Jag är smått irriterad på landstingets sätt att sköta sina sysslor. Två döva personer hade i god tid bokat tolk och skulle således kunna ta del av konfirmationen. Det var en släkting som skulle konfirmeras. Med kort varsel fick de ett meddelande per mail att det inte gick att få fram någon tolk. Jag blir mer och mer nyfiken på hur det ska gå med tillgänglighetsåret som infaller vid midnatt, natten mellan nästa nyårsafton och nyårsdag. Okej, finns det ingen tolk, så finns det inte. Nu är det bara så att det finns tolkar här i stan som är auktoriserade och som inte vill annat än att jobba. De hålls utanför och kallas inte in, vilket får till följd att de blir ringrostiga och känner att de blir osäkra. Sedan vet även tolkcentralen om att det finns en teckenspråkig assistent som arbetar inom kyrkan och som har för vana att tolka kyrkliga tillfällen. Men icke-picke ringer de och gör sitt yttersta för att ge den service som de är anställda för att göra. Istället tar de den lätta varianten och meddelar per mail att de inte får fram någon tolk. Detta är skitdåligt.
Jag ordinerar hörselkåpor till dessa personer som gör på detta vis, som de kan använda på nästa studentfest, bröllop, sammanträde, konsert eller till vilket event som helst. Sitt där och fatta ingenting och fundera på hur kul det känns. Tolkbranschen är ett bland det värsta inpinkade reviret som finns och det drabbar tyvärr de som är i behov av tolk. Den döva och teckenspråkiga gruppen. Det borde finnas något behandlingsmedel typ det som vi kan använda mot myror. Ett pulver typ Myrr, som kan strös ut över hela det inpinkade området. Gärna med någon god doft, för det här har varit inpinkat under så lång tid nu att det verkligen stinker. Det är värre än piss. Jag ska ringa och påtala detta under nästa vecka. Jag låter bli att använda mina termer som inpinkat och stinkande, men vill ändå poängtera vikten av att tillgodose människors behov. Jag vet dessutom att jag inte begär det omöjliga. Jag bara kliver på några ömma tår, men de är väl ömma av någon anledning?
Nu lämnar vi pissoarområdet för en stund och ägnar oss åt ledighetstänkadet. Så ljuvligt det är att förfoga över sina lediga timmar. Om jag vill promenera en stund så gör jag det. Om jag känner för att lägga ihop en tårta så gör jag det. Imorgon fyller äldsta tonåringen tjugo år och det ska vankas jordgubbstårta som det har gjort varje år sedan ettårsdagen. Det är helt ofattbart att han imorgon lämnar både barndom och tonårsliv. Jag vet inte hur väl han följer min blogg, men jag tar ingen risk och avslöjar paketinnehåll. Att han får jordgubbstårta vet han med största säkerhet. Skulle det stå en marängtårta eller prinsesstårta på bordet, så skulle säkert himlen vara grön och gräset vara blått. Vissa saker kan vi helt enkelt inte ändra på.
Innan jag stänger bloggbutiken för idag, så måste jag bara nämna veckomässan igår. Jag tolkade den för döva mitt på dagen i Heliga trefaldighets kyrka. Därefter åt vi sopplunch tillsammans. TIll kaffet bjöd husmor på en smaskig chokladkaka. En sådan där som det inte är problem att ta en extra av. Nöjda och belåtna så tog vi itu med eftermiddagens aktivitet. Det stod målarverkstad på programmet. En döv tjej som är konstnär hjälpte oss igång med målarduk, penslar och färg. Kreativiteten fick vi stå för själva. Alla satte energiskt igång. Jag hade inte bestämt mig för något speciellt motiv utan började bara måla på måfå. Tog en färg som jag kände extra mycket för och det blev rött. Drog några svepande penseltag och formade så småningom ett hjärta. Gick över till gult. När jag satte min signatur på tavlan, så kunde jag utläsa en hel del av det jag hade målat. Ganska fascinerande hur det bara kan komma upp ur mitt inre och hamna på en yta 20 gånger 30 centimeter.
Tavlorna ligger nu på tork och ska plockas fram till vernissage den tionde juni, då vi har nästa teckentolkade veckomässa. Dessutom blev det en mängd omålade dukar kvar, så vi bestämde oss för att måla en gång till i höst. Det ser jag fram emot. Igår målade vi i ett solbelyst rum. Till hösten kanske vi måste måla i lampornas scen. Det kändes ganska märkligt att jobba igår, eftersom de flesta gjorde halv dag och gick hem vid lunch. Det var minimalt med personer som avnjöt sin lunchlåda på jobbet. De flesta tänkte nog vänta med maten tills de kom hem. Många hade planer på att sticka iväg. Det är idé att göra det när det vankas flera dagars ledighet. Jag hade ett möte inplanerat också, som inte slutade förrän klockan sju. Hur jag tänkte när jag planerade det vet jag inte. Tur att jag inte har logiska förklaringar på mitt handlande jämt. Kändes helt sjukt att veta att de flesta hade slutat hela sju timmar tidigare än jag. Nästa år ska jag sälla mig till majoriteten. Det är inte sunt att gå mot strömmen för jämnan, även om det i vissa lägen känns uppfriskande och kaxigt. Det mest uppfriskande jag kan komma på nu är några timmars sömn innan firandet tar vid. Annars är jag nog inte så kaxig imorgon bitti. På återseende med ett leende!
PS. Idag fyller författaren Björn Ranelid 60 år och min gamle gymnasiekompis har namnsdag, så fast timmen är sen så avfyrar jag ett fyrfaldigt hurra gånger två. Grattis Conny! Det är helt märkligt att det är tjugofem år sedan som Mia och jag sjöng Oh, Conny för dig, inspirerad av melodin Oh, Carol... Oh Carol I am but a fool. Darling I love you. Tho' you treat me cruel. You hurt me and you make me cry, but if you leave me, I would surely die. ... Det var inte speciellt moget och genomtänkt, men däremot väldigt, väldigt roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar