Herren tar vård om dig! Ingen som han, hjälpa dig kan. Ja, Herren tar vård om dig! Mr T och jag zappar mellan TV-kanalerna. Hos SVT1 kämpar åkarna den goda, friska, hurtiga kampen i Vasaloppet. I den andra kanalen, SVT2, kämpar den kristna församlingen en annan kamp. Förhoppningsvis är även den god, frisk och hurtig. Textraderna från sången passar båda kanalerna. Herren tar vård om dig! Jag tycker att det är vackra ord att starta upp min trehundrade blogg.
Det känns lite speciellt att tänka tanken att jag sitter här vid tangentbordet för trehundrade gången med ambitionen att blogga. Jag har haft etthundragångersjubileum och även tvåhundragångersjubileum. Så idag är det dags för att fira trehundra gånger och jag gör det på självaste Vasaloppsdagen. Detta kan tyckas som ett välplanerat faktum, men det bara blidde så. Utan någon större planering.
Jag och Mr T satte väckarklockan på ringning i god tid, för att hinna se starten av det åttiofemte Vasaloppet. Vilken syn det är varje år. Ändå kan vi inte vid TV:n frammana den känsla som det måste vara att stå där, som en bland drygt trettontusen åkare. Alla med olika ambitioner, förmågor och strategier. Ändå med ett och samma mål. Linjen i Mora, som ska passeras för att få sin sluttid.
Nio mil på skidor kan tyckas som en omöjlighet för den som aldrig har stått på ett par längdskidor. Den långa sträckan kan även avskräcka dem som är vana skidåkare. Det är ett kraftprov. Många säger att det är en folkfest och det är det säkert också, men det kostar en hel del svett, muskelansträngningarna och vilja för att klara av att festa på det där sättet.
Blåbärssoppa är gott, men det måste till något annat för att åka nio mil på skidor för att få en mugg soppa sig tilldelad med jämna mellanrum. Jag hade blåbärssoppa i min termos under två utflykter på konfirmationslägret under veckan. Den ena avsmakningen ägde rum på golvet i Folkets Hus källare i Bollnäs. Den andra i en eldsuppvärmd och stearinljusupplyst timmerstuga på Järvzoo i Järvsö. Lite ansträngning föregick blåbärssoppedrickandet, men inte tillnärmelsevis i samma skala som Vasaloppsåkarnas. Jag dansade lite afrikansk dans och gick max tre kilometer före min termosöppning.
Eftersom jag har varit på konfirmationsläger i veckan och nu avslutas sportlovet med TV-utsändningen av Vasaloppet, så passar det kanske bra att knyta ihop allt i denna jubileumsblogg. Herren tar vård om dig! Jag vågar skriva det, för jag vet att det är sant. Jag ska inte sticka under stol med att jag under vissa perioder i livet har funderat på ordens sanning. Det kommer dagar då det verkar som om Gud har tagit solsemester och inte har tid för att tänka på mig. Vissa dagar verkar det som om Gud inte ens finns.
Ska jag vara ärlig så är det oftast jag som har flyttat långt bort från Gud eller jag som inte inser behovet av att hålla mig riktigt nära honom. Fast det är mänskligt lättare att skylla allt elände på Gud. Han känns så behagligt långt bort att det verkar som om han inte kommer hit och försvarar sig. Jag vet att det är en ohållbar tanke om Gud, eftersom han är större än min hjärna kan räkna ut. Gud är, vilket är en mäktig beskrivning av alltings Skapare. Han är och då är det inte lätt att begränsa honom till plats eller tid.
Herren tar vård om dig! Det är oftast enklast att titta tillbaka på livets facit och se att det stämmer. Det ligger en utmaning i att titta framåt och samtidigt våga gå på orden: Herren tar vård om dig. Det är med darrande hjärta som jag mänskligt sett står inför ett av mitt livs stora beslut, men med orden från sången så kan jag sträcka på ryggen och lyfta min panna och se framåt. Det ligger trygghet i orden. De vittnar om en grund som inte vacklar. Vi vet att mycket kan förändras. Affärer och natur kan brinna. Flodvallar kan sprängas. Skyskrapor kan rasa. Familjemedlemmar och vänner kan dö. Sjukdom kan ta oss åt sidan ett tag. Mitt i allt detta så skriver jag orden: Herren tar vård om dig!
Det kan i svåra situationer kännas som om att jag inte bryr mig om hur det ser ut runt omkring. Att lite nonchalant säga att Herren tar vård om dig. Saken är den att jag går inte ofta runt och säger det. Det är med anledning av trehundragångersbloggandet som jag vill skriva något vettigt för en gångs skull. Något mer bestående än mjölk i Coopbutikerna och kunglig förlovningsglans. Något som består ända in i himmelen. Övriga dagar hoppas jag det märks ändå, som någon slags stadig byggsten i mitt liv.
Livet är som ett enda långt Vasalopp. Uppförsbackar. Köbildning. Folkfest. Blodsmak. Förhöjd puls. Vilopositioner. Utrustningskoll och fullt fokus på uppgiften. Det som ofta skiljer Vasaloppet och livet är att vi livsvandrare är inte lika noga med mållinjen för våra liv, som Vasaloppsåkarna är med sin mållinje.
Det enda som vi egentligen vet säkert är att vi kommer att dö en gång. Tid och plats och andra omständigheter kan vi inte säga exakt. Det kan å andra sidan inte Vasaloppsåkarna heller. Det är i tanken om livet som ett Vasalopp, som jag önskar att vi tog orden med oss från sången: Herren tar vård om dig! Vasaloppsåkarna har en hel stab omkring sig för att få hjälp med utrustning och vätskekontroller. De behöver lite pepping i kämpiga stunder.
Det vore futtigt att ge Herren benämningen pep-talker, men jag tror han förlåter mig för jämförelsen med Vasaloppet. I den tjugotredje psalmen i Psaltaren, så kan vi läsa:
Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig.Din käpp och stav de tröstar mig. Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar,och jag skall bo i Herrens hus evinnerligen.
Herren är min ledsagare. Jag ska inte sakna någonting. Han låter mig vila på sköna platser. Han leder mig till vattnet där jag får pusta ut. Han styrker min själ, han har den rätta livskartan. Allt för att hans namn är Gud. Om jag går i skuggan av döden, så är jag inte rädd för det onda. Anledningen till detta är att Gud är med mig. Hans käpp och stav, båda två tröstar mig. Jag får sitta och äta tillsammans med honom medan mina ovänner tittar på (känner jag Gud rätt, så ger han mat till dem också). Han smörjer mitt huvud med olja och min kopp ska rinna över. Enbart godhet och nåd ska finnas med mig så länge jag lever. I evighet ska jag bo hos Herren. Kort och gott: Herren tar vård om dig! Oavsett om du åker Vasalopp eller sitter vid TV:n. Om du är på gudstjänst eller i något affärscenter. Om du jobbar eller är slappt ledig. Herren tar vård om dig! På återseende med ett leende!
PS. Första mars. Den första vårmånaden och bloggaren tittar ut genom fönstret och funderar om hon kan hålla traditionen vid liv att använda träskor på sin födelsedag. Jag måste kanske emigrera till Småland för att få uppleva denna känsla. Mr T, jag tyar inte mer. Vi vaknade upp till nästan minus tjugo grader idag på morgonen. Kan någon vara snäll och upplysa SMHI om att det är vår nu i kalendern? Jag försökte få igång vårkänslan genom att måla mina naglar i nyinköpt rosa lack. Det blev nästan ingen färg alls. Fast naglarna ser så där blekt plastiga ut som dyra lösnaglar brukar göra. Jag har inte bestämt mig ännu om jag tycker det är bra eller inte. Jag har i och för sig sparat in den dyra lösnagelkostnaden och manikyren. Är det verkligen så att livet även kan jämföras med ett nagellack? Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Vasalopp och nagellack. Bloggen har spännvidd vågar jag påstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar