Så enkelt och så himmelskt

En dag i förra veckan sa Mr T: Planera inte in något på tisdag kväll, för då ska du och jag gå på konsert! Oh, vilken trevlig överraskning. Sådana där små tillfällen mitt i vardagen är vad vi människor behöver. Än bättre när min äkta hälft kommer med idén. Jag vet varför jag föll för Mr T och jag vet varför jag fortfarande, efter tjugotre års äktenskap, faller för honom. Det behövs inga biljetter till Bobby McFerrin för att veta det. Fast det är klart, lite extrakrydda blir det till kärleken, även om kärleken inte alls hänger på en konsert. Inte på tusen konserter heller. I alla fall, han hade fått biljetter till Bobby McFerrin och det var verkligen något att se fram emot och leva på under några dagar.

Nu undrar kanske några av bloggläsarna: Vem är Bobby McFerrin? Ja, det är kanske inte helt självklart att känna till honom. Han är en amerikansk jazzsångare, född 1950. Förresten jazz... Han sjunger både pop och klassisk musik också. Han är känd för att sjunga flera stämmor ensam. Han använder sin kropp på ett helt fascinerande sätt när han framför sin musik. För den stora allmänheten är han mest känd som sångaren som gör sången "Don't worry, be happy". Eller han är nog inte känd ändå. Det är sången som är känd.

Mr T och jag satt på tolfte raden på parkett. Jag hade Bobby McFerrin rakt framför mig. Konserthuset var nästintill fullsatt. Människor i alla åldrar satt i publiken. Bobby McFerrin kom in på scenen i jeans och T-shirt. Satte sig på en stol. Tog en mikrofon i handen. Slog takten på sitt bröst och började sjunga. Han hade 4 medhörningsmonitorer framför sig. Han tog ett krafttag om publiken från första stunden och sedan byggde han upp stämningen successivt. Han sjöng fyra låtar innan han sa ett ord till oss i publiken. Det var bara pang på med sången. Det som han var där för att göra. Inte en massa ordbajseri och smicker. Efter några takter satt jag som på nålar. Inte så där obehagligt utan mer som den där behagliga känslan som verkar infinna sig efter några minuter på spikmattan. Efter första sången kom jag på mig själv med att inte andas ordentligt. Jag var helt tagen efter ett par låtar. Jag funderade på hur bra en konsert kunde bli egentligen.

Inte ens halva konserten hade gått förrän jag kunde säga att jag älskar Bobby McFerrin och det han gör på scenen. Detta var jag absolut inte ensam om. Han inbjöd någon att komma upp på scenen att dansa medan han skulle ackompanjera med sin sång. En ung kille vid namn Jörgen hoppade upp. Iklädd jeans, pikétröja och bak- och framvänd keps. Det numret var så sanslöst bra att det skulle vara lätt att tro att det var inövat, men så var det inte. Jörgen var en god improvisatör och Bobby McFerrin avläste hans rörelsemönster och anpassade sången därefter. Konserten var redan nu på magiska höjder. Därefter fick några ur publiken räcka upp handen om de ville komma fram och improvisationssjunga med Bobby McFerrin. Det var en läcker del av konserten. Kunde det bli bättre?

Ja, faktiskt. Bobby McFerrin sjöng låtarna Smile och Somewhere over the rainbow. Hur är det möjligt att en röst kan fylla ett helt konserthus, utan ett enda instrument som hjälp? Jag kände mig så berörd att jag ville gråta. Samtidigt kände jag mig så lycklig, som om något kom tillbaka inom mig, som inte fått utrymme under en längre tid. Jag kom på mig själv med att tänka: Tack gode Gud, det här var precis vad jag behövde. Hela jag fylldes av glädje till livet, lycka och frid. Allt annat fick ge vika. Bobby McFerrin inbjöd även drygt 20 personer att komma upp på scenen och bilda en kör som skulle sjunga tillsammans med honom. Det är ett mysterium hur en grupp för varandra okända människor kan helt oövat ställa sig upp och sjunga på en konserthusscen. Bobby McFerrin lyckades plocka det bästa ur alla stämband. I detta läge var jag inte förvånad längre. Jag bara satt i min stol och flöt med på vågen som sköljde in över Gävle den här kvällen.

Detta var en sådan konsert som alltid kommer att finnas med i mitt minne genom livet. Drabbas jag av minnesförlust, så kommer jag säkert ändå att kunna gnola på ett typiskt Bobby McFerrin-sätt och slå takten på mitt bröst. Detta var en sådan konsert som jag upplever en gång i livet och som det var en stilla nåd att få vara med om. Det finns bra konserter. Det finns fantastiska konserter. Det finns Bobby McFerrin-konserter. Helt outstanding och jag kan inte hitta de rätta orden för att framkalla liv i upplevelsen igen. Jag har tagit den till mitt hjärta och där ska den nu få slå vidare.

Lova mig att om du ser en annons om att Bobby McFerrin kommer till stan för att ge en konsert, så gå dit. Lägg allt annat åt sidan. Planera om och prioritera. Ge dig ledigt från uppdrag och ansvar. Kosta på dig summan som biljetten kostar. Tänk på att medicin är inte heller billigt. Inte utlandssemestrar heller. Låt bli att köpa de där skorna du så gärna vill ha. Om du går på Bobby McFerrin-konsert, så blir det åtminstone ett läkarbesök mindre i ditt liv. Du får mindre lust att åka utomlands om det inte är för att Bobby McFerrin ger en utomhuskonsert på stranden i Phuket. Skor, vem tänker på skor i jämförelse med Bobby McFerrins konsert? Du får lust att uppleva fullständig frihet och kan utan problem gå barfota. Lova mig här och nu att innan du säger adjö till jordelivet, så ska du ha varit på en Bobby McFerrin-konsert. På återseende med ett leende!

PS. Dessutom hade Bobby McFerrin den goda smaken att utelämna numret Don't worry, be happy. Det är både modigt och intelligent gjort. Att rida på gamla häftigheter behövs inte när samma budskap kan planteras ändå. Jag gick från konserten utan minsta oro och otroligt glad. Thank you Mr T, you made my day!