Klockan är slagen tolv slag. Inte mitt-på-dagen-tolv, utan det är midnatt. Jag tror inte att jag har startat upp någon blogg precis på alla nollor tidigare, så det känns speciellt. Lite dumt att tillkännage det så tydligt att jag inte är i säng. Jag var trött redan klockan tjugotvå. Ansträngde mig då för att inte däcka. Jag ville så gärna kolla regionala nyheter kvart över tio. Inte för att jag är en inbiten GävleDala-supporter, utan för att jag misstänkte att yngsta tonåringen kunde skymta förbi. Jag fick lön för mödan. Så konstigt medialivet är. Jag har full tillgång att fästa blicken på yngstingen nästan när jag vill och hur mycket jag vill. Ändå så är det speciellt att få se henne några sekunder på plattskärmen. Hur är jag konstruerad egentligen? Finns det någon mer därute som är likadan? Den stora skillnaden på oss är kanske i så fall att ni inte är så korkade att ni bloggar om era felkonstruktioner.
Jag har haft två stora happenings i mitt liv idag. Eller snarare igår. Rätt ska vara rätt. Jag är inne och tassar på ett nytt dygn. Hur som helst, båda tillfällena har gjort mig stolt. För det första så var det dagen D för teckenspråkseleverna på C-kursen att göra sitt teckenspråkiga slutprov. I eftermiddags kom föräldrar, syskon, farmödrar och mormödrar, pojkvänner och övriga intresserade för att titta på en liten föreställning med teckenspråkiga ABBA-sånger. Jag är imponerad av mina elever. Låt mig ta det från början. Vi hade bestämt att träffas en timma före showens start. Många av eleverna var på plats redan en timma och en kvart före start. Utan att jag hade sagt ett ord om klädsel, så kom de allihop i svart överdel. Så tolkningsrätt som det bara kan bli.
Med gemensamma krafter drog vi bänkar, placerade stolar, dekorerade väggar, fixade fram fika och strukturerade upp musiken. Allt flöt på så bra att alla även hann med att genrepa. Jag ställde in videokameran. Sådana här tillfällen måste förevigas. Dels för att det är ett hjälpmedel vid betygssättning, men också dels för att det är roligt att bevara som ett minne av en underbar klass. Om mindre än en månad så skingras gruppen. De tar studenten och sedan väntar ett gymnasiefritt liv. Om det inte blir så att de återvänder som lärare. Vart de än tar vägen har de mycket att ge. Denna grupp innehåller ett gäng sköna individer. Jag behöver väl inte skriva att ABBA-föreställningen framfördes med bravur?
När allt var tillbakafixat och ordningen var återställd, så var klockan långt över normal lärararbetstid. I alla fall på plats i skolan. Jag tror att det bara var jag och en IT-tekniker kvar och i en skola av Polhems storlek, så känns det nästan ruggigt ödsligt. Jag valde ändå att sitta kvar och jobba. Föra in närvaro eller snarare frånvaro, samt gjorde en del betygsanteckningar medan jag hade allt i färskt minne. Var klar cirka halv sju och då begav jag mig till högskoleområdet som för kvällen var startplatsen för årets upplaga av Vårruset i Gävle. Förvånansvärt lite bilar. Det verkade som alla hurtbullar hade gått eller cyklat till starten. Det var inga svårigheter att hitta en parkering. Inte alls som när jag pluggade på högskolan, då det nästan var omöjligt att hitta en lucka.
Jag fick kontakt med yngsta tonåringen som var anmäld till loppet tillsammans med några av mina arbetskamrater på kyrkan. Jag hade lovat att använda kvällen som materialare. Jag hade gärna varit med själv, men från början så var det tänkt att jag skulle ha varit på en kurs på kvällen, så då hade jag inte hunnit till start. Nu kändes det rätt OK ändå, eftersom jag var rätt trött i huvud och kropp efter den teckenspråkiga eftermiddagen. Kul att kunna ställa upp för tonåringen också, som ville satsa på att få en bra placering vid start och framförallt över mållinjen.
Jag hade tippat någonstans bland de 100 bästa och det slog hon med råge. Hon hade satsat mer på att få en bra tid och hade som mål att klara 22 minuter. Hon sprang på 21,30 och hamnade på 13:e plats. Vilket jag tycker är mycket imponerande av 5400 startande. Några av de som kom före över mållinjen var också sådana tjejer och kvinnor som satsar på löpning. Vår yngsta tonåring är en glad och envis löparamatör, som förvisso ikväll fick blodad tand och kommer säkert att anmäla sig till fler lopp under året.
Jag kan inte låta bli att förundras över hur hon, med ett avslitet korsband i knät, som i onsdags i förra veckan hamnade ur läge och som så sent som i fredags var hos napraten och knäckte loss sitt bäcken som hamnat o,5 decimeter i nivåskillnad, kan några dagar senare göra ett så pass bra lopp utan att ha gjort något sådant lopp tidigare. Detta bevisar bara vad jag tidigare har trott. Det sitter mycket i huvudet när det gäller idrott. Finns det inga hinder, så finns det inte. Picknicken som det bjöds på efteråt, kunde hon nog ha varit utan. Desto större eskapad var det att få fotograferas tillsammans med idolen Peter Siepens. Den bilden lades ut ganska omgående på Facebook vid hemkomsten.
Det regnade rätt friskt på eftermiddagen, så det var inte det där utlovade solskenet som Vårruset utlovar i sin reklam på webben. "Efter loppet kan du äta din picknick tillsammans med dina löparvänner på gräsmattan som badar i solljus". Pyttsan. Himlen var grå. Luften var fuktig och kall. Gräsmattan lerig och oinbjudande. Det var trettondeplatsen, medaljen om halsen, sköna arbetskamrater och folkfesten som det blir när 5400 kvinnliga löpare samlas på ett och samma ställe, som värmde. Jag tror faktiskt att jag ska se till att vara ledig nästa år och deltaga. Inte för att matcha tonåringens trettondeplats, utan för att sätta upp ett eget mål. Det vore inte orimligt att dubbla hennes mål. Fem kilometer på 44 minuter. Ska vi ta hand på det? På återseende med ett leende!
PS. Mr T kunde inte vara med som hejaklacksledare ikväll. Annars var det ganska många män som supportade sina damer. Mr T är nämligen ivägåkt med sin gamla fjällvandrarryggsäck på ryggen. Haglöfs blåa med antikvärde. Den är packad för ett överlevnadsdygn tillsammans med Mr T:s manliga arbetskamrater. Jag försökte skicka ett MMS för att visa dottern på startlinjen, men där han befinner sig är det inte täckning för sådana moderniteter som mobiler. Han kommer hem imorgon. Något tröttare, något gladare och förhoppningsvis något mer insatt i överlevnadens mysterium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar