Gud, hela världen, chefen och så lilla jag

Den här dagen har varit som ett enda stort karusellområde. Jag måste ha löst åkband vid entrén, för det har bara varit att hoppa på den ena karusellen efter den andra. Jag vill ändå inte jämställa dagens innehåll med ett enda stort nöje. Dels så tycker jag inte om att åka de fort snurrande och kräkframkallande karusellerna, dels så har det mesta av dagens innehåll varit på största allvar. Jag har varit på Svenska kyrkans informationsdag om dess internationella arbete. Det som förut hette Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission. Det som idag heter Hela världen. Ganska fyndigt namn. Den person som värpte fram det borde få lite löneförhöjning. Det gäller hela världen och det gäller att hela världen. Bra att den världsvida kyrkan ställer sig som garant för detta projekt. Som enskild person kan man lätt få stora skälvan för det enorma uppdraget.

Tänk själv. Miljöförstöring. Förorenat vatten. Brist på eltillförsel. Aids och andra epidemier. Krig. Svält. Ändå kan vi som enskilda inte backa och tänka på att det där fixar alla hjälporganisationer. För när det kommer till kritan är alla hjälporganisationer uppbyggda av människor som du och jag. Kan jag inte gräva en brunn i praktiken, så finns det de som kan göra det kanonbra, men de behöver material till det. Material som kostar pengar. Kan jag inte ge en spruta som lindrar, så finns det de som kan göra det lätt och smidigt. Sprutan kostar pengar. Jag kan tänka på miljön genom mitt eget görande men jag kan också stödja miljöprojekt ekonomiskt. Jag kan bidra med matbordets överflöd i Hille och även om jag symboliskt bara skickar smulor, så är det något som förändrar livet för en medmänniska.

Egentligen har ingen av föreläsarna sagt ett ord som jag inte visste innan. Så då är frågan vad det är för nytta med att sitta där och höra allting en gång till? För mig är det stärkande att se att det är fler som hör samma sak. Jag kan inte garantera att det andra hör hamnar i god jord och att det förändrar något, men jag kan hoppas. Något som vi ofta glömmer i sammanhanget är att vi mitt i all maktlöshet kan be. I bönen vänder vi oss mot något större än oss själva. Vi vänder oss till den makt som har överblick över hela sin skapelse. I bönen får vi komma med oss själva och be för dem som behöver oss och vår hjälp. Det händer något med oss själva, när vi tänker på och ber för andra.

Det här med krig är stort. Det räcker inte med en utbildningsdag för att stoppa all galenskap i världen. Fast vi kan börja i liten skala. Vågar vi för en gångs skull ta ett steg tillbaka och ödmjukt ge oss, när vi i ilska mest har lust att trycka pedalen i botten och gasa full fart framåt? Klippa till, säga en lång illaluktande harang, kasta en tallrik eller vad det nu kan vara som löser alla konflikter? Kortsiktigt. Ska vi förändra långsiktigt så måste vi be om förlåtelse. Komma med uppmuntran istället för ständiga klagomål. Visa kärlek istället för hat och kyla. Det där måste jag jobba på varje dag. För jag vill i samma veva inte bli mesig. Känns viktigt att få livsvågen i balans.

Jag skippade sista fikat på utbildningsdagen. Jag vet inte ens vad jag missade förutom kaffet. En semla kanske? Eller har kyrkan tagit fasta på att det är fasta? En liten fasteskorpa på sin höjd. Jag tog åkbandet och hastade vidare till PU-samtal med chefen. Var varken nervös eller stressad. Det är en av mina styrkor. Jag har kommit till samma slutsats som min morfar en gång lärde mig. Att människor är människor, oavsett i vilken samhällsklass de anser sig tillhöra. Oavsett yrke. Oavsett religion, hudfärg eller politisk åsikt.

I mitt liv finns det bara plats för en Gud och den får Gud. Så den platsen är upptagen för alla andra. Visst finns det människor som kommer in och vill agera Gud i mitt liv också. På något vänligt sätt får jag försöka visa dem att det inte går hem eller så får jag så bryskt jag förmår försöka påvisa att det inte fungerar. Ibland ser jag bara som enda möjlighet att strunta i dessa dumheter. Det blir en slags anpassning efter situationen.

Grundtryggheten att det bara finns en Gud i mitt liv gör att det blir enklare att ta saker för vad de är. PU-samtal blir PU-samtal. Ett samtal med chefen. Jag vet egentligen inte vad PU står för. Jag kan tänka mig att det handlar om personalutveckling. Det låter vettigt. Klart att chefen vill att personalen ska utvecklas. Stagneringen eller backning är inte lika eftersträvansvärt. Ett annat ord för mötet med chefen skulle kunna vara PF. Personfokusering. En och en halvtimmas fokusering på personen. Jag tycker nog att det lyckades idag. Både PU och PF.

På fredag har jag nästa PU-samtal. Då gäller det skolan. Så summa summarium blir det tre timmar snack om mig denna vecka. Känner mig som sagt inte nervös eller stressad för detta. Fast inte helt oberörd heller. För under den här tiden ska allt upp till ytan på något sätt. Sådant som jag funderar på för min egen framtid blir sagt. Det kan bli ett slags verbalt bombardemang. När det gäller att säga något som kan liknas vid att slå ned som en bomb. På chefens pluskonto står nu att han tog det med fattning. Han såg inte ens förvånad ut. Det får mig att fundera på om han är bra på poker? Har han pokerfejs?

Tack och hej till chefen. Vidare till ny karusell. Någon minuts andningspaus. Stanna upp och visa ett hundra procents närvaro. Tack för idag. Tänker för mig själv att bilen är ändå en välsignelse. Så mycket för förmiddagens utbildning om miljön. Bilen är transportlänken till kyrkan. Har missat kvällsmässan, men hinner till gudstjänstgruppens planering. Vi är inte många som samlas ikväll, men där två eller tre församlas... Känner att Herren är närvarande och jag ser det som en förmån att samlas med vänner och göra en grundlig planering inför helgens gudstjänst. Inget slarv utan välpreparerat. Jag tror på det där strukturerade för att lämna plats åt Gud att göra sitt. Att inte behöva känna sig nervös och stressad ger utrymme för befrielse och stillhet i sitt inre. Ingen karusellåkning alltså.

Nu sitter jag i bästa tänkbara sällskap i bästa tänkbara avkopplande pose och gör det bästa tänkbara när åkbandet slutar gälla och karusellattraktioner har stängningsdags. Bloggandet har den förunderliga egenskapen att kunna lämna av sig allt och komma i viloläge. Du kan förkorta det BU eller BF. Bloggarutveckling eller bloggarfokusering. Jag är inte nervös eller stressad för detta. På återseende med ett leende!

PS. Det går att göra en liten ekvation av dagens datum. 3 gånger 3 är 9. När det inte finns något vettigare att skriva i en blogg, då är det läggdags. God natt!