Jag kan inte komma något bättre att skriva än det som Alf Henriksson redan har skrivit. Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändras för varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer. Hur gärna jag vill skriva något lika bra och på samma gång förklarande, så går det inte. Idag på morgonen så nåddes vi av beskedet om att min pappa var dålig. Det var mamma som ringde och det hördes på henne att hon var orolig. Det var allvarligt. Ambulansen hade kommit och hämtat pappa för att köra honom de sju milen till Oskarshamns sjukhus.
Det är märkligt hur kroppen reagerar. I alla fall min kropp. Jag hade bara tandborstningen kvar innan jag skulle iväg till jobbet. Livet stannade upp någonstans innan mötet mellan tandborste och tandkräm. En telefonsignal och tanken: Vem ringer nu? Så kom alla frågor. Vad hade hänt? Hur mådde han nu? Tog det lång tid innan ambulansen kom? Tankarna skenade iväg och hela livet vändes upp och ner. Jag såg pappa som då jag var barn, pappa som övningskörare, pappa som flyttkarl, pappa som morfar och så vidare. Samtidigt hann jag fram en vända till begravning och husförsäljning. Ska mamma bli ensam? Det låter som om jag tänkte i flera dygn, men det rörde sig bara om sekunder. För alltihop ersattes med rädda tårar.
En av mina första konkreta tankar var mer samlad som en bön till Gud. Jag bad Honom att inte plocka hem pappa redan. Detta gjorde jag av en anledning. Pappa är en stor förebedjare. Sådan som det är ganska ont om nuförtiden. Pappa ligger på knä vid sin säng och ber. Varje kväll så länge jag kan minnas. Var han än är. I husvagn, på hotell, hemma hos sig, hemma hos oss. Ibland har han anledning att gå ner på knä flera gånger om dagen. Han ber för alla och envar. Stort och smått. Det är en fantastisk vetskap för mig att jag är buren i så mycket förbön. Det skulle bli otroligt tomt om inte pappa förebedjaren fanns här på jorden. Den tanken har jag svårt att tänka.
Jag har känt mig ledsen idag. Jag märkte på mig själv att det kändes som om jag hade placerat mig i en bubbla. Allt var som vanligt på jobbet, men inget av det nådde ända fram till mitt medvetande. Jag tyckte egentligen inte att något annat var viktigt. Det spelade ingen roll om jag hade jobb eller inte. Jag var där och utförde mina arbetsuppgifter, men det hade absolut ingen prioritet alls. Jag höll kontakt med mamma och sjukhuset. Fick besked om att det var en hjärtinfarkt. De behandlade honom med morfin och blodförtunnande medel och nu ligger han på hjärtintensiven. Det känns ändå så bra som det kan göra när min älskade pappa har fått hjärtinfarkt. Han är uppkopplad mot EKG hela tiden och minsta lilla negativa vink från hjärtat, så är han nära bästa vården. Det känns gott att veta.
Jag har pratat med pappa och han lät mycket trött. Ändå så var han positiv och helt på det klara med att han tänkte reda ut det här. Det känns skönt att få säga orden genom telefonluren: Pappa, jag älskar dig! Ännu bättre är det att höra svaret: Jag älskar dig också, älskade Ing-Marie. Du är det käraste jag har. Du och Peter och mamma. Jag vet att jag har en rikedom att ha fått växa upp i en familj vars styrka är den enorma kärleken till varandra och till livet. Det har präglat mig och det är min stolthet och min styrka. Mina föräldrar har gett mig ett arv mer värt än alla gårdar, bilar och guldsmycken tillsammans. De har gett mig en tydlig bild av deras Gudstro. Att verka och tjäna i det enkla. Jag har sett dem på knä så många gånger och det hedrar dem mer än kända världsledare som hela tiden snobbigt går på tå.
Som om det inte vore tillräckligt tråkigt med att pappa har fått en hjärtinfarkt idag, så fick jag anledning att ringa och ifrågasätta sjukvården igen. Pappa hade inte hunnit äta något innan han åkte in i ambulansen. Han hade fått en hjärtinfarkt, hade fått morfin och var dessutom hungrig. Till allt detta tillkommer att han inte har varit så superstark den senaste tiden, eftersom han som bäst håller på att återhämtar sig från en stor operation i huvudet. När han hade påtalat att han började bli hungrig så hade personalen hänvisat honom till cafeterian. Ett hus bort. En gammal människa med hjärtinfarkt och morfinpåverkan, ska gå själv till cafeterian. När jag ringde till pappa satt han med sin fralla och dryck och skakade vid ett bord. Han var nästan gråtfärdig av trötthet och utlämnande.
Det blev ett telefonsamtal till akuten och marschbeordring till cafeterian omedelbart. Ska det vara så himla svårt att tänka bortom EKG och sprutor. Varför kan de inte bre en macka och hälla upp ett glas mjölk? Varför finns det inga självklarheter och sunt förnuft inom sjukvården? Vad gör de på omvårdnadsprogrammen och sjukvårdsutbildningar? Lägg till ett extra år och gör medmänniskor av personalen. Ja, mycket riktigt. Du har uppfattat helt rätt. Jag är skitförbannad.
På tillbakavägen hade pappa sällskap av två sjuksköterskor. Ojojoj, så tokigt det hade blivit. Han hade visst kunnat få äta på akuten. De trodde att han skulle tycka det var skönt att känna sig fri en stund. Spara detta skitsnack till någon fyllefest eller liknande. Inom vården borde det vara ordning och reda. Det hörs på namnet. VÅRD. Jag tycker inte om att peta i andras arbeten. Fast ibland är det faktiskt nödvändigt att påtala dumheten och det är i alla fall skönt att de så småningom upptäcker hur dumt det var. Helt plötsligt verkade de inse att han är nästan åttio år, konvalecent från tidigare operation, morfinbehandlad för dagsfärsk hjärtinfarkt.
Ikväll ska jag följa pappas exempel och gå ner på knä vid min säng. Jag ska be för pappa, för mamma och för vår familj. Jag får nog ta några extra varv ut i världen och be för det som jag vet ligger pappa närmast om hjärtat. Jag funderar på hur det går för honom att gå ner på knä ikväll. Sjukhussängen brukar vara ganska hög. Det är inte säkert att det ingår i personalens göranden att sänka sängen till bönenivå. Känner jag pappa rätt så ber han för personalen också. Så käre gode Gud, behåll honom en stund till här på jorden. Tills det har blivit lite mer ordning. Du har väl redan fått upp en massa fina människor till Dig? På återseende med ett leende!
PS. Idag har finnarna allmän flaggdag. Det är finskhetens dag och eftersom jag har några kära vänner med finskt påbrå, så tycker jag detta bör bloggomnämnas. Dagen kallas också Snellmansdagen efter en man som hette Snellman. Han var tydligen född i Sverige, så vi kan vara med på ett hörn vi också. Vi kan i alla fall ställa upp på namnet och vara snälla lite till mans. Snällmanna oss lite med andra ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar