Ledig idag och därför en för mig något ovan bloggtid. Onsdagen den 14 maj 2008 och idag ska det firas att jag har kört bil prickfritt i 24 år. Jag har en kroppsdel som inte är helt och hållen genomfrälst och det är min högerfot. Den jag har på gaspedalen. Jag gillar att köra fort och om jag hade förstått det i tid, så skulle jag ha satsat på Formel 1 eller någon liknande sport, där det är tillåtet att köra fort. Konstigt nog så har jag lyckats köra lagligt förbi alla fartkameror, poliskontroller och trafipaxbilar. Det finns kanske någon nitisk poliskonstapel och tillika bloggläsare som härmed får ett säkert insidertips. Någon gång slår säkert fällan igen om bloggarens racerbil och då får jag utbrista i orden: Det var roligt så länge det varade.
Att köra fort för mig är inte detsamma som att köra vårdslöst. Jag vill ha en säker och jämn körning. Men gärna kryddad med lite fart. Jag håller dock 30- och 50-gränserna och oftast även 70-skylten efterlevs. När vi kommer upp i 90- och 110-nivå, så blir högerfoten tung och trycker gärna på gaspedalen lite extra. Det finns några småländska vägar där jag känner varje kurva och backe och då blir det gärna en känsla av svenska rallyt. Nåja, åtminstone det småländska rallyt. Så idag firas alltså ett tjugofyra år gammalt körkort. Jag minns uppkörningsdagen mycket väl. Den utspelade sig i storstaden Vetlanda och det var en mycket lycklig tonårstjej som vände hemåt på eftermiddagen. Dagen efter tog jag en chansning och frågade pappa om jag fick ta bilen till skolan. Gymnasiet i Hultsfred. Till min förvåning, jag har inte förstått det än, så sa han ja! Det pirrade av lycka när jag backade ut BMW:n och drog iväg. Strax efter Målilla på 90-väg, så kom jag ikapp en militärkonvoj. Fullastad med unga militärer och det var mitt första riktiga elddop på egen hand. På en raksträcka tryckte jag pellen i botten och det händer en del i BMW-motorn när man gör så och jag svischade förbi med lätthet. Jag tror det att det var där och då som mina racerbilsdrömmar tog fart.
Jag har det av min mamma. Den genen gick vidare i rakt nedstigande led. Om vi skulle hinna i tid någonstans så var det alltid mamma som körde. Det roligaste minnet av det var när parenteserna hade investerat i en splitter ny Mazda 626. Det var på den tiden då de asiatiska prylarna började sitt intåg i Sverige. Grön Metallic. Klädseln var så snygg att plasten fortfarande satt på för att skydda den i början. Det där är typiskt småländskt. Att vara så rädd om sakerna att det nästan blir komiskt. Detta var någon gång på vårkanten. Plasten blev ännu inte varm och svettig. Mamma körde. På grund av åksjuka satt jag fram, trots att jag var minst. Pappa och brorsan i baksätet.
I en brant uppförsbacke skulle mamma köra om en traktor eller något annat långsamtgående fordon och hon trampade på gasen. Den nya Mazdan förvandlades på ett kick till ett jetplan. Den formligen sköts fram och när omkörningen var avklarad, så ställer mamma den förvånade frågan: Vad var det? Pappa satt inne med kunskapen. Det var kick-down. En användbar liten finess, importerad från Japan. Numera sitter mamma antingen bredvid eller i baksätet och bromsar. Både med fot och verbalt. Hon tycker alltid att jag kör för fort och det gör jag ju säkert också. Fast hon tycker också att jag kör för fort när jag inte gör det. Så håller likheten i sig mellan mor och dotter, så kommer jag i framtiden förvandlas till en bromskloss. Bäst att varna i god tid. Men till dess så låter jag högerfoten leva sitt liv i frihet.
14 maj och för tio år sedan dog Frank Sinatra. En av Mr T:s absoluta favoritsångare. Han blev 82 år och hade en över 60 år lång karriär. Både som sångare och filmskådis. Frankie Boy får dela plats i Mr T:s musikhjärta, för där regerar även Beatles. Han kan texterna och i Sinatras låtar även bastrombonestämman. Jag håller med honom, det är läcker musik. Min ledighet beror varken på körkortsfirande eller högtidlighållandet av Sinatras dödsdag, utan den beror helt och hållet på Mr T. Idag ska han opereras. En del människor får efter en total köksrenovering två veckors semester på Teneriffa eller en långweekend på en härligt SPA. Mr T får en operation på Sandvikens sjukhus. Det är vänster ben som ska totalrenoveras och konvalecensen blir den välbehövliga vila som Mr T behöver. Synd bara att han måste tillbringa den med värk och med hellång stödstrumpa. Så denna lediga dag ska jag vara personlig assistent och även chaufför. Det blir som ni förstår en fartfylld motorvägsresa tur och retur.Fordonet har varit inne på besiktning på morgonen och den gick igenom utan minsta anmärkning. Så långt allt väl.
En vän från barndomen har födelsedag idag. 46 ljus ska det vara på tårtan. Det blir därför ett blogg-grattis och på detta sätt sänder jag några goda tankar för dagen och för det kommande levnadsåret. Antalet ljus känns helt ofattbart, men det stämmer. Åren har gått, men på den tiden hade vännen en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Så speciell att den finns fortfarande kvar efter alla år. Tiden, livet och omständigheter förändrar oss och det vi har kvar är minnen. Jag låter det oftast vara minnen, goda eller dåliga. Jag försöker däremot inte återskapa dem och försöka sätta in dem på plats i dagsläget. Det brukar inte bli så bra. Jag har förändrats, min livssituation har förändrats och mycket är så annorlunda nu. Minnen får vara det de är bäst på, att vara just minnen. Det räcker gott och känns skönt att ha att tänka tillbaka på. Idag då det är den 14 maj.
PS. Jag tror att jag har slarvat med den mycket viktiga informationen om Östers framfart i division 1 södra. När Gefle IF som bäst jobbar på att bereda sin plats i Allsvenskan åt lagen som vill upp underifrån, så jobbar Öster som bäst på att ta sig dit. Vinst hemma mot Malmö förra tisdagen och vinst borta igår kväll mot Norrby. Endast ett mål i båda matcherna, men det gör inget, så länge det görs av Öster. Nu väntar Motala hemma på söndag. Jag ska försöka att uppdatera informationen när den är rykande färsk. Min förhoppning är att alla bloggläsare är så djupt berörda av denna kamp att de själva letar sig fram till http://www.osterfotboll.com/, men vi har kanske en bit kvar att jobba på innan detta mål är uppnått? På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar