Jag har två recensioner att bloggframföra. Jag tar dem i ordning och börjar således med symfoniorkesterns säsongsfinal igår lördag. För mig är det en vana att gå till konserthuset och symfoniorkesterns konserter. Jag mår gott av att gå dit och känner abstinens om det blir för långt mellan varven. Det ska mycket till om jag inte kan gå på konsert. Så förväntningarna är alltid höga. Jag vet att de kan få vara det, eftersom orkestern är väl förberedd och musikerna ger alltid allt till etthundra procent.
Jag brukar lämna konserthuset med en känsla av förnöjsamhet och ibland även i lyckorus. Det händer något med mig när jag upplever levande musik. Igår lämnade jag konserthus i besvikelse och nästan i ilska och jag kommer därför att blogga ifrån mitt musikhjärta och säga vad jag upplevde. Det var förhållandevis mycket folk och det är stämningshöjande. Det läggs en ribba redan ute i foajén. Det pulserar av människor i olika åldrar och med olika klädstilar. Sådant är trevligt. Det var symfoniorkesterns säsongsfinal och även Robin Ticciatis sista konsert som chefsdirigent och det är klart att då räknar jag som publik att det kommer att serveras något alldeles extra på det musikaliska fatet.
Jag ångrar mig att jag satte förväntningsnivån på tian, för magplasket sved ordentligt när jag kastade mig ut på notpappret. Scenen såg skrämmande tom ut när där satt enbart representanter från orkesterns olika sektioner. En kammarsymfoni för tjugotre soloinstrument framfördes, skriven av Franz Schreker. Den hade som tur var bara en sats, men i den satsen rymdes alla fyra satser som en symfoni brukar ha. In med lite mer folk på scen, tänkte jag. Detta pluppande här och där i de olika stämmorna var fruktansvärt tråkigt och tillintetsägande. Konserten började inget vidare, så det borde inte vara svårt att göra den bättre.
Omdukning av scenen. In med flygeln mitt i alltihop. Nu skulle det vankas pianokonsert av Schönberg. Jag säger som så här: Det är viktigt med ett rikt inre liv om något dylikt ska genomlidas. Ett pianostycke uppbyggt på tolvtonsskala och enligt min mening var det tolv toner för mycket hela tiden. Jag är ingen förespråkare av nazismen, men både det inledande stycket och kompositören av pianokonserten fick känna på nazisternas motstånd till deras musik och jag är faktiskt, för första gången i mitt liv, beredd att hålla med Hitler. Jag trodde detta var omöjligt, men vi verkar ha samma musiksmak.
Jag längtade efter paus. Jag längtade efter frisk luft och en god bok. En kopp kaffe. En hängmatta. Jag fördrev tiden med att fundera över om Robin köpt sina Peter Pan-skor i London eller någon annanstans i världen. Jag gick igenom klädda axlar vs baraxlat på kvinnornas klänningar. Jag inspekterade hårfärger. Räknade manliga och kvinnliga orkestermedlemmar. Jag roade mig åt pianistens krumbukter vid pianot. Jag har lite svårt för det här lite konstnärliga agerandet på scen som inte har något att göra med hur solisten hanterar tangenterna. Det blir liksom för mycket.
Jag ångrar på sätt och vis att jag inte åkte hem till bloggen, boken, kaffet och friskluften i pausen. Plikttroget intog jag min plats och genomled Richard Strauss Metamorfoser. Det är slöseri med pengar att använda narkos vid operationer. På med en CD med ovanstående stycke och det går att operera efter ett par minuter. Vilket sömnpiller. Det finns en förklaring till programvalet och det var att Robin Ticciati hade fått nöjet att välja och vraka till sista konserten. Ett är säkert. Han är en strålande dirigent och musikskapare. Men en katastrof när det gäller att välja stycken till säsongsfinalen.
Jag stod upp och applåderade vid konsertens slut. Så där lite lagom, så att jag inte riskerade att få något extranummer. Jag applåderade absolut inte åt metamorfoserna. Metamorfos betyder ju förvandling och tänk om det hade kunnat förvandla sig till full besättning i orkestern och Sibelius Finlandia eller något liknande. Jag hade velat ha en fanfar som avslutning på Robin Ticciatis tre år i stan. Nu satt några bleka stråkmusiker på scen och såg lagom glada ut. Jag applåderade åt Robins tre fantastiska år med orkestern. Han har gjort stora verk här och orkestern har utvecklats något enormt. Jag applåderade åt musikerna på scen, som hade klarat denna överlevnadsstrapats. En sats till och de hade säkert slagit sönder sina instrument som värsta rockmusiker. Jag applåderade också alla de musiker som inte var med på scenen, dessa sista minutrar av tre års samarbete. Detta var en fadäs, som någon ansvarig borde ha satt stopp för redan innan programmet gick i tryck.
Mest applåderade jag åt mig själv och alla andra i publiken, för jag tycker vi var värda det. I nästan två timmar hade vi suttit som musiklobotomerade idioter och hållit masken. Den modiga person som hade rest på sig och skrikit: Vi vill ha Grieg. Vi vill ha Bartok. Vi vill ha Sibelius. Vi vill ha vad som helst utom den här smörjan. Den personen skulle verkligen ha varit värd säsongsbiljett livet ut. Utan publiken är orkestern död, så en uppryckning måste till. Det här programmet är ett av de sämsta jag har hört orkestern framföra. Ett sådant till och jag blir dansbandsfanatiker.
Nu snabbt över till recension nummer två. Den gäller dagens gudstjänst. Jag har teckentolkat. Därför hann jag inte koncentrera mig på att räkna hur många gånger orden: Vi tackar och ber sades. Däremot räknade jag till tjugoåtta barn i barnkören. Fantastiskt! Det är helt underbart. Vi borde förvalta detta genom att inte tråka ut dem med en och en halv timmes gudstjänst. Barn ska ha vårspring i benen. Dagens förbön skulle ha betts av ett barn. Då hade den varit kort och konkret. Bli som ett barn, säger Jesus. De tillhör himmelriket. Det är snart dags för lite frimodighet i våra familjära gudstjänster. Idag hade vi haft chansen. Vi tog den inte. Som vanligt fick Gud komma in och göra en insats för att bättra på stämningen lite. Han fixade strålande sol och värmande vindar, så att vi kunde ha vårfesten utomhus i prästens trädgård. Det blev en härlig picnic vid bord och på filtar i gröngräset. Församlingen bjöd på fantastiskt goda tårtor. Kaffet var starkt och gott. Saften var söt och röd.
Tjugoåtta barn med alla sina föräldrar, syskon och med den äldre generationen samlad betyder mycket folk i kyrkan. Undrar hur många av dem som tänkte: Oj, vilken härligt lång gudstjänst. Hit måste vi gå nästa söndag också. Som sagt jag teckentolkade och hann inte fundera så mycket runt omkring. Jag tänkte mer på hur tom i huvudet jag började bli. Hur axlarna började protestera. Hur mycket det värkte i höfterna av att stå så länge på stengolvet. Hur svårt det var att höra allt som sas vid dopfunten och i prediksstolen. Det var i alla fall väldigt roligt att höra att det var så många som uppskattade teckentolkningen som egentligen inte var i behov av den. Jag måste tänka om. Jag tolkar gudstjänster i fortsättningen som är i lagom längd. Även om det innebär att den hörande delen av församlingen inte är med. Det gäller att tala med de lärde på de lärdes vis. På grekiska med grekerna. På barns sätt till barn. På teckenspråk till teckenspråkiga. Då blir det visuella, konkreta och korta gudstjänster inför vår Herre. På återseende med ett leende!
PS. Livet återvänder på något vis från sin bästa sida. Sitter ute i solskenet med datorn i knät. Nynnar lite på Norges bidrag som kammade hem en storseger i Eurovision Song Contest. En fint sätt att inleda den härliga nationaldagen på. Gratulerer med seiern och med dagen alle normenn. Själv sov jag mig igenom omröstningen och var olyckligt ovetande om Malena Ernmans 21:a placering. Om en stund ska jag ut på promenad med yngsta tonåringen. Hon såg inte ens melodifestivalen. Så vi får prata om något annat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar