Tjugo röda rosor som symbol för mycket kärlek

För tjugo år sedan hade jag den här dagen varit mamma i cirka två timmar nu. Mr T:s och min förstfödde son såg dagens ljus klockan 21.07 på Akers Sykehus i Oslo. Det var en lång och utdragen förlossning. Värkarbetet var aktivt och i full gång i trettiosju timmar. Cirka sex timmar före sonens födelse så var det personalskifte igen. Jag kommer inte ihåg hur många byten de gjorde under tiden vi var där. Barnmorskan, eller jordemoren som det heter i Norge, som kom på eftermiddagen gav mig löftet att vid nio-tiden samma kväll så skulle det vara klart. Hon sa att jag dittills hade gjort samma kraftansträngning som två maratonlopp. Nu skulle jag behöva samla krafter igen och göra ett upplopp. Hon lovade att hjälpa mig. Just då kändes det som om hon var en Guds ängel som uppenbarade sig. Löftet om att det skulle ske inom detta dygn kändes som en befrielse. Jag hade varit nära att ge upp några gånger. Väntande par kom in, födde och åkte upp på BB. Vi kom in, väntade, kämpade, väntade, hörde barnskrik, kämpade, väntade.

Jag bad om att få åka hem, för det kändes till slut lite trist att vara där, men värkarbetet var för hårt, så det var inte att tänka på. Så den tjugoandra maj nittonhundraåttionio, så kom vår älskade son Daniel. Ett namn som norrmännen inte kunde uttala så lätt. Själva förlossningen var som en skidlopp i Holmenkollen. Jordemoren och hennes assistent var som en norsk hejarklack. Puste, puste, puste! Kempebra! Puste, puste, puste! Det er greit! Det var bara de norska flaggorna som saknades. Himlen färgades alldeles röd i solnedgången den kvällen. Jag glömmer det aldrig. Jag var världens lyckligaste kvinna. Vår svenske gutt hade kommit till världen. Han är det bästa vi någonsin har importerat till Sverige.

En vecka efter födelsen var vi hemkomna till lägenheten på Stensgaten to och tredve A. Vi tog en promenad till parken i närheten och hade picnic. Thore Skogman underhöll på scenen och gutten fick en injektion av svenskhet. Resten fick han genom modersmjölken. Nu är han i den åldern att han kan ansöka om norskt medborgarskap och varför inte? Norrmännen har ett visst flyt med oljan. Det rinner på och de vinner hela det europeiska melodifestivalandet. Fast de håller sig utanför EU och det är nog ett förståndigt beslut. Jag hörde en summa som gällde de pengar som norska staten har satt undan på ett konto som aldrig behöver röras. Det var svindlande mycket pengar. Som de inte ens behöver. Så har vi det här med skidåkningen. Det är för det mesta inte roligt att som svensk se norrmännen glida över mållinjen före alla andra. Det finns många fler skäl att ansöka om medborgarskap i lusekoftelandet. Ändå tror jag att det finns lika många anledningar för tjugoåringen att låta bli. En av dessa anledningar är fotbollen. Den norska ligan gör inget större väsen av sig.

Tre fjärdedelar av familjen har haft klämdag idag och inte haft någon arbetsplikt. Självaste födelsedagsbarnet skulle ha jobbat, men lyckades ta ut en semesterdag. Så vi har firat ordentligt. Mr T hissade flaggan i kvarteret tidigt på morgonen. Jag satte upp fasadflaggan. Vi uppvaktade med blommor, paket och sång när firningsobjektet fortfarande låg och bevakade sin skönhetssömn. Gästerna kom på förmiddagen och det blev bullar, sju sorters kakor och jordgubbstårta. Lite senare dukade Mr T och jag upp en härlig buffé. Det kändes nästan som vid studentskivan förra året. Fast i mindre upplaga vad det gäller mat och gäster.

Jag tycker om att laga mat. Ändå har jag lite svårt att tillstå att det jag lagar smakar superbt eller åtminstone gott. På den punkten är jag självkritisk. På den punkten också med andra ord. Fast jag kan idag sträcka mig till att säga att buffén idag var välkomponerad. Det fanns något för alla smaker. Den gjorde ett vackert intryck på tallriken. Jag ska skriva upp innehållet, för den kommer att göra sig som en favorit i repris någon gång i framtiden. Den var dessutom väldigt lätt att förbereda och få fram. Inga märkliga och krångliga ingredienser, utan mer satsning på kombinationer som tilltalade gom och öga.

Gästerna stannade länge, vilket var trevligt. Vi fick chans att umgås och det kändes bra. Ikväll har födelsedagsbarnet spelat fotbollsmatch och dagen till ära blev det seger med 4-1. En ganska tillintetsägande match där hemmalaget fick hjälp av motståndarna med åtminstone två av målen. Det borde ha kunnat bli födelsedagssiffrorna tjugo mål mot noll, för det mesta av spelet låg hos hemmalaget, men av någon förunderlig anledning har de svårt att göra mål. Så har det varit under hela starten på säsongen. De är serievinsttippade men jag tror att just svårigheten att få in målen kan bli deras fall.

Ännu märkligare är det att spelarna som har till uppgift att göra mål ändå blir utplockade som matchens lirare titt som tätt. Antingen är det jag eller tidningsrapportören som inte kan sin boll. Jag lämnar ämnet med tillägget om att jag kommer aldrig att fascineras av fotbollsmentaliteten tjonga och slå. Jag gillar när det finns en blick för spelet och ett driv- och passningsspel. Måste jag beställa en resa till Barcelona månntro? På återseende med ett leende!

PS. Det är väl på sin plats att utbringa ett tjugofaldigt leve för sonen på hans födelsedag. Ikväll har huset haft besök av hans kompisar som har gjort tabberas på kakfat, tårta och snacks-skålar. Det har känts trevligt. Jag har all anledning att känna stolthet eller som jag sa till honom för en stund sedan. Gud tycks gilla mig, som har gett mig en sådan underbar son. Det är en sanning som tål att skrivas i bloggen. Grattis Daniel och allt gott önskar jag dig i livet!