Bloggaren är i trotsåldern

Det blev på något sätt vintern vs våren ikväll. Det började snöa igen. Nu när vi har hunnit fått smak på sol, värme och takdropp, så började det om. Från ruta ett. Nästan som att kastas tillbaka till början av november och snabbt gick det. Fast någonstans inom mig vet jag så väl att för varje minut som jag andas, så går vi bara mot ljusare tider. Vårdagjämningen var i fredags och nu är dagen längre än natten. Ljuset har övertag över mörkret. Jag trotsade kung Bore och klädde mig för en söndagskvällspromenad med stavar. Hade inte varit helt fel att ha haft skidor på fötterna. Det händer något med mig när jag är så där trotsig mot mig själv, mot vädrets makter och mot mörkret. Jag känner mig så där skönt duktig och uppfriskad. Det är nog en liten mänsklig faktor, fast det är bara när barnen är små, som vi säger att han eller hon är i trotsåldern. Nu är jag fyrtiofyra och jag tar det som en komplimang om någon kallar mig trotsig. Hellre det än att falla in i någon strid ström av medglidare i all världens galenskap. Då är lite trotsighet inte så galet i jämförelse.

Förvånat konstaterar jag hur snabbt en helg kan passera. Vem är det som vrider upp tempot på fredag eftermiddag, så det bara säger svisch och så är helgen över. Nu är det alltså söndag kväll och jag önskar att vi kunde ta en repris från fredag eftermiddag. Det borde stå da capo i almanackan lite oftare. I fredags kväll var det återigen dags för en teckenspråkig gemenskapskväll i Olofsgården. Det blev minst sagt succé förra gången då vi ordnade detta för första gången i februari. Olofsgården är ett mysigt gammalt hus vid Gavleån. Ett litet annex till den lika gamla prästgården. I fredags stod det våffelfest på programmet och vi gräddade våfflor så det stod härliga till. Jag gick omkring och suckade till vår Herre att han skulle hålla koll på proppskåpet. Det var inte läge för någon Earth Hour just då. Visserligen hade vi tända värmeljus och levande ljus, men det blir svårgräddat över öppen låga.

Det dök upp många teckenspråkiga människor och gemenskapen runt fikaborden var varm och hjärtlig. När pösigheten efter våffelsmackandet la sig, så satt vi kvar och hade trevligt fram till midnatt. Nästa träff blir i början av maj. Vi funderar på tacokväll. Ta å co-m vetja! I och med träffen på Olofsgården så missade jag Mr T:s SAMI-konsert. En årligen återkommande konsert, där dirigenter som är under utbildning, får möjlighet att ställa sig på pulten och dirigera en symfoniorkester. Det är lite omväxlande att lyssna på en symfoni i till exempel fyra satser, där fyra dirigenter tar hand om en sats var. Om jag ska vara ärlig så ägnas mycket tid från min sida åt att kolla in intressanta dirigeringsstilar, frisyrer och klädslar under en sådan konsert. Musiken blir mer som bakgrundsmusik, ungefär som sorlet i högtalarna när vi handlar.

Så varken jag eller Mr T var hemma och bevakade utgången i Let's Dance, utan såg det inspelade avsnittet efter midnatt. Som en slags nedvarvning för oss båda. Jag kan inte låta bli att imponeras av deras färdigheter. Jag har nog blivit mer imponerad sedan jag började med linedance och ska hålla räkningen på fyra, åtta, sexton, trettiotvå, sextiofyra steg i olika danser. I onsdags började till exempel vår instruktör att gå igenom en dans och efter genomgången frågade jag en hjälpledare som jag hade bredvid mig: var det här en ny dans? -Nej, det var ju L.L. L. Ok, oj, jaha.. Den har vi haft sedan jul. Det börjar bli många danser att hålla reda på. I fredags fick Morgan lämna och det kändes lite smärtsamt. Jag har tyckt att han har varit duktig och dessutom väldigt rolig. Jag gillar när människor bjuder på sig själva.

Trots den sena fredagstimmen eller snarare den tidiga lördagsmorgonstimmen, då Mr T och jag kom i säng, så masade vi oss upp ur sänghalmen i riktigt skaplig tid. Så pass att vi hann ut och gå runt Forsby, vilket borde innebära sju-åtta kilometer. Sedan hann vi lagom hem för att duscha och göra iordning en frukost i jämförbart skick med en hotellfrukost. Jag behöver väl nästan inte skriva att vi därefter löste melodikrysset? När elva-nyheterna gick igång, så gjorde vår trötthet sig påmind, så vi bestämde oss för att slappa framför TV:n med ett inspelat program av Så ska det låta. Det var ett riktigt bra avsnitt med bland annat Lill Lindfors och Måns Zemmerlöv. Lill är en gammal favorit som jag har fått ärva av min mamma, men Måns har jag fattat tycke för alldeles själv. Jag tror han kan bli riktigt, riktigt bra under många år framöver. Lika hållbar som Jan Malmsjö.

Det finns några måste-se-filmer-på-bio just nu och en av dem är Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Mr T och jag såg den i en fullsatt salong igår eftermiddag. På morgonen kändes det som ett tokigt beslut att sätta sig inomhus i en mörk biosalong, när solen lyste från klarblå himmel. Men igår eftermiddag kom det perfekta biovädret. Grått och snöblaskigt. Filmen var dessutom jättebra och manuset följde boken enastående bra. Jag längtar redan till efterföljaren. Synd bara att folk har så bråttom ut från biosalongen, så de reser sig innan lamporna har tänts. Jag tycker det är skönt att sitta kvar och läsa eftertexten och lyssna på musiken, men övrig publik har tydligen köpt katapultbiljett och kastas ut direkt efter sista filmsekvens. Det var väl egentligen bara när Mamma Mia rullade på bioduken, som folk stod kvar och sjöng, pussades och dansade tills biopersonalen stack in huvudet och kollade om lokalen var tom.

Mr T och jag skulle lördagsmysa utan tonåringarna och då var det som gjort för att ta med sushi hem. Supersmidigt, supergott och superlyxigt. En bra kontrast till tvättmaskinens centrifugerande och påföljande hängning av diverse strumpor, kalsonger och andra persedlar. Idag har Mr T jobbat med repetitioner. De ska ut på en miniturné nästa veckohelg och då behövs det filas lite extra. Eftersom äldsta tonåringen har tillbringat hela helgen i Timrå och agerat coach för sitt pojklag i hockey, så var det bara yngsta tonåringen och jag som skulle umgås under dagen. Vad hittar två tjejer på när de får några timmar över för sig själva? Shopping var ordet, sa Bill. Shopping, sa Bull. Vi kombinerade det hela med övningskörning, vilket på något sätt rättfärdigade hela färden till shoppingcentret.

Så har tonåringen kommit hem från Timrå, körandes minibussen med delar av laget. Lika lycklig och stolt som han är trött. Genomtrött. Laget gick hela vägen till final och där tog de dessutom med sig guldet till Hille. Åtta matcher och helt obesegrade. En skön avslutning på en skön säsong, som för tonåringens del har inneburit många timmar av ideellt engagemang och stort ansvar. Vilken vecka! DM-guld förra helgen och cup-guld denna helg. Fotbollssäsongen har redan börjat och nu läggs skridskorna på hyllan. Isarna ska helst smälta nu, tycker den vårlängtande bloggaren. På återseende med ett leende!

PS. Om du tycker att det har varit glest med bloggandet ett tag, så beror det dels på att jag har njutit av våren och det gör man bäst utomhus och även om jag har en bärbar dator, så bär jag inte med mig den i skogen på den härliga vårpromenaden. Det har dessutom varit en intensiv jobbperiod och tyvärr inkräktar det litegrann på bloggandet. Men jag försöker se det positivt och tänker som så att jag passar på att lagra lite bloggämnen under tiden.