Giv akt! Äntligen en ny blogg!

Jag är nyss hemkommen från jobbet. Ikväll har det varit teckenspråkig gemenskapsträff på Olofsgården, inne i stan. Det har visat sig vara en lysande idé att skapa en mötesplats där alla, oavsett ålder, kön, hudfärg, intressen och åsikter, kan träffas och dela en stund tillsammans. Det som förenar är teckenspråkets fantastiska möjligheter. Ikväll gjorde vi det lätt för oss vad det gäller förtäringen. Korv med bröd, kladdkaka, grädde och björnbär. Det kändes somrigt och fräscht. Vi har bland annat haft tacosbuffé och thaimat tidigare. Egentligen är det inte maten som är det viktiga, utan gemenskapen kring borden.

Jag blev glad över att det dök upp en sjuttonårig kille ikväll. Till vardags går han på skola i Örebro, men var hemma hos sin mamma över helgen. Det kändes gott att möta både honom och hans mamma. Roligt att vi blir fler och fler och spännande att se hur effektiv teckenmetoden är för att sprida nyheten om att det är något på gång i Gävle. Ikväll kom det folk ända ifrån Stockholm, så jag känner mig, trots tröttheten, mycket nöjd. Nu gör vi ett sommaruppehåll, men till hösten så finns det önskemål om att ha träffar två gånger i månaden, istället för en gång som det har varit under våren. Det känns positivt med den låga tröskeln som finns i detta sammanhang. Det är bara att komma. Som du är. Klädstil eller tro spelar ingen roll. Jesus har redan dött för var och en av oss. Det är sedan upp till var och en att tro. Erbjudandet finns där. Att känna sig välkommen och omhändertagen och mött med respekt och värme är en bra start. Allt finns där på Olofsgården. Är du hörande och intresserade av att öva upp ditt teckenspråk, så är du också välkommen. Var beredd på att få trevligt.

Idag har det varit varmt. Jag är glad att jag och Mr T fick en stund hemma mellan mitt jobb på skolan och dövträffen på Olofsgården. Vi tillbringade den tiden utomhus och gjorde iordning altanen. Vi flyttade ut allt på gräsmattan och rengjorde golvet och allt annat med skurborste och grovdammsugare. Golvet kändes rent och fräscht efteråt. Det blir ett maritimt tema i år på altanen. Blå krukor med vita och röda blommor i. Extra nöjd är jag med en röd och vit sommardahlia som är planterad i en stor kruka. Den är så vacker att jag skulle kunna tillbringa större delen av semestern med att beskåda den. Skapelsen är underbar och mäktig. När allt var färdigt så tog jag och Mr T oss varsin kaffekopp och bara gonade ner oss i de maritima dyschorna. De minuterna var värdefulla. En stund av total lycka mitt i stress och arbetsglädje.

Värmen är på gång och SMHI har utlovat toppenväder lördag och söndag. Helgen är ganska fullbokad må jag säga. Jag låter bli att blogga om händelserna i förväg, utan känner mer för att gå tillbaka i tiden och se vad som har hänt i bloggarens frånvaro i cyberspace. Det kändes märkligt för en moders hjärta att se yngsta tonåringen, tillika dottern, göra sig iordning för att mönstra i måndags och tisdags. Helgen innan gick åt till att fylla i en massa papper, hälsodeklarationer och liknande, samt kolla upp hur en Hillebo tar sig ut till Pliktverket i Stockholm. Tåg, tunnelbana och Roslagsbanan.

Jag har inte höjt på ögonbrynen ett dugg över att dottern vill göra lumpen. Det känns helt naturligt. Hon har alltid varit en tjej med skinn på näsan. Trots att hon ser späd ut, så har hon en inbyggd styrka, både fysiskt och psykiskt. Jag tror att svenska försvaret skulle vinna på att plocka in henne under några månader. Allt gick bra i de olika testerna. Hon var starkare än många killar. Hennes kondition var bättre än många av killarnas. Hennes intelligens var på topp i alla olika delmoment. Så summa summarium, så kunde hon välja vilken tjänst hon ville. Om det inte vore för hennes förbaskade knäskada. Hon träffade en militärläkare, som enligt tonåringen, var den suraste läkare hon någonsin stött på. Han dömde ut henne totalt. Eller snarare hennes knä. Trots att han inte kunna känna att hennes korsband var av. Hon har tränat upp sin muskulatur runt omkring, så att den håller knät stabilt. Bara vetskapen om att det inte är helt, gjorde att hon inte är aktuell för lumpen. Om hon inte opereras eller skaffar sig ett intyg.

Så testerna i all ära. Det var hennes ärlighet på deklarationen som satte en käpp i hjulet. Jag är helt övertygad om att hon kommer att göra lumpen och tjänsten som hon väljer är ridande tjänst på K1 i Stockholm. Hon vill bli ridande polis och vill ha detta med bevakningssoldat med sig i bagaget när hon söker polishögskolan. Jag ser inget som kommer att kunna hindra henne från det. Det skulle i så fall vara hennes egen planering. Hon kanske kommer på något annat som skulle vara intressant. Det kändes i alla fall märkligt att hon åkte iväg till Stockholm för att mönstra. Det märkliga i det hela var att hon nu är så stor. Nästan vuxen och jag undrar hur det har gått till? Det är inte länge sedan som hon älskade att gunga så fort och så högt att hon kiknade av skratt eller klättrade i träd och hängde i knävecken i en gren, så mammas hjärta satt i halsgropen. Tur att navelsträngen är klippt, annars hade den nog spruckit någonstans i Tierps-trakten. Mitt hjärta slår modersvarmt ändå. Inte dunk-dunk, dunk-dunk utan stolt-stolt, stolt-stolt.

Den äldsta tonåringen är inte tonåring längre och jag vet inte riktigt hur jag ska blogglösa detta. Han for också iväg till Stockholm i veckan. I torsdags närmare bestämt, för att se matchen AIK-Hammarby på Råsunda. Det var en tjugoårspresent från några goda vänner. En del har full koll vad som går hem hos en ung fotbollsintresserad man. Tyvärr spöregnade det matchen igenom, men AIK vann och det dög gott åt sonen som precis sagt adjö åt sitt tonårsliv. Trist att sådana där Stockholmsderbyn ska innebära en hel del stök. Hammarbyklacken hade vänt ryggen åt planen och hoppat på plaststolarna tills de sprack. Nästa steg i detta vandaleri var att ta de hårda plastbitarna och kasta dem likt kaststjärnor på motståndarklacken. Det kastades också fyrverkeripjäser mellan klackarna. Det verkar saknas en del innanför pannbenet på några fotbollssupportrar. Helt klart är de inte där enbart för att följa matchen eller stödja sitt lag.

Du som är trogen bloggläsare har upptäckt att det har gått några dagar sedan jag bloggade senast. Jag ska inte skylla på något, för om det finns tillräckligt med blogglust, så finns det tillräckligt med tid. Vi har alla fått tjugofyra timmar varje dygn att spendera efter eget huvud. Så jag har antagligen felprioriterat lite för mycket den senaste tiden och fyllt tiden med alldeles för mycket jobb. Både sådant som ger lön, men också en del som får min egen förtjusning till belöning. Ett sådant arbete är trädgården. Jag och Mr T gick lös på den några timmar tidigare i veckan. Finns det något mer som ger sådan total förnöjsamhet som en välansad trädgård? Det gäller att njuta snabbt. För med sol och värme blandat med kyla och regn, så växer det så det knakar och inom kort är det vildvuxet igen. På återseende med ett leende!

PS. Jag och Mr T har haft förmånen att unna oss tidiga morgonpromenader den senaste tiden. Det är sommar i ett litet nötskal. Smultronblommor längs stigen, fågelkvitter, solstrålar på trädtopparna och miljoner nya granskott. I denna ljuva sommartid, gå ut min själ och gläd dig vid, den store Gudens gåvor. Det bästa i livet är gratis!