Nu hjälpte det väl inte upp den inbyggda kroppstermostaten att sitta på fotbollsarenan i två gånger fyrtiofem minuter. Visserligen på läktarplats och med tak över huvudet. Taket hjälpte mot ösregn, men inte mot kylan. Den letade sig effektivt upp mot platsstolarna där Mr T och jag hade placerat oss. Vi var preparerade mot förväntad kyla med lager-på-lager-principen. Nere på planen sprang det omkring tjugotvå spelare och tre domare. Huvuddomaren sprang omkring barbent. I och för sig med shorts och fotbollsstrumpor, men partierna med otäckt hudyta kändes otäckt frysframkallande. Jag hoppas att domaransvarig gör ett påbud till alla domare som ska ut på planen att köra heltäckt, när det är under tio plusgrader och när det regnar isspikar. De springer sig säkert varma och konstgräsplanen är uppvärmd, men har de ingen som helst medkänsla för oss i den huttrande publiken? Det är störande rent visuellt att se någon springa omkring i enbart shorts en småhuttrig marssöndag. En och en halv plusgrad.
Jag var dock lite värmepreparerad från förmiddagen, då jag deltog i gudstjänsten i min hemförsamling. Jag kallar den så, även om det inte gäller den församlingen där jag har mitt hem. Utan det är i den församling där jag känner mig hemma. Det är en stor församling och det är omöjligt att ha koll på varje person som har den som sin hemförsamling, för att just den personen är en församlingsbo eller för att den precis som jag känner sig hemma där. Det är också en genomströmming av människor som bara är på besök i stan för en kortare eller längre tid och som söker sig till kyrkan. Den här församlingen ligger centralt och då blir det spontana eller planerade besök.
Det är också en kyrka, jag tänker på kyrkorummet, som inbjuder till en plats att komma in för stillhet, skydd för oväder eller för att vila ögonen på något vackert en stund. Jag brukar göra detsamma när jag besöker en stad. En sådan given plats för mig är Växjö Domkyrka. Växjö har alltid varit en sådan stad som får ett besök vid mina Smålandsresor. Den är lagom stor för shopping, lunchande och så finns det sevärdheter som glasbruk, Linnéattraktioner och emigranttema runtomkring. Med handen på hjärtat så har det funnits parkeringsmöjligheter bakom Domkyrkan och vetskapen om öppna och fräscha toaletter i anslutning till kyrkan har dragit mig dit.
Jag ska inte skriva något toaletternas lovsång nu, men jag vill uppmana bloggläsare och aktiva inom kyrkans sfär att inte förakta toalettbesökarna. Det kan kännas som att jag och alla andra toavisitatörer bara utnyttjar ringen, pappersremsan och det rinnande vattnet och visst, en och annan låter säkert besöket stanna därvid. För min del blev toaletten det första mötet med Växjö Domkyrkas kyrkorum. Sommaren tjugohundrasju fick jag en av mina mäktigaste Gudsupplevelser i en sommaröppen kyrka. Det var inte i samband med någon gudstjänst eller guidning. Det var i en stillhet, i en nästan folktom kyrka. Min pappa och jag böjde knä framme vid altarringen och i en matt framviskad bön fick vi sända vårt innersta rop till Gud. Dagen efter fick vi bönesvar.
Växjö Domkyrka har en vacker altartavla i glas. En underbar ljusbärare. Välstädade toaletter och bra informationsmaterial. Gävle stads stora kyrka har en mäktig altartavla. Inte den vackraste ljusbäraren, men den är ändå flitigt använd. Välstädade toaletter och ett välskött bokbord och utlagd information. För att vara i Jantelagens centrum, nämligen Gävle som stad, så tycker jag att det finns en uppmuntrande och omsorgsfull mentalitet. Med lite självkritiska ögon, så har vi inte nått klimax på bemötandets trappstege, utan vi kan bli bättre. Jag tror ändå att de flesta människor som besöker kyrkan känner att här är det en öppen och varm atmosfär. Det är märkligt att denna pampiga och på många sätt högkyrkligt konservativa miljö, samtidigt kan inbjuda till det enklaste av enkla möten, som nästan känns familjära.
Hoppas att du som är bloggläsare och som inte har varit i kyrkan här i Gävle vågar dig dit. Om du kommer och första gången möter en konstighet och jag-har-vaknat-på-fel-sida-person, så lova att du åtminstone gör ett nytt försök en annan gång. För sådana där misslyckade första-gångs-besök kan vi ju göra på både Åhléns och Försäkringskassan. Vi får skylla på faktorer som den mänskliga faktorn, omständigheter och då och då dålig uppfostran, brist på hyfs och förnuft. Det kan kanske bero på jäktighet också. Det fanns risk för det idag, då jag kände att vi som ingick i gudstjänstgruppen hade en och tusen olika uppgifter att ombesörja. På min förmånslista och att-göra-lista stod det att bära in brödet till nattvarden, be förbön, fixa kyrkkaffe och att ministrera vid ljusbäraren. Ministrera är ett ord som hamnar mellan minister och minne i en gammal ordbok. Förklaringen är biträda vid mässan och numer skulle det inte skada med ordförklaring på biträda också. Vad jag gjorde var att dela ut vinet vid nattvardsgången. Allt kändes mer än bra, så upplyft stegade jag iväg till jobbet. Det hade kommit in oanade arbetsuppgifter som inte kunde vänta till vardagen, utan det blev ett par timmar i direkt anslutning till gudstjänsten.
Det är sådana dagar som det är extra värdefullt och tacksamt att komma hem till dukat bord. Herren har välsignat mig med en matlagningsintresserad dotter. Hon är inte bara intresserad utan hon är duktig också. Det doftade ljuvligt redan när Mr T och jag steg in genom dörren. Vi möttes av ett rop om att maten var klar och vi sattes oss till bords. Det smakade ljuvligt. När dottern lagar mat kan vi vara säkra på att det inte serveras bruna bönor med fläsk, men sedan finns det inga begränsningar. Ett säkert kort är att det på något sätt ingår pasta. Helst grön. Helst färsk. Att bara skriva om det sätter igång saliven och smaklökarna.
Nu återstår bara några timmar av mitt fyrtiotreåriga liv. Om Gud vill så blir jag fyrtiofyra under morgondagen. Firat har jag redan gjort, men det blir lite hembakt tillsammans med eleverna imorgon och med den fikasugna familjen. Ett utdraget firande som vanligt eftersom det kommer några eftersläntrare till vänner och det är bra att vi sprider fikandet och gemenskapen, så det räcker i flera dagar. Idag har vi kunnat fira kvinnodagen. Jag tillhör de lyckligt lottade kvinnorna i världen som har lite kvinnodag varje dag på året, men vi får för den skull inte glömma bort alla de kvinnor som inte har det bra. Det är bra att vi uppmärksammar detta. För det borde vara en självklarhet för alla tjejer och även killar att få återkomma med ett på återseende med ett leende!
PS. Jag glömde skriva att besöket i Växjö Domkyrka sommaren 2007 inte innehöll ett toabesök. Det klarade jag av på MacDonald´s, på höger sida på gågatan, från Domkyrkan sett. Det var nästan det enda öppna matstället en söndagskväll i Växjö centrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar