Det är så underbart att vara ledig. Jag har verkligen fått smak på detta och skjuter arbetsdagen som jag vet kommer på måndag långt framför mig. Idag kommer det att bli tuffa tag i bloggen. Den kommer att handla om biljakt, rockkarriär och blixtar och dunder. Håll i dig. Nu kör jag igång i etthundraåttio knyck. Det där var kanske dumt skrivet. Det kan hända att jag miste några läsare som inte alls ville ha några sådana häftigheter. Om jag dessutom skriver att jag har funderat på att testa hur det känns att kasta ut en TV genom fönstret, så kanske hela nätet kopplas ner.
Bäst att inte gå ut så hårt i bloggen, så kanske någon enstaka modig person finns kvar fram tills dess att jag skriver på återseende med ett leende! Mr T och jag kände att det var äntligen dags att ta oss tid till den vanliga lördagstraditionen med kaffe och lösande av melodikrysset. För dagen så lätt att det var bara att skicka in genom nätet några minuter över elva. Strax därefter var vi färdiga för att ta itu med planeringen för dagen. Detta innebar biljakt. Det är inte så häftigt som det kanske låter. Vi är på jakt efter en bil och det är inget större problem. Världen är full av bilar som är till salu. Idag var det alltså dags för att åka ut och välja och vraka. Vi hittade några intressanta objekt som vi provkörde och som vi ska ta oss en funderare på över helgen.
Det handlar mycket om att väga för och emot. Visst lite fåfänga finns det med när det gäller färg och form, men viktigast är säkerheten, bensinslurpandet och priset. Vi har ett objekt som är extra intressant. Den bilen hade inte gått så värst mycket. Vi hann dock inte provköra den, utan får återkomma på måndag. Om vi lyckas få in en liten runda i ett annars ganska pressat schema.Klockan var två och vi bestämde oss att vi kände oss nöjda med bilaffärer och annat, så vi styrde hemåt och restkäkade buffén. Den smakade fortfarande gott och var mättande.
Vädret har varit både det ena och det andra idag. Ena stunden har solen tittat fram för att en stund senare försvinna i en kaskad av moln. På eftermiddagen blixtrade det rejält och dundrade, men åskan höll sig hela tiden på tryggt avstånd. Vi såg blixten och räknade fram tills smällen kom och konstaterade att det var inte alls i närheten av vårt hus. Jag tog tacksamt emot de enstaka dropparna regn som kom och förbarmade sig över den torra jorden. Nu frodas sallad, mangold, dill, persilja och sommarblomster i landet och jag vattnar och vattnar. Det är en evig kamp mot blåst och solsken. Jag måste kanske hitta på en regndans? Vad sägs om en regndans inspirerad av linedansens härliga hitchar och turnar? Är det något som jag längtar efter nu, så är det att dansa linedance!
Tyvärr så är min högra fot inte helt enig med mig och den övriga kroppen om linedancesvängarna. Skadan från Hille klack har gjort sig påmind och igår så gjorde jag dessutom illa stortån på samma fot. Jag gjorde misstaget att på ett trappsteg låta stortån ta hela kroppsvikten istället för att sätta ner hela trampdynan. Jag vet att detta kallas klantighet. Jag hymlar åtminstone inte med det. Hallå, hela världen! Bloggaren har skaffat sig epitetet klant-tant! Så nu är det med spänning jag antar utmaningen att göra entré på dansgolvet på onsdagskvällarna framöver.
Om jag för tillfället inte kan satsa på en linedancekarriär, så är det inte så illa med en karriär som rockstjärna. Jag är inte bara en klant-tant. Jag är numera även "The Queen of 60s". Det har jag bevisat genom att spela så att det slog gnistor om gitarren på Guitar Hero. Ett TV-spel som det verkligen svänger om. Jag har farit världen runt med hjälp av TV-skärmen och rockat loss på fängelser, barer, spelklubbar och stora scener. Jag gör det med inlevelse. Det är bara när jag tittar mig i spegeln som jag inser att jag kastas tillbaka till verkligheten och blir en fyrtiofyraårig bloggare och tvåbarnsmor. Framför TV:n med guran i mina händer så är jag en tatuerad rockare klädd i jeans och skinnpaj med scarfs om huvudet. Jag är stentuff och sätter alla solon som smäck. Vågar du anta utmaningen och ställa upp i en batalj med mig?
Det var framför TV:n som jag fick idén till att kasta ut TV:n genom fönstret och känna mig som en riktig rockstjärna. Lugn, bara lugn. Jag har spärrar. Både inom mig och i fönstren. Saken är den att vi fick en TV över när födelsedagsbarnet hade öppnat sitt största paket. Nu står en stor, otymplig men dock fungerande dumburk i förrådet och väntar på borttransportering. Den nya plattskärmen gjorde sig bra på TV-bänken. Rummet förvandlades i ett kick till ett rum för en vuxen man. Det där är som ett trolleritrick som jag inte ens ska försöka att förstå mig på. Hur kan en liten krabat på 3320 gram och 5o cm på ett litet ögonblick växa upp och bli 20 år? Det är totalt ofattbart, men samtidigt väldigt roligt. Jag inser att det är inte läge att sluta upp att försöka vara ett gott föredöme som mamma och då tror jag inte att jag ska börja med att rocka loss på TV-apparater genom fönsterrutorna. På återseende med ett leende!
PS. Jag måste ha varit trött när jag bloggade igår eller så helt fokuserad på att tjugoåringen firade sin tjugoårsdag att jag glömde bort att gratta min kära svägerska i Norrköping. Jag tror inte att hon är så road av att läsa om sin ålder i min blogg, så jag nöjer mig med att skriva att hon har tjugosju ljus mer på sin tårta än vad vi hade här på jordgubbstårtan. Grattis Marie! Jag vet att du hade en fin födelsedag och det är du värd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar