Solsken, ja solsken, vill jag nu sprida i världen

Jag vet att jag har dragit igång en följetong och jag är verkligen laddad för att fortsätta att skriva på den, men det är omöjligt att undvika att skriva om våren idag. Jag måste få sticka emellan med vårkänslor. Så följetongen får vänta och maka lite på sig. Det skulle bli svårt att försvara det uteblivna vårskrivandet, när våren är så påtaglig denna marssöndag. Jag vågar mig på att skriva att detta är den första verkliga vårdagen här i Gävle-området. Jag hade en förvarning om våren en fredag för drygt en vecka sedan. När jag kom ut på jobbets parkering, så luktade det så där speciellt som det bara gör på våren. Det var bara en aning, inte den rätta vårkänslan. Jag fick lite vårkänslor även på min födelsedag, då solen tittade fram en liten stund. Sedan kom det ett bakslag i tisdags med snöfall och kyliga vindar, så då kom alltihop av sig.

Idag på morgonen var det inte svårt att kliva ur sängen. Solen formligen flödande in genom alla rutor. Även i de fönster som persiennerna var neddragna och skevade, så silade ljuset sig igenom. Ett säkert, men inte ett speciellt trevligt vårtecken, är att vi får flugor i våra fönster. I alla söderfönster och vi har fyra sådana. Det har vi haft sedan vi flyttade in i detta kvarter och grannarna har samma fenomen. Idag kom säsongens första fluga och jag kan förstå att de väljer våra fönster. De är relativt nyputsade. Det blommar orkidéer i dem och det är första parkett för solstrålkastarbelysningen. Det är varmt och härligt. Det är inte bara flugor som skulle gilla den platsen.

Ett annat säkert vårtecken, som inte heller det är speciellt trevligt är allergin. Det är märkligt med våren. Den är efterlängtad och vi vet att den kommer förr eller senare, bara vi håller ut. Ändå kommer den plötsligt varje år och med den kommer den lika plötsliga första allergiattacken. I vår familj drabbas Mr T och äldsta tonåringen. Under senare år så tror jag att jag har fått en släng av vårallergi. Brukar bli täppt och få lite kliande ögon, men det är inte så kännbart som för de två andra familjemedlemmarna. Nu måste vi leta fram allergitabletterna. Dags att bygga upp ett kroppsförråd med antihistaminer, för nu kommer det ett halvår där de olika irritationsmomenten löser av varandra.

Vi har haft ett chockt islager på garageuppfarten. Det bildades utan att vi hann med att skotta bort det och när det väl hade fryst på, så var det omöjligt att hacka loss det. Idag smälter det av sig själv och det porlar en liten vårflod ute på gatan uppblandat med snömodd. Det droppar från taken. Det går ju att fejka den känslan av takdropp genom att blöta en handduk och sedan hänga den över draperistången i duschen, fast jag vet inte om vi är så desperata någon av oss. Idag behöver vi inga handdukar, idag droppar det av sig självt. Se upp för takras bara. Nu kan det komma stora sjok och det är lika otrevligt som vårallergi och flugor.

Mr T och jag stegade ut en stund på morgonen. Jag drog på mig stora coola solbrillor och flashade runt i Hille. Det verkade som alla hade sett filmen "Släpp fångarna loss, det är vår" för det var lite man ur huse-stuket på den promenaden. Släpp Hille-borna loss, det är vår. Mr T och jag har bestämt oss för att njuta av den här våren. Förra året försvann den i något slags slipdamm då vi höll på att rusta köket och när vi kände att vi kunde stoppa undan grovdammsugaren, så gick folket i grannskapet iväg till valborgsmässoelden. Snödropparna och krokusen var överblommade och på något sätt kändes det som om det helt plötsligt var dags att sätta upp partytältet till studentskivan. Det blev ingen ordning på trädgårdsrutinerna på hela sommaren och det gjorde inte så mycket. Det ligger under snö nu och vi har istället kunnat njuta av vårt fantastiska kök.

Jag är egentligen mer höstmänniska än vårmänniska. Jag tycker om när höstmörkret sänker sig och det är tillåtet att tända mysiga värmeljuslyktor och vackra kandelabrar. Det känns som om det är mindre kravfyllt på hösten. Fram med varma jackor och mössor och sedan är det bara att låta kroppen går ner i varv. På våren ska tunna jackor fram och sedan ska det vårstädas, fixas i trädgården och det ska njutas av vårutflykter och åtaganden. Så det är en kluven bloggare idag. Ändå kan jag inte hålla emot de fantastiska vårkänslor som väller upp inom mig. Åh, så underbart att se solen igen. Där snön fortfarande är vit, så blir den så där vackert vit, som om hela naturen bär en brudklänning. Där snön är så där äckligt smutsig, så gör solen allt vad den kan för att den ska smältas ner i marken och ge nytt liv åt växtligheten. Det är som om allting hjälps åt nu för att ställa iordning för det stora vårkalaset.

Med ett undantag. Snöröjaren. Jag måste snart skicka ut en efterlysning. Är det någon som har sett en man i en traktor med plogen monterad där fram? Han har lyst med sin frånvaro i flera veckor nu och kvarteret ser ut som det har varit vildsvin och plöjt i snön. Hade snömodden varit lerjord, så hade vi kunnat så vete om några veckor. Plöjningen är redan klar. Det är verkligen bilarna vs snömodden just nu och på nätterna fryser det på och det känns som det kan skära sönder både däck och underrede. Har snöröjaren ingått en pakt med föreningen "Hela Gävle cyklar"?

Nu är det slut på städfuskandet. Solen lyser obarmhärtigt på damm och kladd. Förut har de som inte tycker om att städa kunnat invänta mörkret vid tre-snåret på eftermiddagen och sedan sovit på saken och så gått iväg till jobbet utan att behöva lida speciellt mycket av städångesten. Nu är det ljust när vi kommer hem från jobbet och det håller i sig några timmar, så det får bli lite omstruktureringar i städtänket. Jag tillhör dem som kan känna en viss njutning av att få städa, men det är nog inte städandet i sig, utan förnöjsamheten efteråt som är eftersträvansvärd. På med lite musik under tiden, så brukar det gå riktigt bra.

Nu ska Mr T och jag snart iväg och titta på en stipendieutdelning i Läkerol Arena. Det är äldsta tonåringen som ska få ta emot stipendium av Gästriklands Ishockeyförbund för sina förtjänstfulla insatser inom hockeydomarutbildning och som domaransvarig i Hille/Åbyggebys hockeyförening. Han är värd all uppmuntran för alla ideella timmar han har lagt ner. Speciellt tänker jag på alla lördagsmornar då han har varit på Testebovallen klockan åtta för att stödja alla småkillar som ska ut på isen och döma i Björnligan. Det är verkligen utöver hans ansvarsområde, men det är sådant som kallas helhjärtat engagemang. Kul att kunna få stipendium för sina verkliga insatser och inte för att man råkar känna rätt person i smeten. Annars går mycket ut på att ha rätt kontakter i idrottens värld. Eller det gäller kanske hela världen?

Ikväll blir det solistkonsert med Mr T. Klockan arton brakar det loss en bastrombonekonsert med orgel- och pianoackompanjemang. Mr T har laddat och övat under lång tid. Lite nerver är det med i spelet, precis som det ska vara. Omsorg om läppar och att armar och rygg inte ska ställa till något problem. En musikers liv är på många sätt väldigt likt en elitidrottsman. Fast det gäller inte först och främst att hoppa så långt som möjligt eller att göra det så fort som möjligt, men det gäller absolut att spela så bäst som möjligt, precis i det ögonblick då det gäller. Sällan får de sola sig i glansen. Tur att i vårsolens glans är vi alla lika. På återseende med ett leende!

PS. Det är applådernas dag idag tror jag. Applåd för solen, för äldsta tonåringen som får stipendium, för Mr T som har konsert. Det blir några hurra också. För äldsta tonåringen som har namnsdag på ett av sina andranamn. Christoffer betyder den som bär Kristus i sitt hjärta och stor ledare. Vilken fantastisk översättning. Ikväll blir det räkmackor och wienerbröd. På begäran av namnsdagsbarnet själv. Då har han förhoppningsvis anledning att fira ett DM-guld också. Det P95-lag han tränar spelar final idag på eftermiddag. Just det, applådernas och hurraropens dag.