklådan på morgonen, trots att kön av människor ringlade igenom dörren. De smög tyst in och spred ut sig för att söka bland fynden. Vi anställda gick omkring och försökte vara behjälpliga i sökandet och jag minns hur axlar och nacke värkte av trötthet. Men mest minns jag härligheten. Jag älskade verkligen den här morgonen.

Tyvärr har rean försämrats med åren. Jag gillar inte den här nya trenden att bestsäljare trycks upp i massupplaga speciellt för rean. Det är oftast både billigare papper och sämre bindningar i dessa upplagor. Ändå lyckades jag fynda idag. Mest historiska böcker, några deckare och en ljudbok. David Baldacci, en av mina favoritdeckare, fanns på rean, både som inbunden bok och som ljudbok. Jag föredrar pappersboken, men tänkte framåt och i sommar så ska långresan få bjuda på Geniet på bilstereon. Om inte Tomas Ledin har kommit ut med en ny CD förstås, för då är valet enkelt. Det finns inget härligare än att dra på hans sommarlåtar och köra en aningens för fort på motorvägen. Det är sommar. Det är frihet. Då sjunger jag och mår bra. Jag mådde bra idag också. Att bära hem en tung bokkasse från rean är nog den lättaste lasten som finns. Ikväll har jag nog sett femtio böcker i bokhyllan som jag skulle vilja läsa. NU! Som du säkert förstår, så behöver jag omgående stoppa in lite fler dagar i min vecka. Fram med tisdag, onsdag, torsdag, lördag och söndag. De kommer väl till pass nu. På återseende med ett leende!

PS. Förresten, jag och Mr T har biljetter till Tomas Ledins konsert i Gävle konserthus fredagen den femte mars. Då blir det tre nya F. Fredag, Fantastiskt, Festen har börjat. Fast den började väl egentligen redan igår för din del? Grattis i efterskott Tomas. Hoppas du hade en härlig femtioåttaårsdag. Välkommen till Gävle nästa fredag. Jag längtar så otroligt mycket. Det vore helt underbart om det bara var en måndag mellan. Ibland är det faktiskt helt otroligt många onödiga dagar som ska trängas in. I alla fall när det gäller tiden fram till Tomas Ledins konsert Vägra Vinter.