Det är fredagen den trettonde imorgon. Igen. Jag har inte kollat så noga, men jag tror att det blir några stycken sådana under det här året. Det blir i alla fall den andra för i år imorgon. Jag ska ha prov för mina teckenspråkselever imorgon. De har valt datumet själva, i sann demokratisk anda. De vill också börja en halvtimme tidigare än vanligt. Har du hört på maken? Gymnasieelever som självmant börjar dagens första lektion en halvtimme tidigare? Det låter helt osannolikt, jag förstår det. Jag garanterar att det är sant. Provet ligger färdigskrivet och färdigkopierat. Timmen är sen och jag borde gå och lägga mig. Problemet är att jag har kommit in i andra andningen och piggnat till efter att ha legat utslagen i TV-soffan under det ena och det andra programmet. Är nästan inte medveten om vilka program det har varit. Antikrundan? Fyllde jag verkligen fyrtiofyra i veckan? Känns mer likt en dygnet-runt-sovandes fyra veckors gammal baby eller en etthundrafyraårig trött levnadskonstnär. Har de senaste timmarna varit allt från out of order till out of space.
Vaknade upp med ett bloggsug. Det har varit lite till och från med bloggandet den senaste tiden. Suget är större än tidsutrymmet kan jag säga. Om det är fredagen den trettonde imorgon, så var det onsdagen den elfte igår. Jag ska passa mig för onsdagar den elfte i fortsättningen. Fredagar den trettonde är a piece of cake i jämförelse. En fjärt i rymden. Obetydliga. Vad hände egentligen igår? Allt och ingenting. Jag tar det från början. Den dag som kan sammanfattas i Farbror Melkers underbara ord: Denna dagen ett liv.
Jag vaknade med huvudvärk. Inte i migränattacknivå, men en liten föraning om att det skulle kunna sluta i migrän lite längre fram. Jag trodde att jag hade allt under kontroll. Mycket riktigt. Det hade jag. Om inte det hade varit fullt program inbokat under dagen, så hade jag nog valt att stanna hemma och kurera huvudvärken. Det är lätt att säga så här i efterskott, men jag vet innerst inne att det ska mycket till innan jag stannar hemma. Det är nog en blandning av envishet och dumhet. Det kändes tryggt att veta att när jag begav mig hemifrån så låg kommande arbetsuppgifter, som till exempel tolkning av veckomässa förberett. Psalmer och bibeltext var översatta från svenska till teckenspråk. Skulle kanske bara behövas en liten genomtittning igen. Allt för att sedan kunna sväva ut och känna friheten i att lägga till och att dra ifrån. Experimentera och inspireras. Lägga på det där lilla extra, som man hinner med i tolkningen, när man är till hundra procent förberedd.
Så långt allt väl. Två timmar före tolkningens början, så kommer kontraorder. Programmet helt ändrat. Nya psalmer, ny bibeltext. Bibeltexten rörde sig inte om ett par verser. Det var ett helt drama från vers 12 till 31. Min spontana inre reaktion var: shit, shit, shit. Så här fungerar det inte. Dags för plan B. In med artilleriförbandet. Sammankalla alla snabbarbetande hjärnceller. Inkalla alla stressmotarbetande styrkor. Inom loppet av ett par timmar översattes alltihop. Ärenden uträttades. Telefonsamtal besvarades. Akuta sms från döva uppmärksammades och åtgärdades. Samt tolkning mellan hörande husmor och döv sushitillverkare utfördes. Jag fann mig själv springandes med en stekpanna i trapporna i S:t Ansgars Hus några gånger upp och ner. En gång tom, en gång med olja, en gång med stekt ägg, en gång rendiskad. Allt beroende på att anvisad spis var ur funktion och skulle så vara i evigheters evighet.
Det blev mässa och som genom ett Guds under blev det en givande sådan. Nu menar jag inte ett sådant där nonchalant-uttryck-Guds-under, utan ett Guds ingripande på allvar. För rent mänskligt så skulle jag vilja behandla min huvudvärk, ta en uppfräschande dusch, vara på inspirerande teckenundervisning och inte mitt i verkligheten med teckentolkad mässa som dessutom var i centrum för ett reportageskrivande i Dövas kyrkoblad. En reporter kom från Uppsala och fotade och skrev om hela Svenska kyrkans teckenspråkiga verksamhet i Gävle. Ett tema-nummer. Allt detta skedde onsdagen den elfte. Nästa gång det blir onsdagen den elfte i almanackan, så lovar jag att dra ner rullgardinen redan klockan fem på morgonen och inte dra upp den förrän det blir torsdagen den tolfte.
Jag har ett litet önskemål och det är att bygga en stabil bro mellan den hörande och den döva kulturen. Att det mitt på bron skulle finnas en kunskap om de olika kulturerna och deras sätt att tänka. Som det är nu av en månghundrade år gammal tradition, så händer mycket på hörandes villkor. Nu kommer vi snart fram till år 2010, då tillgängligheten för alla ska uppmärksammas och vi skulle behöva göra en inventering i våra kyrkor om hur det är ställt med tillgängligheten. Snart räcker det inte med att det är så vackert med teckenspråk i våra gudstjänster. Vi måste snart landa i kunskapen att teckenspråk är dövas första språk och är ett bildligt, på många sätt mer konkret språk än svenskan. Det är inte lika vanligt med teckenbajseri som svenskt ordbajseri.
Det smärtar mig att en man som inte har teckenspråket fullt ut satt i veckomässan och frenetiskt försökte få tag i hörselslingan, men som tydligen inte fungerade i lilla koret. Nu har jag bloggat om det och jag måste även försöka komma ihåg att kontrollera om det inte finns någon slinga där eller varför den inte är påkopplad om den inte finns. De människor som är gravt hörselskadade och som bara använder tecken till tal missar stora delar av mässans innehåll. Uttrycket att hamna mellan två stolar passar här. På svenska står det för att det blir inte åtgärdat, det blir inte rätt. På teckenspråket kan det bli en rent bildlig betydelse att det finns två stolar och att hamna mitt emellan dem. Utan stol eller kanske finns det möjligtvis en pall?
När människor kommer till kyrkan så önskar jag att de upplever motsatsen till både den svenska och den teckenspråkiga betydelsen. Jag önskar att allt ska vara åtgärdat och rätt och att alla ska finna en förberedd plats. Ingen skillnad. Alla på samma nivå. För att nå detta mål, så tror jag att vi måste börja dela varandras kunskap och ge varandra tid till information och frågor. Låt mig veta hur du tänker och vad jag kan göra för att alla delar i församlingslivet ska fungera. Det ligger verkligen i mitt intresse att veta det. Eftersom det är så djupt grundat i vad en församling är. En kropp bestående av flera lemmar. Med ett huvud. Nämligen Jesus själv. Om jag överhuvudtaget ska vara värdig att gå i Jesu fotspår, så måste jag också vara säker på att alla de andra lemmarna mår bra och ställer upp på att gå i den riktningen som Mästaren själv går. Detta är så naturligt och bevisar bara att även enkelheten kan vara svårhanterbar. Är detta en bit av det som vi kallar trons mysterium? Att tro på under, våga följa Jesus och samtidigt låta detta visa sig i församlingens tankar, ord och handlingar. Och i tecken förstås. Det får vi inte glömma. På återseende med ett leende!
PS. Nästa gång ska jag försöka att blogga om kondis och kondis. Påminn mig om jag råkar glömma det. Ännu en svensk och teckenspråklig skillnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar