Gratis är inte alltid gott

Att göra en bilresa tur och retur Gävle-Söderhamn är som att få en gratislektion i mänsklig idioti. I alla fall vintertid. Jag fick en gratislektion idag. Utan att jag hade begärt eller beställt den. Det är ungefär som telefonförsäljaren som ringer på alla omöjliga tider och vill kränga allt från strumpor till el. Vi har anmält hushållet till Nix Telefoni och då är det lätt att tro att vi skulle slippa sådana där jeppar, men tydligen inte. Det finns små kryphål även för telefonförsäljare. Jag råkar vara en historianörd och prenumererar på en tidning i det ämnet. Eftersom den ägs av en stor koncern inom tidningsbranschen, så är det tydligen tillåtet för Barbietidningen och Privata affärer att ringa söndag förmiddag eller torsdag kväll. Rösten i luren får det att låta som om vi var bästisar sedan lågstadiet och vill försäkra sig om att jag mår bra. Jag gör för det mesta det före sådana samtal, men skiftar humör som en kameleont skiftar färg, när jag har svarat. Mr T tycker ändå att jag behåller ett otroligt trevligt bemötande, när jag bestämt tackar nej. Det kan nästan verka schizofrent, efter som jag inom mig håller på att koka och har lust att säga: Men är du helt dum i huvudet? Jag tyckte precis att jag sa: Nej tack, jag är inte intresserad.

Det är för mig helt obegripligt hur försäljaren då kan kontra med att vilja kolla min adress, så att provvaran kommer fram till mig. I det läget kan jag tycka att jag är otrevlig, men Mr T vidhåller att jag behåller den trevliga tonen. Det kanske skiner igenom att jag innerst inne tycker synd om försäljaren. Det måste näst efter P-lisorna vara Sveriges mest hatade yrkeskår. Jag undrar vad som skulle hända om jag, när telefonförsäljaren frågar hur jag har det, skulle dra till med att det är helt kaosartat i livet. Att altantaket har rasat in på grund av snömassorna, att hunden har dött, att frysen har gått sönder, att Gävle har blivit utplånat av en virusattack och det är bara jag kvar och så vidare. Jag kan sätta en hundring på att den här förprogrammerade försäljaren skulle säga: Men så bra då, för jag har ett kanonerbjudande som jag har fixat ihop till dig. Men hallå, när kommer vi att kunna anmäla oss till Nix Nix Telefoni med tillägget Nix Nix Kryphålen?

Telefonförsäljare är egentligen tillräckligt stoff för ett eget blogginlägg, men idag gällde det bilsträckan Gävle-Söderhamn. Så jag säger Nix Pix till blå strumpor med skön resårkant, som jag enbart behöver betala en skitdyr frakt till eller ett par ursköna kalsonger utan sömmar och hoppar istället raskt över till en annan idioti. Det har väl nästan inte undgått någon i vårt avlånga land att vi har vinter? För inte är det väl så att det bara är Gävle med omnejd som har fått tampas med kung Bores isgrepp den senaste tiden? Vi har kunnat följa snödramat i Skåne och på västkusten. Det har dragit in över Småland både från öst och väst. De rapporterna har jag uppdaterade med jämna mellanrum, eftersom min far kämpar med snön. Jag hör på hans röst att han är trött på den. Vi har enats över telefonlinjen att det räcker nu. Jag önskar ofta att jag bodde närmare mina älskade parenteser eller ännu hellre att de bodde närmare mig, men så är det inte och då känns det extra svårt nu, när jag så gärna skulle vilja ge dem ett handtag. I kampen mot snön.

Det kommer även rapporter om snöstormar i Norrbotten och i Västerbotten. Rapport, Aktuellt, radiokanalerna och tidningarna kommer ständigt med nya trista och ibland riktigt tragiska meddelanden: trafikolyckor. Då och då med dödlig utgång. En olycka händer så lätt och visst, det är säkert ibland inte alls framkallat av någon slags vårdslöshet. Fast efter bilresan idag måste jag säga att det är inte konstigt att det händer så många olyckor. Den snöfria asfalten såg hal ut och var verkligen hal tidigt i morse. Minsta lilla extratest på gaspedalen gjorde att däcken släppte sitt fäste. På de ställen där snön låg packad i ett tjockt lager, så var det även snörök som virvlade upp vid möte eller vid omkörningar.

Ibland behöver vissa lektioner repeteras eller som i det här fallet, så behöver tidigare utlärd idioti korrigeras. På hemvägen, någon mil söder om Söderhamn, så kommer en påfart från höger. Fordon som kom från höger hade helt klart väjningsplikt eller till och med stoppskylt, men en del yrkeschaufförer har sin egna körteori och den lyder: störst först! Därför dundrar en dubbel tankbil ut rakt framför mig och jag tvingades att försöka få ner farten så fort som möjligt, utan att för den skull dra på mig en sladd eller få in bakomvarande bil i bagageutrymmet. Strax därefter så kommer ett uppförslut och yrkeschauffören har inget att sätta emot, utan har bara i vanlig ordning möjlighet att sega sig upp. Visst, jag ville både blinka med helljuset, lägga mig på signalhornet, dra fingret vid första bästa omkörningsmöjlighet eller knacka med fingret mot pannan, men jag lät bli. Jag satt och funderade på om jag skulle ta registreringsnumret, men det var givetvis översnöat och igenisat. Lägg ner projekt efterföljd tänkte jag, för att strax se andra idiotexempel.

En svart Audi A4 drar om tre personbilar och två långtradare när det var tvåfilig omkörningsfil. Då var vi övriga uppe vid 100-strecket på 110-väg och jag kände att fortare behöver det inte gå. Jag uppskattar att Audin låg på 130 eller 140 och jag såg med andan i halsen hur han med minimal marginal kastar in bilen framför långtradaren innan vajerräcket pressar ihop två filer till en. Långtradaren bromsar in och det blir självklart en kedjereaktion. Röda baklyktor sprider sig i ledet. Jag höll avståndet och behövde inte bromsa så panikartat som bilarna framför mig, som endast hade ett par meters mellanrum. Var har ettusenett, ettusentvå, ettusentre tagit vägen? Räkningen för att känna att mellanrummet räcker mellan bilarna. Vintertid skulle vi bilister kanske behöva räkna upp till ettusentio för att undvika alla dessa seriekrockar.

En liten stund senare passerade vi en parkeringsficka och vem står inte där och röker? Föraren i den svarta Audin givetvis. Så berättelsen återupprepar sig en stund senare. Ny omkörning som om elden var lös. I en hastighet som skulle kosta körkortet sommartid. En hastighet som skulle kunna kosta livet vintertid. Inte enbart för Audiägaren, utan för så många fler. Det måste saknas en hel del innanför pannbenet på sådana bilförare. Jag önskar på något sätt att det fanns en typ av scanner som kunde dras över hjärnan innan körkortet lämnas ut. Det måste finnas något som ger utslag på galenskap. Ett stort utbrett rött fält i hjärnscannern. Varnar för fara. Rött kort. Lika rött som stoppljuset. Kör inte. Tänk om. Ändra dig. När du inser faran och programmerar om hjärnaktiviteten, så ska du se att scannern visar grönt fält. Precis som trafikljuset. OK att köra.

Hoppas någon hjärnforskare är följare av min blogg. Så att den här superbehövliga idén om trafik-idiots-scannern snart finns på marknaden. Vägverket och deras nollvision måste hoppa av glädje om denna galna idé förverkligas. Problemet är väl bara att om en hjärnforskare, mot förmodan, skulle följa min blogg, så håller den forskaren säkerligen på med att framställa en scanner som kommer världen ännu mer till hjälp. Nämligen en bloggar-scanner. Jag har en känsla av att jag då kommer att ligga risigt till. Stoppljus, varningslampor och stora röda draperier kommer att omringa datorskärmen. När jag ändå, likt en envis telefonförsäljare, försöker övertyga världen om att jag måste blogga, så blir säkert svaret: Men är du helt dum i huvudet? Jag tyckte precis att jag sa: Nej tack, jag är inte intresserad.

PS. Söderhamn är som att komma tillbaka till min farmors gata. Där föddes hon i april nittonhundraett. Det är bara att tacka Gud för att hon tog sig därifrån och att tycke uppstod mellan henne och min småländska farfar. Annars hade jag inte kunnat blogga ikväll. Ja, det finns mycket att tacka Gud för. Idag känner jag mig mig glad för att jag också tog mig ifrån Söderhamn. Helskinnad. Men hur det än är, så är jag glad över telefonförsäljare och yrkeschaufförer också. Annars hade det varit en tunn blogg. Jag är inte alls glad över hockeyresultatet i kvällens enda match i Elitserien. Södertälje mötte Linköping på hemmaplan och åkte på stordäng. Jag känner hur det nu närmar sig röda, ilskna fält i SSK-hjärnan och hur bloggläsarna plockar fram sina röda kort, så: På återseende med ett leende!