Låt mig säga grattis till Barbro Svensson, mer känd för den stora allmänheten som Lill-Babs. Hon har hjälpt till att sätta Järvsö på kartan för hela Sveriges befolkning och jag tror nog att det gäller för några människor i utlandet också. Säga vad man vill om Lill-Babs, hon är i alla fall oförskämt fräsch för att vara sjuttioett år. Jag såg henne i en TV-intervju alldeles nyligen och hårsvall, manikyr, klädsel, hjärnverksamhet och framtidsvisioner avslöjade inte att sjuttiostrecket var passerat. Jag tillåter mig en liten bloggnigning för detta faktum att det finns krutgummor som knäpper många ungdomar på näsan när det gäller aktivitet och positivt tänkande. Det inger lite hopp i min egen kropp som idag firar fyrtiofyra år.
Fyrtiofyra är bara en siffra. Jag minns att jag som liten flicka minns min mammas fyrtioårsdag och jag minns att jag tyckte att hon var gammal. Jag har nu fått några år på mig att ändra uppfattning. Jag känner mig fortfarande ung. Jag trivs i jeans. Jag gillar att måla naglarna. Jag går gärna på bio. Jag sitter gärna framför datorn på nätterna. Så vem kan tro att jag är fyrtiofyra och inte sjutton, om de bara läser om mig? Jag är medveten om att ett möte med mig avslöjar att jag inte är tonåring och min första tanke om det är: Gud ske lov! Gud ske tack! Jag är inte den som längtar tillbaka till tonårstiden. Var tid har sin tjusning och tonårstiden hade sin, helt klart. Grejen är bara den att jag tror inte på det här tidsmaskinstänkandet och på att bli tillbakakastad till något som har varit. Jag tror på minnen. Bra och dåliga. Att minnas kan vara fint och bra. Men att enbart leva i minnen kan skapa begränsning och hindra oss från att njuta av nuet.
Det händer vissa uppmuntrande saker även för en fyrtiofyraåring. Som att jag för en tid sedan fick frågan från busschauffören om jag var ungdom. Jag hinner för några sekunder bli smickrad. Sedan tar skepticismen över. Vad menar han med det? Vilka är hans baktankar? Försöker han få kompisar? Är det ett dåligt raggningstips? Kan det vara så enkelt att han behöver glasögon och i så fall, varför har han inte skaffat sig det med tanke på trafiksäkerheten? Ser han att jag är sliten, gammal och grå och detta är hans sätt att uppmuntra? Det fungerar. Jag blir glad och lite lättare om foten. Jag får en anledning att dra upp mungiporna. Mina skrattgropar syns och visst badar hela Hille i solsken, om än för några korta minuter?
Jag brukar inte kräva att få visa leg på systemet, även om jag har känt mig kittlad att göra det. Ställa till en scen, du vet, så där hysteriskt osvenskt. Detta skulle jag kunna testa på ICA Maxis kundtjänst också. De har små skyltar vid kassan om att har du inga gråa hår, så måste du vara beredd att visa leg. Jag använder varken snus eller cigaretter och jag köper sällan lotter, men jag tonar bort gråa hår med nummer 102 pärlblond, så det vore roligt att ta fram leg och be kassörskan kontrollera min ålder, då jag köper en dosa snus. Bara för att få se reaktionen. Snuset kan jag sedan ge till någon snusare. Det finns konstigt nog flera stycken i min närhet på jobbet.
På tal om jobbet jag delar min dag med en fin arbetskamrat. Förhoppningsvis är han på jobbet idag och får ta emot alla hyllningar. Han är värd varenda en. Jag har inte arbetar så många år med honom, men jag har lärt känna honom som en trygg och stabil person. En sådan som jag gärna lutar mig emot när det blåser i alla riktningar. Inte en överordens man, men som när han säger något, så är det värt att lyssna på det. Han har varit lite krasslig på sistone, så jag önskar att det ligger lite vitaminer och uppiggningsgrejer i paketen. Trist när det segar på med sjukdom. Förhoppningsvis så vänder det snart. Det finns någon liten regel om att vi ska inte prata om kvinnors åldrar, men nu har jag avslöjat både Lill-Babs och min ålder, så jag låter istället bli att skriva ut min manlige arbetskamrats siffra i klartext. Jag kan ändå inte låta bli att bli så där bloggande matematisk och lägga på tolv år på min ålder och femton år från Lill-Babs, så tror jag att vi hamnar rätt. Om jag nu räknar rätt så har jag själv tjugosju år kvar till innan jag sitter i TV-soffan och är lika gammal som Barbro. Hujedamej. Jag tror att det får bli något sådant där nyårslöfte nu mellan fyrtiotre och fyrtiofyra.
Nu ska vi hålla fullt fokus på Mr T en stund. Han har namnsdag idag. Det ska självklart uppmärksammas. I många länder är namnsdagen större i firande än själva födelsedagen. I Lettland till exempel. Jag har inte mitt namn i den lettiska almanackan, men jag har haft förmånen att få vara med på många namnsdagskalas och då är det smockat med uz vesulibu i luften runt festborden. Jag har vuxit upp i ett småländskt namnsdagsfirande hem, med föräldrar, framförallt en mamma som har tagit alla tillfällen i akt till att fira. Traditionsenligt har de förresten ringt med sång och dragspelsackompanjemang idag på morgonen. Snarare i svinottan. De är pensionärer och är uppe och skuttar tidigt. De vill hinna först och absolut före det att jag beger mig till jobbet.
Jag tappade fokuset en stund. Tillbaka till Mr T och hans namnsdag. Det är lite synd om Mr T. Han får inte ha något firande för sig själv. På hans födelsedag firar vi sedan 18 år tillbaka yngsta tonåringens dag. På hans namnsdag firar jag min födelsedag i hans sällskap sedan tjugofyra år tillbaka. På en annan av hans namnsdagar firar äldsta tonåringen sin andranamnsnamnsdag sedan nitton år tillbaka. På tredje namnsdagsförsöket så firar Mr T:s pappa namnsdag. Vi hade en liten överläggning idag på morgonen och jag kom fram till att vi får skapa en allmän Mr T-dag i almanackan. Något så där tokigt konstruerat som Tulpanens dag och Kanelbullens dag. Mr T:s dag. Ska bara hitta ett lämpligt datum. Det är ganska fullbokat under året. FN-dagen, Aids-dagen, nationaldagar till höger och vänster. Konungens namnsdag. Drottningens födelsedag. Nu kommer Daniel Westling in i sammanhanget också. Det börjar bli trångt. Bäst att skynda på innan det blir en massa små kungabebisar som ska trängas med firaranledningarna. Jag återkommer med bloggbesked när vi har hittat lämpligt datum.
En sådan dag skulle kunna inledas med trombonerevelj och avslutas med trombonetapto och halning av flaggorna. Vi skulle också kunna anordna tromboneparad. Första året i kvarteret. Nästa år i Hille och sedan sprida det utomsocknes för att om några år vara en tradition i hela världen. På Mr T-dagen skulle hela världen förtära lakritsglass. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att uppmärksamma Mr T. Alla TV-sändningar skulle ha ett inslag av Katarina Sandström, TV-reportern på Rapport som alltid blinkar till Mr T på slutet av programmet. Jag förstår att han gärna vilar ögonen på henne, det gör gärna jag också.
Det kommer inte att bli svårt att dra upp riktlinjerna för en Mr T-dag. Den skulle kunna innehålla en föreläsning om snarkning också, för nu hör jag hur han drar några stockar i snickeriverkstaden och det är inte så bra. Det innebär en störd nattsömn för honom och många andra som snarkar och till viss del för mig också. Fast jag är så konstig att jag blir nästan lika störd av uteblivna snarkningar när han inte är hemma. Jag har nu kommit upp i den ansenliga åldern så att jag kan börja skylla på den och det där syndromet skyller jag på åldern. För det och mycket annat skiljer mig från tonåringarna. De blir verkligen störda av timmerstocksjobbet som i serievärlden stavas zzzZZZ. På återseende med ett leende!
PS. Tydligen så fyller Mona Sahlin år idag också. Såg henne för en tid sedan i programmet Skavlan, ett TV-program som jag förresten tycker skulle ha fortsatt några månader till. Hon har växt med uppgiften och ger ett trevligare intryck i rutan än i sin företrädare. Den som lever får se hur hon klarar maktkampen i kommande val. Sahlin vs Reinfeldt. För mig spelar det ingen större roll vem som sitter där, bara de få ordning på landet Sverige. Då kanske de till och med skulle behöva slå sina kloka huvuden ihop? Det där var väl djärvt skrivet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar