Sallad känns som ett gott alternativ på lunchen de dagar då solen värmer. Annars finns det gott om matlådor som står på avkylning på bänken i köket. Jag har agerat konkurrent till storköken ikväll. Det resulterade i nio rejäla portioner med lagad mat. Det innebär tre dagars luncher för oss i familjen som arbetar. Yngstingen har fortfarande tillgång till skolbespisningen. Det går inte att sticka under stol med att det är skönt att titta på stapeln med matlådorna och känna sig som Ria Wägner. Jag skippar baklängesvinkandet. Det slår mig att det kanske inte är alla bloggläsare som har hört talas om Ria Wägner. Jag glömmer så lätt att jag har bytt generationsnivå. Jag har tagit klivet upp till den nivå som minns Stig Järrel, Margaretha Krook, Drutten och Krokodilen. Ria Wägner var min barndoms svar på TV-kocken Tina Nordström.
Tyvärr så blev det ingen linedance ikväll. Så just nu är dansabstinensen stor. Jag tog ett steg för mycket förra onsdagen och kände att något hände med den gamla skadan. Den jag ådrog mig på Hille klack i oktober förra året. Nu har det gått en vecka och jag har fått andra symtom i foten. Det spränger på ovansidan och ut i tårna. Ja, jag vet att det finns doktorer att besöka. Saken är bara den att jag tycker det är så embarmligt tråkigt att gå dit. Jag har min åsikt klar. Det kostar minst etthundrafemtio kronor för en kvart. Upp till trehundra om det blir specialistvård. Det är inte så mycket med tanke på att då får du använda en stol i väntrummet i upp till ett dygn. Jag medger att det är bra att vården finns, men det känns numera som det nästan är lika enkelt att ställa egen diagnos. Linda, antiinflammatoriska tabletter, övningar, vila.
Jag hoppas att jag blir någorlunda i form till nästa vecka, för linedancesuget manar inom mig. Nu när jag ändå sitter med foten på pallen placerad framför bästa skrivarfåtöljen, så kan jag ta och förbereda min morgondag. I och för sig, då är det inte läge att blogga. Jag borde då istället satsa på att skriva några stolpar till en morgonbön, som jag har blivit ombedd att hålla. Jag tror det var igår som chefen stack in huvudet innanför dörrkarmen till mitt arbetsrum och frågade om jag kunde ta hand om morgonbönen. Jag är för det mesta i det läget nuförtiden att jag tänker om det kommer en endaste arbetsuppgift till, då blir det en arbetsuppgift för mycket. Hade jag varit tonåring så hade svaret kanske blivit: orka. Visst, jag har inga som helst svårigheter att säga nej till chefen och jag vet att han skulle också ha förståelse om jag sa nej. Saken är bara den att jag har länge känt att vi borde kunna cirkulera och dela upp ansvaret för morgonbönerna när vi träffas till personalmöten. Om jag nu har gått och känt så, borde jag då säga nej vid första bästa förfrågan?
Jag kommer att lägga ribban för morgonbönen där jag är här och nu. Det är så mycket runt omkring oss som talar för att det vore enklast att bara dra täcket över huvudet och låtsas som om livet inte pågår där utanför. Många i vår närhet är drabbade av svår sjukdom. En del har fått sjukdomsförloppet bekräftat och har påbörjat behandling. Andra väntar fortfarande på diagnos. Egentligen har livet stannat upp kring detta. Vår oro och vårt medlidande fyller dagarna. Samtidigt så pockar arbetsuppgifter och övriga livsuppgifter på och vill ha vårt engagemang. Jag kommer om och om igen tillbaka till orden: Gud är trofast. Det får bli den psalmen imorgon.
Bara för att vi jobbar inom kyrkan, så innebär det inte att vi är en samling människor som surfar runt på en räkmacka, utan bekymmer eller orosmoment. Inte ens Jesus, som är Guds son, gick ju fri från alla problem under sin vandring här på jorden. Jag vet inte vad det är som gör att människor som inte är direkt kyrkliga tror att vi som är inom kyrkan, skulle vara problemfria. Det är inget hokus pokus med att gå in genom kyrkporten. Det är bara materia. Sten, glas och trä. Vi är bara människor och det är i och för sig inte så bara. Skapade till Guds avbild. Jojo, det där kan vi påminna oss om framför spegeln en måndagmorgon. Hej där! Det är värst vad du ser trött och sliten ut. Skapad till Guds avbild! Upp med hakan.
Är det kanske just det som är faran med oss kristna? Att vi håller upp hakorna, sträcker på oss och finns till för hela mänskligheten i nöd, medan vi själva känner som alla andra? Som vi själva vill bli behandlade vill vi behandla andra. Det är kanske dags att vända på det och någon gång säga: Så bra som vi behandlar andra, så bra får vi behandla oss själva. Genom alla mina svårigheter så har jag märkt att Guds trofasthet är stor. Han har alltid varit närvarande när jag har viskat eller ropat Hans namn. Jag vilar i den tryggheten att Han har skapat mig och vet vad som är bäst för mig. Jag tror att det finns någon mer i personalgruppen som just imorgon behöver höra de orden. Jag tror att vi är många som kan be med Esmeralda i filmen "Ringaren i Notre Dame" när hon sjunger sånger Esmeraldas bön. På återseende med ett leende!
PS. Gud, hjälp dom människor som är i nöd. Visa Din kärlek och ge dom Ditt stöd. Finns här i världen, den stund dom finns till. Hjälp Du dom glömda.. Jag tror att Du vill..
Jag ber för andra som finns utanför. Jag ber från mitt hjärta och tror att Du hör.. Hjälp alla människor som lider just nu. Alla är barn här och vår fader det är Du.
Jag förstår nog inte varför en gräns en dörr blir stängd.. Jag vet Din kärlek gäller alla, som lider, som gråter, som tror och förlåter.. Hjälp alla människor som lever i flykt.. Och ge dom en plats där dom kan leva tryggt.
Oooh, rör våra hjärtan, så att vi kan se. Gud visa vägen och lär oss att ge. Din kärlek är evig, trofast och sann. Lär oss att dela den med varann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar