Jag har för avsikt att publicera en följetong i bloggen framöver. Eftersom jag inte på något sätt vill konkurrera om läsarna med dagstidningarna som brukar ha följetonger som sommarläsning, så går jag igång redan nu. I mitten av mars månad. Följetongens huvudrubrik är "Dumheten 2 trappor ner" men det kommer också att finnas underrubriker. Jag har länge funderat över att testa en bloggföljetong och nu är alltså tiden inne. Anledningen till detta är att dumheten fortfarande existerar och jag kan inte lämna detta oskrivet. Mitt rättfärdighetstänkande sätter stopp för alla låta-bli-tankar. Det är med ett smärtat hjärta men med skrivarglädje som jag nu hälsar välkommen till följande läsning. Ding-dong, dags för följetong. Med underrubriken "Blomsterhandlaren som ville bli herde".
Pastor Sundgren tittade på klockan. Fem i elva. Snart dags att äntra scenen. Han var van att arbeta på söndagar. I sitt tidigare yrke som blomsterimportör hade han skött bokföringen på söndagarna. Livet som pastor handlade också mycket om bokföring. Om en liten stund skulle han vara i full färd med att räkna skallar på folket i bänkraderna. Han hade hunnit få rutin på detta under sina sex år som pastor. Det brukade vara avklarat redan under gudstjänstens inledningssång.
Varmt och hjärtinnerligt välkomna till att fira gudstjänst i vårt vackra tempel denna söndagsförmiddag. Så fantastiskt roligt att se er alla. Vi ska börja med att sjunga sången nummer 574 i vår sångbok.
Min Frälsare mig sökte på fjärran villsam stig. Han fann mig och underbart frälste mig, vilken underbar daaaaag! Med stark och genomträngande röst klämde pastor Sundgren i med första versen och det liknade mer ett solonummer med doabrum än en församlings ljud till Herren Gud. Vad ingen av alla skallar visste, var att djupt inne i pastor Sundgren levde en dröm och en längtan om att få vara någon. Inte någon vem som helst, utan verkligen Någon. En kändis. En artist. Han hade inte nått ända fram. Drömmen var inte förverkligad. Men att bli pastor var en bit på väg. Tjänsten hade gett honom en scen och en publik. Repertoaren var i snävaste laget enligt hans smak. Hade han fått välja fritt hade det blivit mer slagdängor och rajtan-tajtan. Men han hade för vana att plocka fram de mest klämkäcka församlingssångerna och dem hyfsade han till så gott han kunde. Ska sanningen fram så var pastor Sundgren ingen stjärna inom det musikaliska området. Detta kompenserade han genom att vara mycket slängd i käften och med ett påklistrat smörigt leende.
Drömmen om att vara en berömd artist höll pastor Sundgren levande genom att titta på TV-program som Let's Dance och Idol. Både den svenska och den utländska varianten. Dessa stunder i fåtöljen var heliga ögonblick. Då fick ingenting störa honom. Ingenting. Aldrig ett sammanträde vid denna tidpunkt, ingen sångövning, inte ett telefonsamtal, ingen människa i nöd göre sig besvär att störa just då. Inte ens frun fick knysta, men det var ingen risk. Hon var mycket väl medveten om vilka regler som gällde och höll sig undan så gott det gick i fyra rum och kök med möblerbar hall. De fyra kvadratmeter som behövdes för TV-bänk och fåtölj var en fredad zon under programtiden och en stor tänkt och osynlig skylt var uppsatt: STÖR EJ!
Programmen lärde pastor Sundgren ett och annat. Det krävdes kamp för att bli Någon. En del talanger sållades bort och sparkades ut. Ett starkt psyke var ett måste. Pastor Sundgren förstod också att det gick att producera fram en talang. Rätt image var ofta mer användbart än musikalitet och scennärvaro. Kombinationen av detta gjorde att pastor Sundgren vid varje gudstjänsttillfälle praktiserade nyinlärd kunskap. Ett starkt psyke var han utrustad med och image, jodå, en slags image hade han. Tillräckligt för att det skulle täcka upp hans musikaliska brister.
Pastor Inge Sundgren var enligt honom själv precis som Karlsson på taket. En man i sina bästa år, lagom tjock och genomklok. Världens bästa Sundgren. Världens bästa pastor Sundgren. Inge Sundgrens bästa år hade kanske redan passerat med tanke på den dröm som fortfarande gnagde inom honom. Nu var det bara tio år kvar till pensioneringen. Håret började bli glest men hade behållit sin mörka färg, nästan svart. Glasögon prydde näsan, för syns skull, som han brukade uttrycka sig. I själva verket var det åldersförändringar. Utan glasögon, inget visuellt liv. En välmående man, där det synliga tecknet på välmående hade lagt sig runt midjan. Han började bli framtung. Det var inte hans största bekymmer. Det var längden. Han var för kortväxt.
Egentligen skulle han vilja vara två-tre decimeter längre, men han hade insett för länge sedan att det var på denna nivå han skulle uppfatta världen. Han avhjälpte problemet med att gå omkring i träskor. Detta förändrade världsbilden fem centimeter, det återstod alltså femton-tjugofem centimeter och det var dessa han fått lära sig att hantera som en liten man. Hans fru däremot hade fått den längd som han själv ville ha haft. Detta gjorde att de båda blev som urklippta ur seriernas värld och levandegjorda för att gestalta Selma och Fridolf. Eller Fyrtornet och Släpvagnen. Inge ville varken vara en Fridolf eller en släpvagn. Han ville vara Någon. Kunde en kortväxt man bli Sveriges kulturminister eller diktator i Tredje Riket, så skulle väl Inge Sundgren kunna bli Någon. Den svenska mentaliteten främjar inte kulturlivet och diktatorns rike var sedan länge i ruiner, men inne i Inge Sundgren fanns det fortfarande hopp om att bli en stor man. En Stor Man.
På söndagar kunde inte Inge Sundgren gå omkring i träskor. Det kan tyckas passande på flera olika sätt att han då var tvungen att kliva i ett par svarta välputsade finskor. De gjorde sig mycket bättre till hans mörka finbyxor och den vita skjortan och han var väl medveten om att han inte hade kommit över tröskeln därhemma om han hade klapprat iväg i träskor på en söndag. Hans hustru Karin var inte bara en Selma till längden. Hon var även en Selma som visste vad som passade sig. Finskor gjorde också att Inge Sundgren kom ner en bit på jorden och det mådde varken han eller Församlingen dåligt av för någon dryg timme varje söndag. Pastor Sundgren hade en tendens att sväva upp i det blå. När det var dags att landa på marken och varva ner tonen något, kunde Inge avläsa i sin frus ansiktsuttryck. Det var en aldrig felande värdemätare då Karins ögon spändes fokuserande på honom och hennes mun blev till tydligt streck. Han förstod budskapet. Lägg av!
PS. Fortsättning följer. Följetongen kommer säkerligen att blandas upp med ordinarie bloggningsämnen, så jag ska försöka att markera vad som är följetong och vad som är den bistra samt fantastiska verkligheten. Sanningen är den att alltihop kan sammanfattas med orden: Based on a true story. To be continued... På återseende med ett leende!
Programmen lärde pastor Sundgren ett och annat. Det krävdes kamp för att bli Någon. En del talanger sållades bort och sparkades ut. Ett starkt psyke var ett måste. Pastor Sundgren förstod också att det gick att producera fram en talang. Rätt image var ofta mer användbart än musikalitet och scennärvaro. Kombinationen av detta gjorde att pastor Sundgren vid varje gudstjänsttillfälle praktiserade nyinlärd kunskap. Ett starkt psyke var han utrustad med och image, jodå, en slags image hade han. Tillräckligt för att det skulle täcka upp hans musikaliska brister.
Pastor Inge Sundgren var enligt honom själv precis som Karlsson på taket. En man i sina bästa år, lagom tjock och genomklok. Världens bästa Sundgren. Världens bästa pastor Sundgren. Inge Sundgrens bästa år hade kanske redan passerat med tanke på den dröm som fortfarande gnagde inom honom. Nu var det bara tio år kvar till pensioneringen. Håret började bli glest men hade behållit sin mörka färg, nästan svart. Glasögon prydde näsan, för syns skull, som han brukade uttrycka sig. I själva verket var det åldersförändringar. Utan glasögon, inget visuellt liv. En välmående man, där det synliga tecknet på välmående hade lagt sig runt midjan. Han började bli framtung. Det var inte hans största bekymmer. Det var längden. Han var för kortväxt.
Egentligen skulle han vilja vara två-tre decimeter längre, men han hade insett för länge sedan att det var på denna nivå han skulle uppfatta världen. Han avhjälpte problemet med att gå omkring i träskor. Detta förändrade världsbilden fem centimeter, det återstod alltså femton-tjugofem centimeter och det var dessa han fått lära sig att hantera som en liten man. Hans fru däremot hade fått den längd som han själv ville ha haft. Detta gjorde att de båda blev som urklippta ur seriernas värld och levandegjorda för att gestalta Selma och Fridolf. Eller Fyrtornet och Släpvagnen. Inge ville varken vara en Fridolf eller en släpvagn. Han ville vara Någon. Kunde en kortväxt man bli Sveriges kulturminister eller diktator i Tredje Riket, så skulle väl Inge Sundgren kunna bli Någon. Den svenska mentaliteten främjar inte kulturlivet och diktatorns rike var sedan länge i ruiner, men inne i Inge Sundgren fanns det fortfarande hopp om att bli en stor man. En Stor Man.
På söndagar kunde inte Inge Sundgren gå omkring i träskor. Det kan tyckas passande på flera olika sätt att han då var tvungen att kliva i ett par svarta välputsade finskor. De gjorde sig mycket bättre till hans mörka finbyxor och den vita skjortan och han var väl medveten om att han inte hade kommit över tröskeln därhemma om han hade klapprat iväg i träskor på en söndag. Hans hustru Karin var inte bara en Selma till längden. Hon var även en Selma som visste vad som passade sig. Finskor gjorde också att Inge Sundgren kom ner en bit på jorden och det mådde varken han eller Församlingen dåligt av för någon dryg timme varje söndag. Pastor Sundgren hade en tendens att sväva upp i det blå. När det var dags att landa på marken och varva ner tonen något, kunde Inge avläsa i sin frus ansiktsuttryck. Det var en aldrig felande värdemätare då Karins ögon spändes fokuserande på honom och hennes mun blev till tydligt streck. Han förstod budskapet. Lägg av!
PS. Fortsättning följer. Följetongen kommer säkerligen att blandas upp med ordinarie bloggningsämnen, så jag ska försöka att markera vad som är följetong och vad som är den bistra samt fantastiska verkligheten. Sanningen är den att alltihop kan sammanfattas med orden: Based on a true story. To be continued... På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar