Idag behövdes det ett litet trevligt samtal med en polisman, för att jag skulle kunna ta mig ända fram till parkeringen vid jobbet. Det behövdes ingen flirtning eller något spel med kvinnlig okunskap. Tur, det är inget för mig. Bara en nedrullning av sidorutan och ett: "Ursäkta, jag har min arbetsplats där borta och jag skulle vilja parkera min bil där. Går det bra?" Polismannen tittade tillbaka med ett vänligt ansikte och sa att det skulle gå bra. Jag skulle bara köra runt hans polisbil, som stod parkerad på tvären, rakt över båda filerna och upp på trottoaren. Inte varje dag jag blir uppmanad av självaste polismakten att göra lagöverträdelser. Jag tog tillfället i akt, utan att blinka.
Anledningen till gatans avstängning var att en lastbil fått haveri och behövde bärgas från platsen. Det krävs lite extra utrymme när en bärgningsbil och en lastbil ska svängas runt mitt i morgontrafiken. Jag hann till morgonmötet. Det ska i ärlighetens namn sägas att detta var inte en morgon för avstängda vägar. Det var inte en morgon för några hinder överhuvudtaget. Detta var en morgon efter en natt av dålig sömn. Detta var en morgon, då jag ett flertal gånger hann fundera om jag borde ha kurerat min förkylning från föregående vecka några dagar till. Detta var en morgon, som utan min envishet, skulle ha kunnat ha fortlöpt under en gammal filt.
Yngsta tonåringen skulle upp i tuppottan. Bussen skulle avgå klockan halv sju från skolan. Det innebär avfärd straxt efter sex hemifrån. Vänligt inställda föräldrar som vi är, så erbjöd vi den skjuts som hon tacksamt tog emot. Jag tror det är vetskapen om att vi verkligen inte vill sova över, som gör att vi inte sover speciellt djupt. Trots inställd klockradio, mobillarm och inbyggd kroppsväckarklocka, så är det svårt att koppla av till hundra procent. Studieresan gick förresten till Stockholm. Närmare bestämt Lidingö och träningscentret Bosön. En metropol för träningssugna skolungdomar. Jag har fått informerande sms under dagens lopp. Väl framkomna väntade en underbar frukost. Sedan har superlativen bara fortsatt. Denna lilla späda, men i och för sig vältränade tjej, har under dagen lyft 80 kilo marklyft.
Efter det vänligt leende polismansansiktet så var det dags för morgonmötet. Jag vet inte om det stod att läsa i pannan på mig att jag var trött, sliten, stressad och bara längtande efter en normal arbetsdag, då jag loggar in med rätt lösenord på datorn, hinner gå på toa och äta lunch utan att ha tolvhundra saker i huvudet som måste göras i direkt anslutning till nästa lilla lucka. Jag brukar inte skylta med negativa och dystra saker, för jag vet att det är mindre ansträngande att le istället för att se ledsen ut. Så det sparar krafter att le och det känns bättre. Jag får ofta höra att jag ser pigg och alert ut. Ofta följt med kommentaren, men det är inte så svårt kanske, när man får ha hälsan. Saken är den att även om jag inte har hälsan, så blir jag inte kryare av att låta hela omvärlden lida för min ohälsa, trötthet och klagan.
När jag väl satt i min stol så tillät jag mig att vara trött. Jag såg mig omkring och kände att det hade uppiggande effekt. Jag tycker om mina kollegor så mycket. Den här morgonen gladdes jag över församlingspedagogen som i chefens frånvaro fått uppdraget att leda mötet. Hennes röst skulle jag vilja ha inspelad som ljudbok. En ljudinspelning som skulle räcka i ett helt år. När det året var slut, så skulle jag be om en ny. Finns det möjlighet till kollegeröstabonnemang? Hon träffade helt rätt när det gällde min morgonstatus. Hon inledde med en meditation, som förde oss in till en vilsam plats. Där vi fick vara för en liten stund. Där vi fick dra efter andan. Där vi fick andas ut allt tungt och andas in nytt, fräscht och livgivande syre. Vi kom till vårt inres trädgård och det kändes så skönt. Jag blev med ens mycket piggare. Jag borde besöka den trädgården oftare. Det var för stunden verkligen fint att upptäcka att den finns. Inom räckhåll.
Jag slog en signal till svärmor som idag firar sina sextionio år. Vi ses imorgon kväll, då vi har det stora sammanslagningskalaset hemma hos oss i Hille. Det blir god mat och goda drycker. Det blir tårta och kaffe. Det ska bli trevligt! Vi har fem anledningar att fira och jag hoppas på den sjätte. Just nu pågår en viktig bandymatch och hade jag inte haft en så intensiv arbetsdag och dessutom flera på rad, så skulle jag gärna ha åkt till Uppsala och tittat på Sirius-Vetlanda. Det är den tredje och avgörande kvartsfinalen. Det står än så länge 1-1 i matcher och alla mina hejaramsor handlar om Vetlanda. Än lever hoppet om SM-guld.VBK, å å å, VBK, tjalalalala. På återseende med förhoppningsvis ett guldleende!
PS. Igår kväll var det linedance. Nu är vi inne på andra säsongen Mr T och jag. Det märks att ribban är höjd och det blir intensivare och svårare. Jag var extremt trött igår, så det var värre än vanligt att få ihop huvud och fötter. Tur att jag inte har mer än 167 cm att hålla reda på mellan toppen och botten. Igår var det 167 cm för mycket. Det måste bli hemövningar nu med danser som L.L.L, D.H.S.S, Sweetie, Kick around och Irish Stew. Saken är den att i många sammanhang går det att dölja trötthet och ohälsa. Linedance är inte ett sådant sammanhang. Fördelen med att göra ett snedsteg där är att det framkallar ett gott skratt och det klassas som en variant på befintligt dansschema. Så jag hävdar fortfarande: mer linedance åt alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar