Jag vet att ingen vill läsa detta och ändå kan jag inte låta bli att skriva det... Idag är det sju månader kvar till julafton. Förlåt, det kändes lite lagom provocerande. Jag har tillbringat större delen av eftermiddagen i en brassestol. Blå- och vitrandig med svart ställning. Alltså, brassestolen ser ut så. Inte jag. Jag har haft datorn i mitt knä, så nu ser det ut som jag har haft långa shorts eller kjol på mig. Är solbränd från straxt ovanför knäna och neråt. Det känns faktiskt i ansiktet och på armarna att jag har fått färg på mig. Det bästa av allt är ändå att det luktar sommar om huden. Okej då, lite svett också, för idag har temperaturen letat sig ganska högt upp på termometern.
Jag bestämde mig redan när jag låg kvar i sängen idag på morgonen att jag skulle få litegrann gjort under dagen varvat med slappa stunder. Morgonen formligen badade i sol och jag sprang runt i trädgården utrustad med vattenkanna och såg till att alla krukor och sådda områden fick sitt till livs. Mr T och jag åt frukost ute i trädgården. Det är njutning det. När frukosten var undanplockad och dagstidningen genombläddrad, så satte jag mig en stund på trappen i slänten och njöt av smultronplantorna. De är så fräscha just nu med alla sina söta blommor. Därefter lät jag näsan vila i en syrenblomma en stund. Tänk, vad mycket njutning vi har helt gratis. Det dröjde inte lång stund mellan frukost och förmiddagsfikat, men på den lilla stunden hann solen gå i moln. Ingen fara på taket. Vi passade på att få oss ett rejält skratt genom att se den ganska nya filmen Yes Man med Jim Carrey på DVD. Se den! Jag garanterar att du behöver det.
Mitt på dagen förberedde jag lite lunchlådor. Det känns så husmoderligt att det är inte sant. Jag är nästan rädd att stoltheten ska ploppa ur öronen på mig. Äsch, skämt åsido. Det är gott att veta och gott att äta hemlagad mat i lunchlådan. Lunchlådematen skötte sig själv i ugnen medan jag fixade till dagens lunch på spisen. Kaffet efter maten avnjöts i trädgården. Grannen spikar och sågar på sitt altanprojekt och då känns det extra gott att med gott samvete bara sitta och njuta av solens värmande strålar. Att vi snart ska ta itu med vår altan är en annan sak. Då får väl grannen sitta där med sin kaffekopp och njuta av att vara klar. Det jämnar säkert ut sig.
Det har varit lite småplockande också. Det är skönt med sådana dagar. Då det inte händer något speciellt men ändå händer en hel del. Till exempel att få lägga sig i renbäddade sängar. Är inte det en del av livets goda så säg? Yngstingen är iväg och dömer fotboll på andra sidan stan just nu. När hon kommer hem så ska det packas litegrann inför morgondagen. Då ska hon iväg med tåget till Stockholm för ett besök på Pliktverket. Helt frivilligt har hon anmält sig för att få komma och mönstra. Hon vill komma in och bli beredskapssoldat för beriden högvakt. Imorgon och på tisdag ska hon vara i huvudstaden och göra konditionstest, logiktest och styrketest. Det blir säkert ett spännande äventyr. Det får bli en bloggrapport när hon kommer hem på tisdag kväll.
Nu får nog bloggningen fortsätta inomhus. När solen går ner, så går bloggaren in. Luften känns nästan lite kylig och det är lätt att känna sig lite frusen när solen har fått bränna huden några timmar. Det känns lite sorgset när dagen går mot sitt slut och ledigheten snart avbryts av det vanliga jobbet. Ledigheten var för kort för att få den där känslan som jag lätt får på slutet av semestern. En längtan tillbaka till jobbet. Trots att jag trivs med det jag gör, så trivs jag just nu med att ha det som jag har det just nu. Solsvid i huden och bloggning.
Nu ska vi snart gå till val och de olika partierna vill ha våra röster. Det partiet som ser till att vi tar bort november månad och ersätter den med en dubblering av maj månad ska definitivt få min röst. Hur kommer det sig att maj månad alltid går så extremt fort? Först har vi januari som fram till hälften genomlevs i efterdyningarna efter jul- och nyårshysterin. Vi njuter av tulpanbuketten på köksbordet, men så mycket mer är det inte. Så kommer februari som avlösning och i mitten på månaden så innebär det en hel del firande i vår familj. Pappa, Mr T och yngsta tonåringen vill ha flaggan hissad i årets andra månad. I mars börjar vårlängtan göra sig påtaglig inombords, men den slås allt som oftast bort av nya snöfall. April är den enda månaden som har ett speciellt väder. Aprilväder säger vi och menar att det borde vara 20 plusgrader men det är hagel, snöstorm, regn och drivis. Det kan bli praktiskt taget vilket väder som helst i april och vi säger att det är typiskt.
Så är det helt plötsligt maj och så är maj helt plötsligt över. Ett år när barnen var små tog jag föräldraledigt hela maj månad. Jag tänkte att vi skulle vara ute varje dag. Sitta i trädgården och fika. Gå till lekparken och leka. Åka till Bolougnerskogen och mata fåglarna. Det året var maj en av de sämsta månaderna för uteliv. Det regnade praktiskt taget hela månaden. Nu är föräldraledigheten för länge sedan slut. Jag tror inte det är möjligt att gå in till chefen och säga att jag skulle vilja vara föräldraledig. Så lättlurad är inte chefen. Inte en hel månad i alla fall.
Vad jag med detta vill säga är att jag förvånas att jag aldrig lär mig. Varför försöker jag inte hålla almanackan någorlunda ren från åtaganden under maj månad och bara göra det mest nödvändiga som krävs för att med gott samvete kunna plocka ut en lön? Allt det andra som lika gärna kan göras i september behöver jag väl inte stuva in i minsta lilla möjliga lucka under maj? För nu är jag i det läget igen att jag har inte hunnit med. Helt plötsligt var alla träd gröna. Helt plötsligt blommade häggen och det var bara en mikrosekund emellan häggen och syrenen. Jag har bestämt mig för att hålla ett extra öga på lupinerna. Första bästa lilla knopp ska under pompa och ståt föras hem till bloggaren och sättas i den emaljerade kannan på altanen.
Den här dagen som nu går mot sitt slut har varit en komma-ikapp-dag för mig. Därför har jag suttit och begrundat smultronplantorna. Därför har jag satt Åseda-näsan i syrenbusken. Därför har jag legat på knä i det sådda landet. Därför att jag vill ta in alla maj-intryck som tiden annars lurar mig på. Vi har ingen som helst aning om hur livet ser ut för oss nästa år i maj. Vi har faktiskt ingen aning om hur livet ser ut för oss imorgon. Därför är det ingen större idé att oroa sig för framtiden eller att säga, vi tar det en annan gång. Vi gör nog bäst att finna oss tillrätta med livet här och nu. Det är lättare sagt än gjort. Det är jag medveten om. Fast jag medger att det är lättare att finna mig tillrätta i maj än i november. För i maj hjälper tre av mina favoritblommor mig på traven. Gullviva, liljekonvalj och syren. På återseende med ett leende!
PS. Nu blir det lite mönstringspackning. Träningskläder och en hel del intyg och andra handlingar. Jag gör en bloggbekännelse: Mamma bloggaren är mer nervös än den mönstrande dottern. Hon som för mig är en mönster-dotter. Få människor skänker mig så stor glädje på djupet som hon gör. Få människor har så lätt att locka mig till skratt åt helt bagatellartade saker som hon gör.
1 kommentar:
Skicka en kommentar