Lyckligt morbid

Jag borde inte blogga. Jag borde gå raka vägen till sängen, med undantaget en sväng förbi toastolen och handfatet. Huvudet känns trött och uttömt. Jag tror faktiskt att jag har rätt att skylla en del på de senaste dagarnas innehåll, men resten skyller jag på blåsten. Idag har det varit en otrolig vind i Gävletrakten. Jag borde ha förstått det när jag på morgonen gled in mot stan och till jobbet. Alltså, jag borde ha tänkt att det är något lurt med det här glidandet. Det gick så lätt. Det var bara som att sitta och åka med. Cykeln rullade av sig självt. Nästan i uppförsbackarna också. Så på invägen berömde jag mig själv för min hastigt förbättrade kondition. Jag tänkte sköna tankar som att nu börjar cyklingen, promenaderna och joggningen ge resultat. Jag kände mig nöjd och belåten.

Jag fick leva i den tron under hela arbetsdagen. Tills det var dags att fara åt motsatt håll. Från stan till Hille. Jag kände det redan då jag kom ut på gården utanför jobbet. Oj, vad det blåser, tänkte jag. En förståndig kollega ställde cykeln i källaren på jobbet och tog bussen hem. Hon är några år äldre än jag och kanske är det så att den där extrafinessiga visheten kommer någon gång efter fyrtiofyraårsåldern? Eller är det återigen så enkelt att hon är inte smålänning och det är jag? Jag bestämde mig redan efter ett par trampningar att jag skulle ta det lugnt. Det var onödigt att ta ett sådant beslut. Jag behöver inte lägga mig i allt. En del ordnar sig ändå. Det gick inte annat än att ta det lugnt. Uttrycket för slow motion måste ha tillkommit en dag då någon cyklade hem i total motvind.

Jag vet att jag får min cykeltur mellan jobbet och hemmet att låta som en kamp på liv och död. Naturligtvis var det inte det. Inte direkt på liv och död, men en kamp hursomhelst. Det luriga i sammanhanget var att solen sken från sin gladaste sida, så människor som satt i sina ombonade bilar längtade säkert ut och ångrade sig att de inte hade tagit cykeln till jobbet. Som du märker så kom jag hem. Egentligen inte så trött i kroppen, men mer urblåst än vanligt i huvudet. Jag tröstade mig med att om jag någon gång om året cyklar i motvind, så är det ändå bättre än att leva ett helt liv i blåsväder.

Eftersom cykelturen tog sin lilla tid, så hann jag fundera igenom en hel del. Min brorson Richard lyckades ta körkort idag, vilket måste uppmärksammas här i bloggen. Gratulerar till den nya typen av frihet. Extra hedrande att du gjorde det på tjugofemårsdagen av min egen uppkörning. Jag har alltså silverkörkortsdag idag. Så fick jag cykla i motvind. Jag borde åtminstone fått åka Mini Cooper. Limousinen får väl hämta på femtioårsdagen. Guldkörkortsdagen. Så jag vet alltså vad jag gjorde den här dagen för tjugofem år sedan. Jag var i Vetlanda och passade mig för att köra in mot enkelriktat. Undrar om Lena PH var ute på stan den dagen?

Som om det inte räckte med funderandet under cykelturen, så tog jag en rejäl promenad nu på kvällskvisten. Jag började med att gå till återvinningen uppe vid Hille-macken. Vände hemåt och hämtade sopor och komposterbart material. Vid den hemvändningen passade jag på att leta fram mössa och vantar igen. Det var nästan det bästa jag har gjort på hela dagen. Kändes helskönt och ombonat. Kastade skräpet och bestämde mig för att jag var så rätt klädd för en promenad att det fanns inget att tveka på. Solen sken, fåglarna kvittrade och blåsten både hjälpte till och gav motstånd, beroende åt vilket väderstreck jag satte näsan.

Mr T hade gärna gjort mig sällskap, men han hade arrangering att få färdigt, så han behövde sitta hemma och jobba. Arrangering av noter, inte av blomsterlådor eller något sådant. Tonåringarna var på träning eller hade varit på träning, så det blev en ensampromenad och det var precis vad jag behövde. Först var jag väldigt koncentrerad på att spana in bilmärken. Vi är i bilköpartagen Mr T och jag. Vi är ute efter en säker, bensinsnål, rolig-att-köra och inte-alltför-ful-bil. En andrabil eller en extrabil. Givetvis är priset intressant också. Alla vill väl ha så mycket bil för pengarna som möjligt?

Nu har jag chansen att tjata igenom min dröm om en P1800 årsmodell -65 eller en Mini Cooper årsmodell -09. Jag tror att P1800 faller på allt utom utseendet. Du förstår vad cooooolt det skulle vara att glida förbi Testebovallen, i både med- och motvind i en sådan skönhet. Lika häftigt vore det att komma tutandes i en knallröd Mini Cooper med vitt tak. Den faller nog på priset eller bagageutrymmets storlek. Vi har måtten hockeytrunk och bastrombonelåda att ta hänsyn till i vår familj. Ingen tänkte på bilköp när livsvalen gjordes. I så fall hade kanske Mr T spelat piccolaflöjt och sonen hade struntat i hockeydömning och blivit agilitydomare istället.

Mina biltankar avbröts när jag återvände till Hille igen, efter att ha varit utomsocknes i närapå en timma. Trots att vi har bott här i sjutton år till sommaren, så upptäckte jag först ikväll att vi har också ett Vivalla här i Hille. Nu undrar kanske en del bloggläsare att: "Vadå, Vivalla"? Jo, där Gustav Svensson med familj bor. Familjen från TV-serien och filmerna Svensson, Svensson. Igår när jag passerade Hilles svar på Vivalla, så blev jag sådär fnissigt fnissig och bara gick förbi och fantiserade om hur programvinjetten spelades upp. Soluppgång, fasadflaggor, studsmattor, tvättställningar, grillar. Allt finns med i Hilles verkliga Vivalla. Undrar om någon mer än jag har upptäckt detta? Tänk, vi skulle kunna göra Hille känt genom att spela in en realityserie härifrån. Okej, temat är taget. Det blir ungefär som Ullared, den äkta affären och så Ullared 2, kopian-som-inte-alls-är-i-närheten-av-originalet.

Ganska snabbt la jag ner planerna på att bli manusförfattare, för plötsligt dök det upp ett mord. Visst är det väl spännande med kvällspromenader? Så jag kom hem så nöjd och glad till Mr T som satt och våndades över all oreda i alla världens toner och sa med lycklig stämma: Vet du vad? Jag har kommit på ett perfekt sätt att ha ihjäl en människa på. Mig veterligt har jag inte hört eller läst om att någon har gjort på detta sätt. Självklart tittade Mr T på mig med rynkad panna, men inte för att han var bekymrad över att jag hade löst problemet med hur jag skulle kunna ha ihjäl någon, utan för att han tyckte det var ett onödigt kusligt scenario. Huvva, sa han så där norrländskt och avslöjande en gren på sitt släktträd. Vad äckligt.

Nu har jag varit glad och nöjd i flera timmar. Så där bra känns det när jag kommer på en superidé och i den kategorin placerar jag mina mordidéer. Nu ska du inte bli orolig. Ta lärdom av Mr T. Han tar det hela med ro. Han vet att jag går omkring med en deckaridé i huvudet och hittills har jag ett lik och en fyndplats. Ingen mördare. Inget motiv. På kvällspromenaden fick jag ytterligare ett lik på halsen och jag håller med Mr T. Det var ett gräsligt sätt att ta livet av någon.

Jag skulle behöva en date med självaste Leif GW Persson. Det skulle vara helt suveränt om han kunde göra en gärningsmannaprofil på mina två likfynd. Det vore till god hjälp för mig i mitt sökande av motiv och mördare. Jag ska tala om att det första likfyndet är också av det makabra slaget. Förhoppningsvis hittar jag mördare och motiv på nästa promenad. Jag vågar nog påstå att jag förenar nytta med nöje under promenerandet. Kroppen får sitt. Stegen fylls på i projektet vi har på jobbet att vandra fram och tillbaka till Zimbabwe. Detta får stå för nyttan. Nöjet får då vara att upptäcka Vivalla i närområdet och sätta mina mordplaner på pränt. På återseende med ett leende!

PS. Det är teckenspråkets dag idag! Jag höjer stolt mina händer. Jag skriver under på att detta är världens vackraste språk. Idag är det tjugoåtta år sedan som Sveriges riksdag erkände teckenspråket som ett officiellt språk i Sverige. Bättre sent än aldrig kan jag tycka, även om 1981 var skamligt sent.