Han såg den nöd och ängslan som synden hjärtat gav, och kärleksfullt lyfte han bördan av. Vilken underbar, underbar daaaaag! Andra versen i inledningssången var avklarad och pastorns räkning av skallar var sedan länge klar. Trettiotre. Trettiotre mötesbesökare. Han hade även kontrollräknat. Allt som allt, med estraden inräknad där han själv och Karin befann sig, så var det inte mer än trettiotre personer på gudstjänsten. Imorgon förmiddag så skulle Inge befinna sig på sin expedition och göra färdigt statistikrapporten för veckan som hade varit. Församlingen hade satt upp ett mål för flera år sedan om att det skulle vara minst etthundra personer som besökte gudstjänsten på söndagsförmiddagarna.
Inge tog inte så illa vid sig att så nu inte var fallet. Målet hade satts upp långt före hans tid i Församlingen. Då hade Församlingen haft en ung, ganska oerfaren pastor, med stora visioner och ett brinnande hjärta för människor i nöd. Inge hade varit inne och kollat i gamla statistikpärmar och kunnat konstatera att de hade under lång tid kämpat sig upp mot den hundrade besökaren och faktiskt med råge. Det hade hållit i sig ett tag. Sedan gick luften ur den unge pastorns fru. Därefter gick luften ur de delar av Församlingen som inte förstått skillnaden mellan medlemskap i Församlingen och ett medlemskap i exempelvis den lokala bridgeklubben. När luften gått ur en del av medlemmarna, så fanns det plötsligt mer luft över för de medlemmar som bara hade yttrat sig i det fördolda förut. De använde inte sin nyinförskaffade luft fullt ut, men resultatet av deras kommentarer gjorde att det spred sig ett missnöje. Ett obehagligt missnöje.
Snart tyckte en ganska stor del av Församlingen att det var bättre förr. Som ringar på vattnet spred sig ordet nymodigheter inpaketerat i ett fnys som inte kunde misstolkas. Så-har-vi-aldrig-gjort-förr-kommittén träffades titt som tätt och deras inställning spred sig med partiklarna i luften och det resulterade i en förtätad stämning. Så en dag gick luften ur den unge pastorn. I en syrefattig miljö var det som att springa maraton på hög höjd. Kroppen började ta stryk och plötsligt en morgon ville den inte kliva ur sängen.
Pastorn hade alarmerat till Ledningen för länge sedan, men Ledningen hade inte tagit larmet på så stort allvar. Pastorn fick göra sin fru sällskap och vara heltidssjukskriven. Intyget från läkaren talade sitt tydliga språk. Medicinsk bedömning: Depression. Sedan en tid nedstämd. Pressad situation på arbetsplatsen. Nedsatt uthållighet, koncentration. Sömnbesvär, bröstsmärtor. Föreskrift: Följa angiven ordination, medicinering. Kan deltid vara olämplig av psykosociala skäl? Kryss i rutan för Ja. Vid nästa förflyttning för pastorer så avtackades den unge pastorn och hans fru och de började om på nytt i en annan stad.
Ledningen sände då en ogift stabil kvinna till Församlingen. Då fanns det ingen äkta hälft som luften kunde gå ur. Vad Ledningen inte tänkt på var att det kanske hade behövts en äkta hälft att ventilera situationen med, för problemen med den dåliga luften fanns kvar i Församlingen. Nu blev den ogifta kvinnliga pastorn mycket ensam. Något hon valde att vara. Hon personifierade uttrycket tala är silver, tiga är guld. Det fanns något mystiskt över henne. Något som med tiden skulle göra människor i Församlingen frågande inför att hon överhuvudtaget någonsin funderat på att bli pastor. Möten och samtal med människor är ganska centralt i det yrket. Katthemsföreståndare vore nog bättre.
Pastorns två katter skapade förtret i Församlingen. Dels för att de hade större plats i pastorns liv än församlingsmedlemmarna och dels för att de ibland gjorde sina behov i rabatten utanför entrén. Varma dagar stank det kattpiss på väg in till templet och den lukten fanns kvar i näsan hela gudstjänsten. Vad Församlingen tyckte om hos den kvinnliga pastorn var att hon gjorde inte så mycket väsen av sig och livet i Församlingen lugnade ner sig och det var precis vad som behövdes efter de eldiga åren med en ung oerfaren visionär. En erfaren medelålders ökenvandrare var precis vad som passade Församlingen.
Den som har vandrat i en öken under en längre tid, i Församlingens fall under fem år, vet att det skapas en törst. Längtan efter en frisk och grönskande oas växer sig stor. Till slut blir denna önskan det enda som får plats i medvetandet. Vatten. Rinnande. Rent. Friskt. Svalkande. I brist på rent vatten, så kan tankarna acceptera vilken flytande vätska som helst. Bara det löser upp den fastklibbade gommen och rinner ner i den torra strupen. Förorenat. Saltvatten. Smutsig olja. Vad som helst. Förgiftade människor. Panikslagna. Tänker inte friska tankar. Gör dumheter som de inte skulle ha gjort om de inte vore så törstiga.
Församlingen sjöng med i texten Guds källa har vatten tillfyllest för törstande kvinnor och män. En källa med levande vatten framväller så porlande än. Källa så klar, vatten du har, O huru väl, där är ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får. De visste vad de sjöng om. De var mitt i öknen. De sökte källan, men var så törstiga och trötta att de inte orkade ta sig fram dit. Torrt och eländigt. Uttorkade själar. Har krukan du tömt under färden och allt vad du ägt givit ut? O kom till den levande källan. Den flödar då andra tar slut. Källa så klar, vatten du har, tidernas torka aldrig dig når. O huru väl, där är ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får. Pastorn hade verkligen tömt sin kruka och gick med tunga steg till hälsocentralen. Återigen ett nytt intyg. Medicinsk bedömning: Depression. Sedan en tid nedstämd. Pressad situation på arbetsplatsen. Nedsatt uthållighet, koncentration. Sömnbesvär, bröstsmärtor. Föreskrift: Följa angiven ordination, medicinering. Kan deltid vara olämplig av psykosociala skäl? Kryss i rutan för Ja.
Hur ofta med svidande hjärta och törstande ande du går och märker ej källan i öknen, där hälsa och svalka du får. Källa så klar, vatten du har, tidernas torka aldrig dig når. O huru väl, där är ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får. Ledningen hade fått in ett flertal förvarningar från den kvinnliga pastorn, men dessa hade inte tagits med tillräckligt stort allvar. Vid nästa förflyttning för pastorer så avtackades den kvinnliga pastorn och sändes iväg till en annan landsända. Förhoppningsvis utanför ökengränsen eller åtminstone till en oas. Pastorer kan rehabiliteras på många olika sätt. Ledningen valde församlingsarbete. Ledningen såg inget mönster i att två pastorer i rad hade två identiskt lika läkarintyg, där orsaken stod definierad svart på vitt: pressad situation på arbetsplatsen.
I detta läge gjorde Inge Sundgren entré. Med sig i flyttlasten hade han sin fru Karin, en vuxen dotter Nellie, ett dragspel, drömmen om att bli Någon, erfarenhet från två församlingar och en i minnet fortfarande svidande konkurs från sitt företag Sundgrens Blomsterimport. Den synd som förr mig tyngde fullkomligt bort han tog. Han skänkte mig liv, gav mig mer än nog, vilken underbar, underbar daaaaag! Den trettiotre personer stora gudstjänstfirande församlingen var klara med inledningssången. Pastor Sundgren knäppte ihop bälgen på sitt dragspel och drog av sig axelremmarna och satte försiktigt ned spelet på golvet. Det var ingen munter utsikt som pastorn hade från predikstolen. En medlem hade bara förflyttat sig från sängen till bakersta bänkraden. Huvudet hängde tungt ned mot bröstet. Pastor Sundgren tog ett ordentligt tag om kanten på predikstolen med båda händerna. Ställde sig på tå för att nå sin vanliga träskolängd och sa med klämmig röst:
Jag kom att tänka på Lisa och Kalle som väckte sin far klockan sex på söndagsmorgonen. Då frågade pappan varför de väckte honom så tidigt. Barnen svarade att mamma hade sagt till dem att de inte fick leka då pappa låg och sov.Församlingsmedlemmarna tittade vant på varandra. Så tittade de åt pastorfruns håll och såg att hon satt stel som en pinne och munnen var smal som ett tunt sträck. Pastor Sundgren fortsatte: Har ni hört den här förut? Lille Erik var på opera för första gången i sitt liv tillsammans med sin mamma. När första akten var över frågar han sin mamma varför farbrorn hotar tanten med en pinne. Mamman svarar att han inte hotar henne utan att han dirigerar. Då undrar Erik, men varför skriker tanten så hemskt då? Några kvävda skratt, men så en dämpad tystnad. Inge Sundgren vänder sig om och ser på sin fru Karin. Han förstår signalen. Hon tycker inte det var roligt den här gången heller. Nu ska vi få höra dagens bibelord. Varsågod Karin.
PS. Så, då var andra delen i min lilla församlingsföljetong avslutad och jag lovar att återkomma med fortsättningen så småningom. Jag väljer att portionera ut det i små lagom doser. Jag antar att någon ler igenkännande och det är både bra och dåligt. Bra för att det är nyttigt att le mycket. Dåligt för att det är beklämmande att sådan smörja går att känna igen. På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar