Idag valde jag att besöka Tomaskyrkan i området Sörby här i Gävle. Det kändes lite som om de har samma annonsör och reklammakare som symfoniorkestern. Någon gång ibland i livet får jag vara med och dra ner medelåldern och idag var det faktiskt så. Jag var inte yngst, men helt klart bland de fem yngsta. Tredje eller fjärde plats i ungdomsligan. Nu är det så bra ordnat att konserter och gudstjänster är inte beroende av ålder. Musiken spelas ändå och når mina öron. Gudstjänstinnehållet är levande och når mitt hjärta.
Det är kanske inte brukligt att ge betyg åt gudstjänster, precis som filmer som recenseras med allt från en till fem klappor eller vin som får en till fem solar. Vilken symbol ska gudstjänsten i så fall ha? Kors? Ett till fem kors. I så fall ger jag dagens gudstjänst fem kors av fem möjliga. Låt mig förklara mitt omdöme. Före gudstjänsten gavs en saklig och bra information. Vi kan kalla detta pass för meddelanden. Gudstjänstordningen kändes lagom lång och logisk i sin ordning. Predikan kom så pass tidigt i gudstjänsten att jag inte hade hunnit förtröttas. Dessutom hade den kvinnliga prästen lyckats hålla fokus på dagens tema och hittade ett vardagligt språk, som nådde rakt in i mitt medvetande. Jag får transportera det vidare till mitt hjärta och där ska det få ligga och mogna. Det var en sådan predikan som räcker längre än tiden den uttalas på. Sådant ska premieras. Bra psalmval. Roligt med psalmer som inte kräver ständig notläsning. De människor som inte läser noter åker rutschkana på notstrecken och notvärdena, så det blir inte mycket till psalmsång. Idag la vi extrastämmor i psalmerna och det ger lite piff åt gudstjänsten.
Vid kyrkkaffet höll en av mina elever ett föredrag om Dövundervisning i ett historiskt perspektiv. Jag visste på förhand att det skulle bli ett mycket bra föredrag, så det var synd att det inte var fler samlade. Jag hoppas därför att detta föredrag kommer att beställas in till alla församlingar i hela kontraktet. Föredraget var ett resultat av ett länge pågående projektarbete. Idag gjordes själva redovisningen. Det var inte mycket som var nytt för mina öron, men det är alltid trevligt att lyssna till duktiga människor och eleven gjorde ett fantastiskt bra jobb. Jag kommer att ge några kommentarer och synpunkter, för det tycker jag att ett sådant arbete måste få. Det är alltid bra med feed-back. Annars är risken att luften går ur en och det vore synd, i alla fall när det gäller detta brinnande ämne. Vi har tillgänglighetsåret nästa år i Sverige. Jag vill inte jäkta på beslutsfattarna, men jag har en känsla av att det är mycket jobb som återstår.
Klockan hann bli ganska mycket innan jag kom hem. Jag hämtade upp Mr T som varit flitig i ett av konserthusets övningsrum under tiden. Det gäller att ligga i om han ska vara på topp, som hans ständiga ambition är. När middagen var avklarad kändes det så lägligt att slappa med en hockeymatch på TV. Lite märkligt är det att vi är inne i maj månad och så kommer det ett VM i hockey mitt upp i allt blommande och fågelkvittrande. Dagens match gällde en plats i kvartsfinalen, så det kändes gott att få höra svenska nationalsången efter slutsignalen. Jag ägnade även intresse åt matchen mellan Lettland och Ryssland. Tyvärr slutade det i förlust för Lettland.
Klockan har hunnit bli ganska mycket nu också. Det är så avslöjande att lägga ut en blogg så här sent, för då kan hela cybervärlden se att jag är vaken och bloggar, när jag borde ligga i sängen sedan länge. Det går fort att vänja sig vid ledighet. Det går fort att vända på dygnsrytmen. Nu är den krassa verkligheten så att imorgon är det en ny arbetsvecka och nästa ledighet kommer inte förrän söndag morgon. Nu ska vi inte ta ut några bekymmer i förväg, men då är det städdag i kvarteret. Det brukar vara den stora årliga ångestdagen, när de helt vansinniga farthindren ska läggas ut. Nu har någon i grannskapet redan lagt ut dem sedan ett par veckor tillbaka, så på söndag blir det bara krattångest och grussopningsångest. Lindringen kommer genom trevliga möten med grannarna och fikat vid kvartersgården. Det kommer säkert att bli lite uppiggande diskussioner om farthindren också. På återseende med ett leende!
PS. Kan inte låta bli, när jag ändå är inne på kvarteret, att skriva om världens gulligaste grannpojke. Han var igår med när Mr T bytte däck på bilen. De stod utanför kvartersgården. Då fick grabben syn på en kvast som stod lutad mot väggen. Någon hade skrivit Brf Varva på kvasten. "Titta, någon har skrivit på kvasten! Det är säkert ungdomarna!" Så säger den fyra år gamla grannpojken. Mr T kontrar med: Nej, jag tror nog att det är någon vuxen som har skrivit för att tala om att det är kvarterets kvast... "Nä, det är säkert ungdomarna som gör så!" Ska det någon gång spelas in nya avsnitt av Emil i Lönneberga, så är han rätt kille för rollen! Helt underbar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar