Detta är en lyckostund. Jag, datorn och alla tankar som jag bär på. Tid för bloggning. Jag är nog världens gladaste just nu. Eller åtminstone Sveriges. Nåja, Gävles i alla fall. Kanske kan jag tävla om Hilles gladaste person? För att inte ta till så stora ord, så är jag vår övervånings gladaste person. Det kan jag med all säkerhet intyga, för här finns bara jag. Som jag har längtat efter att få blogga. Jag vet att jag skyllde på vårkänslor och jobb för glest bloggande förra gången. Den här veckan kan jag absolut inte skylla på våren. En morgon var det arton minusgrader. Jag har skottat snö flera gånger. Så om det inte är våren som tar all min uppmärksamhet, vad kan det då vara?
Det har varit intensivt på jobbet eller jobben, men eftersom vi har reglerad arbetstid, så har jag givetvis inte jobbat dygnet runt. Så jag har egentligen ingen bra anledning till frånvaron. I och för sig har jag noggrant följt den personlige tränarens schema och inte fuskat en millimeter på det uppgjorda programmet. Så det tar självklart lite tid, men det gör även att jag blir lite skönt avslappnad och vill sova lite mer. Det har alltså inte blivit något nattugglande eller nattbloggande. Jag har lite oroligt tänkt tanken att nu kanske alla bloggläsare har försvunnit. Ni trogna, som följer mitt skrivande, kanske har gett upp när ni gång efter gång har kollat och det fortfarande står kvar och stampar på samma gamla blogg? Sådant har jag funderat på, när jag har lyft mina träningsredskap eller sprungit mina kilometrar i intervallträningen.
Det var därför mycket glädjande när jag blev efterlyst. Alltså inte på TV och av Hasse Aro, utan av bloggläsare som mailade, sms:ade och till och med ringde och kollade hur det stod till. Sådant vill jag nästan gråta lite över, så där glädjeaktigt som jag vill gråta när jag blir alldeles varm om hjärtat. Dessa efterlysningar och min egen egen blogglängtan gör mig just nu till övervåningens gladaste person. Så håll i dig, jag är tillbaka och jag är så glad att du är kvar!
Något som inte alls går ihop med träningsschemat är att det mitt i alltihop landar en våffeldag. Nu lyckades vi inte samla hela familjen på självaste Marie bebådelsedag som inföll i onsdags, utan vi gräddade dagen efter. Det hör till saken att jag klämt en våffla på en dagledighetsträff tidigare den dagen. En olycka kommer aldrig ensam, brukar man säga, men tydligen gör inte lyckor det heller. För det måste väl ändå betraktas som en slags lycka att äta våfflor? I alla fall i lagom dos. Frasiga, med sylt och glass, alternativt en gräddklick.
En annan happening som inträffade i veckan var att jag hittade en kjol. Jag vet, världen är full av kjolar, så detta verkar kanske besynnerligt. Här kommer förklaringen. I april fyller min kära vän fyrtio år. Eftersom hon har lämnat en stor del av sitt hjärta i Zimbabwe, så firar hon sin födelsedag med att anordna en konsert till förmån för arbetet i Zimbabwe och efteråt blir det en afrikansk mingelfest. Nu är det så att jag har fått förfrågan att agera konferencier på denna konsert. När hon ringde och frågade första gången så tänkte jag faktiskt att hon ÄR verkligen så galen som jag trodde att hon är. Hon ställde frågan och jag kände mig ungefär som när jag doppar tån i havet första gången för säsongen och det hisnar ända upp i nackhåren. Jag bad om betänketid och det fick jag. Hon, min kära vän, är både galen och förståndig. En bra kombination.
När jag hade tänkt några dagar så tackade jag ja. Jag har i och för sig aldrig varit konferencier någon gång, men det hade säkert inte Peter Settman heller första gången. Det var tre saker som fick mig att tacka ja. För det första ändamålet för konserten. Zimbabwe behöver all hjälp som landet kan få och jag tror på det här tänket med många bäckar små. Jag har för det andra väldigt svårt att säga nej till min vän. Det som avgjorde det hela var att på konsertprogrammet så skulle sången "You raise me up" vara med. Det är helt fantastiskt. Vilken högtidsstund att få presentera den fantastiska sången. Jag ryser bara jag tänker på det. Kanske måste jag äta en betablockerare för första gången i mitt liv?
Tillbaka till kjolen. Jag vet inte om du kommer ihåg att jag köpte mig ett par läckra skor för en tid sedan? Jag skrev om dem i bloggen. De är verkligen läckra. Jag har bestämt mig att jag ska ha dem på konserten och på den efterföljande festen. Fast hur läckra de än är så kan jag inte bara ha dem. Det skulle vara både galet och oförståndigt. En vansinnig kombination. Jag har hela garderoben full av kläder, så helt naket skulle det inte finnas risk för. Jag tycker bara att det vore roligt om jag kunde knyta an till Afrika-temat, vilket jag inte gör med mina skor. Skorna påminner mer om cat-walken på ett modehus i Paris.
Så mitt planeringssinne tog ett glädjeskutt när jag såg kjolen hänga på en fyndställning i en butik i stan här i veckan. Jag var på jakt efter något helt annat och rusade på en halvtimme säkert igenom tio butiker och pang, där hängde kjolen med stort K. Tema Afrika är räddat. Jag ansåg mig inte ha tid att prova den, utan lät den hänga, rusade vidare och sov på saken. Nästa dag efter jobbet stod jag i provrummet och den verkade skräddarsydd för min midja och min stuss. Nu kommer vi till det bästa av allt. Du har förstås inte missat att jag är smålänning och för hundralappen fick jag kjol, påse och kvitto. Det är roligt med temafester, men det är roligare om de inte kostar skjortan. På tal om skjorta, jag måste hitta en överdel också. Jag får göra mig ett annat ärende och hoppas att jag springer på något lika bra som kjolen. För visst är det väl en vedertagen sanning att när man letar som en tok efter något speciellt, så hittar man det inte. Sedan kan det helt plötsligt, när man minst anar det, bara lösa sig.
Mr T har varit fram och åter till västkusten, närmare bestämt Göteborg. Orkestern har gjort en miniturné och spelade konsert för ett fullsatt konserthus igår kväll. Jag var och lyssnade på samma program i torsdags kväll på konserthuset här i Gävle och det lät riktigt bra. Det var mycket folk i publiken, Robin Ticciati är alltid trevlig att möta som dirigent och orkestern spelade sammansvetsat och med fin klang. Sedan kan man ju alltid ha åsikter om programvalet. En del musik är både för lång och för svårlyssnad. Som till exempel sista symfonin hade jag önskat att kompositörens inspiration hade tagit slut efter ungefär halva tiden och det var kanske precis det den gjorde, men han valde att mala på, oinspirerat. Det var ett sådant där stycke som jag egentligen skulle vilja höra en gång till för att kunna bilda mig en uppfattning. Det gav för många intryck och lustigheter, så jag fick inte riktigt möjlighet att knyta ihop åsiktspåsen med en gång.
Jag fick i alla fall fin kontakt med en äldre herre som satt bredvid mig. Det var första gången som vi träffades, men vi hade många gemensamma intressen. Ett av dem är fotboll. Jag förstod på honom att han under många, många år har stått på läktaren och hejat. Om jag ser honom någon mer gång, så ska jag berätta att jag håller på Östers IF. Jag tror faktiskt att jag ska köpa mig en Öster-tröja den här säsongen. Den passar inte ihop med Afrika-kjolen, men den kommer att göra sig perfekt till allting annat i garderoben. Det slår mig nu att båda mina lag, Öster i fotboll och SSK i hockey har samma färgsättning på sina tröjor. Fast jag tror inte att det är det som i grund och botten får mig att heja på dem. Det är något mer djupt och genuint som ett äkta idrottsintresse och då måste jag bara helt enkelt heja på de bästa lagen som finns. Det finns en enkel förklaring till allt.
Nästan allt i alla fall. För jag undrar om det är någon som har en förklaring till varför Gävle kommun satsar flera miljoner på att fräscha upp torget, när ingen kan ta sig dit för att vägarna är mer hål än asfalt? Alltså, här behöver vi inga äventyrsland och spökborgar, för vi har hisnande äventyr så fort vi ska ut på vägarna. Jag bävar för när alla blomlådor ska sättas ut som några slags farthinder för lekande barn, för då kommer bilisterna ha fullt upp med att fokusera på hålor och hinder, så att det blir fritt fram för alla barn att bli påkörda. Nej, jag föreslår harmonisering mellan torget och övriga ytor i Gävle stad och då är det bara att plocka upp några gatstenar här och var på torget och bara lämna det så. Därefter kan vi kalla in Konstfack och få det rubricerat som konst, så kan det säkert berättiga till EU-stöd. Jag säger det igen, galenskap och oförstånd är inte en bra kombination. På återseende med ett leende!
PS. Min gamla vän från gymnasietiden har födelsedag idag. Gammal och gammal. Vi är jämngamla, även om jag har hunnit få några veckors försprång på ålderns höst. Kära Mia, hoppas att du har en underbart härlig dag med tårta, sång och paket. Hos dig blommar säkert krokusen. Så där har du ett försprång. Det jämnar ut sig. Grattis på fyrtiofyraårsdagen! I år är det tjugofem år sedan vi tog studenten. Fast det räcker inte för att förtränga all galenskap och oförståndighet som vi hade sista veckan. Fast i kombination med student är det helt fantastiskt. Undrar om alla reklamflaggor har kommit tillrätta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar