Nu har jag hållit min vackra och sköna läckerbit i mina händer en stund. Mr T får ursäkta, men det kommer inte att bli hans epitet någonsin. Min lilla läckerbit passar inte att säga om honom. Han får all världens andra superlativ, men läckerbit kallar jag bara min fina ukulele. Så passande att den både kan skänka mig nöje och dessutom hänga på en spik på köksväggen, så att ögonen får fröjdas. Upphängningen påminner mig även om att jag måste öva.
Jag har fått chansen att tjäna pengar på hanterandet av läckerbiten. Mr T har nämligen utlovat etthundra kronor om jag tar med henne på linedanceträningen på onsdag och drar ett komp till stereon. Det är verkligen lättförtjänta pengar, för jag skulle inte tveka för en sekund. Jag är inte den som bangar ur i första taget. Frågan är bara om detta görande går att kombinera med det jag har lärt ut tidigare i veckan.
Jag var ju som du vet på konfirmationsläger och stod där och påvisade den gyllene regeln för konfirmanderna. Den regel som klingar så fint i kyrkan, men som också gör sig bra i skolvärlden, på jobbet eller i idrottsutövandet. Det du vill att andra ska göra mot dig, ska du också göra mot dem. Vill du läsa själv, så står det i Matteus, sjunde kapitlet och tolfte versen.
Hur för jag över denna fantastiska kärleksregel till onsdagens linedanceträning? Mr T har utmanat mig. Han vet att jag gör det. Han känner mig. Det kniviga i sammanhanget är att jag måste ju leva som jag lär och lär ut. Skulle jag vilja att någon annan deltagare kom insläpandes med diverse instrument och tog för givet att alla andra vill lyssna och dansa samtidigt? Vi tar ett exempel. En linedancedeltagare har fått ärva en gammal skräpklarinett som legat bortglömd på en numera bortgången fasters vind. Klaffarna är sneda och klarinetten är sprucken längst ner. Det går med nöd och näppe få fram lite ljud i röret. Tycker jag att det är kul att dansa linedance till detta? Troligen inte.
Om jag omsätter detta i ukulelespel en onsdagskväll, så finns det säkerligen någon där inne som har stora fasan för ukulele. Ska jag då vara den som förstör kvällens eller förresten hela veckans stora nöje och den annars fantastiska upplevelse att få dansa linedance? Jag får nog tacka nej till erbjudandet om en lättvunnen hundring och offra både den och min glädje över ukulelespelandet. Åtminstone för en kväll.
Jag har övat en hel del och har på kort tid gått från ett-ackord-låten "Broder Jakob" till en svängig flerackordslåt som "Ring, ring" med ABBA. Kunde Benny och Björn se mig, så tror jag att de skulle le lite förnöjt över att deras musik passar både i slott och koja. Vårt kök är varken det ena eller det andra, men likväl en underbar replokal för ukulele. Jag har komp på CD-spelaren och takten håller jag med vänsterfoten.
Att jag har övat märks i mina fingertoppar. De ömmar. Vänster långfinger har fått en karaktäristisk förhårdnad. Jag är Hilles första rockartist med ukulele som huvudinstrument. Vore helt hysteriskt coolt med en ställning för munspelet. Sommarturné 2010. Vad ska jag kunna kalla den? Kanske någon bloggläsare har namnförslag? Eller ännu bättre, någon som känner sig manad att följa med som manager? Alla stora artister har manager. Hur stor jag nu kan bli med en ukulele i händerna?
Det kan hända att några bloggläsare tänker, men vad är det som händer därborta i western-Hille? Är detta ett tecken på en försenad fyrtioårskris? Jag kan lugna alla funderande läsare. Någon kris är det absolut inte. Vi ska inte ta så stora och djupa ord i våra munnar, när det bara gäller en enkel liten ukulele. Det kan säkert att ha och göra med min ålder. Inte så att jag längtar tillbaka till tonåren. Nyss hemkommen från konfirmationsläger, så tackar jag Gud att han har fört mig långt bort från denna hormonstinna och osäkra ålder.
Jag är inte lika snabb att tacka Gud för innevarande ålder. Visst, det finns mycket att vara tacksam över att ha fått vara med så länge. Det är spännande att leva. Att få bilda familj och att få se barnen växa upp. Jag är nyfiken på fortsättningen. Mitt liv med Mr T och förväntan om det kanske blir barnbarn så småningom. Så jag tror att jag helt ärligt kan säga att jag inte har någon åldersnoja och om så vore fallet, så finns det säkert häftigare grejer än en ukulele att bevisa det med.
Ukulelen är snarare ett tecken på att jag har blivit så pass vuxen att det inte längre finns någon tvekan om att göra de saker jag som har velat göra länge. Det har i och för sig alltid varit en viktig del i mitt liv, att göra det jag vill. Vissa saker staplas dock på hög. Det är en omöjlighet att hinna göra allt man vill på en gång. Allt har sin tid. Dessa visa ord står till och med i bibeln. Det finns egentligen så mycket spännande att göra i livet, så ibland är det motiverat att göra absolut ingenting mer än att tänka på att vila, slappa och softa. Allt det där är samma sak så vitt jag förstår.
Ukulelen är en symbol för att ta till vara på sådant som kan ge glädje i livet. Det finns så mycket som tynger oss. Vi har hela världens plågor inför vårt ansikte genom media. Vi har vårt samhälle inpå oss genom jobb och genom att bara gå ut på stan. Vi har vårt privatliv som ibland drabbas av hårda törnar och som tar vår kraft och gnista ifrån oss. Fyller vi inte på med något som får oss att skratta, så kan vi inte orka hur länge som helst.
Jag har ett mål för min ålderdom om jag får någon. Det är att inte vara bitter. Att vara bitter för inget gott med sig. Det finns alltför mycket bitterhet runtomkring oss. Det drabbar inte bara den person som har bitterheten i sig, utan det sprids ofta ut genom tankar, ord och gärningar. Säg den gång du har känt fullständig lycka utav att någon har spillt sin bitterhet över dig. Du må skratta åt mig, men ukulelen kan också få stå för en tydlig markering om ett avståndstagande från bitterheten. Ett anti-bitter-medel. Läsa noga. Det står inte anti-bitter-mandel. På återseende med ett leende!
PS. Svårt att veta vilken etikett den här bloggen ska få. Jag bestämmer mig för avkoppling, men det kunde lika gärna vara ansvar. Ta ansvar för mitt liv. Eller arbete. Jo, jo, hårt arbete som sätter spår i fingertopparna. Blogg, allt kan slinka in under den kategorin. Festlighet. Jag kan spela både Ja må du leva och Tjo, vad det var livat i holken i lördags på läckerbiten. Kroppsvård. Nylackerade naglar och ukuleleackord är svårkombinerat. Ukulele ÄR kultur. Ukulelespel är en yttring av mångåriga inlåsta känslor. Min relation till ukulelen stavas kärlek och beundran. Ett samhälle utan ukulele? Det måste nästan vara som kristendom utan Jesus. Det är en omöjlighet. Ett bibelord finns med i bloggen, så tro fungerar också. Vad det gäller etiketten årstid, så är det helt klart att ukulele spelas året om, dygnet runt. Livet är uppfyllt ut i minsta cell. Jag har köpt mig en akustisk...ukulele, sen den dan du träffa mig. Så här står jag med min nya ukulele och min kärlekssång till dig. Och nu ska vi på turné, kanske vill du följa med? Ja, jag har er båda kära, ja, jag vill ha er båda nära. Min ukulele, du och jag, tillsammans kan vi få det bra. Tack Lasse Berghagen, jag lånar din sång till turnén, som ännu inte har fått något namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar