Tretton och tjugofyra. Inte ett klockslag för ankommande eller avgående tåg. 13.24 är literpriset på bensin oktan 95 som jag tankade igår. Jag fyllde den blå bilens tank och automaten slog inte av förrän summan stod på över sjuhundra kronor. 746,50 närmare bestämt. Igår var det min och alla andra mammors dag och för mig var det en helt fantastisk dag på många sätt. Inte ens ett bensinpris på 13,24 litern kunde få mig ur balans. Nu är det en ny dag och jag tänker inte låta det gå obemärkt förbi.
Visst ska vi värna miljön, men då räcker det inte med att höja bensinpriset. Sedan kan man fundera på varför alla nya miljöbilar är så svinigt dyra? Är det inte dags att det bjuds till från alla håll när det handlar om att vara rädd om miljön? Jag känner mig lite kluven inför andra alternativ. Etanolen till exempel. Det ska vara ett miljövänligt alternativ om man vänder blicken åt etanolens förespråkare. Tittar man åt motsatt håll, så säger den andra sidan att etanolen är miljöfarligare än bensinen. Leijonborg förespråkade el idag. Vi har tydligen ett överskott på el i Sverige just nu och flera år framöver. Då borde vi inte behöva importera el och elräkningarna skulle kunna sjunka. Fast de hittar nog någon liten skatt att lägga ovanpå alltihop, så att det i slutändan blir ohållbart dyrt och miljön fortsätter att lida.
Familjen har källsorterat och återvunnit så länge jag kan minnas. Vi har till och med börjat kasta kuverten i de brännbara soporna. Precis som vi har blivit tillsagda. Vi pantar burkar och vi skräpar inte ner i naturen. Vi kan säkert göra mer och en sak som inte skulle skada är att vara mer påläst och insatt i vad som verkligen händer. Vi har blivit ålagda att sköta om livet på jorden. Skapelsen är en fantastisk gåva, men den är misskött och det är hög tid att göra något åt problemen som vi är ansvariga för. Jag reagerar på kostnaden för bensinen och det är beklagligt att det kanske just är ekonomin som gör så att jag ställer bilen i garaget och tar cykeln istället. Fastän det i långa loppet är bättre både för min kropp och för miljön om jag rullar fram på två hjul med hjälp av muskelkraft.
I närområdet skulle miljön kunna bli avsevärt mycket bättre om all okynneskörning på moppar försvann. Allt från fem till trettio omogna mopedåkare sitter på mopparna, inte för att transportera sig någonstans, utan för att leka. En mycket obetänksam lek. Jag och Mr T har vid ett flertal tillfällen kommit med andan i halsen. Både med bil, på cykel och gåendes och suckandes sagt: snart händer det en olycka. I mörker kommer en moped utan lyse. Ginar i en korsning. Ingen hänsyn till lämna företräde-märket. Mopedister på bakhjulen. Gör omkörningar av bilar och bussar. Mopeder som kör runt, runt och stänker småsten runtomkring sig, helt upptagna av att vara nonchalanta mot övriga trafikanter och medmänniskor. Det förekommer även att det mopedburna gänget trakasserar hundägare och bilister genom att omringa dem med hjälp av mopederna.
Det som till en början verkar vara ungdomlig dumhet går nu över till rena brottsliga handlingar. Jag skulle så gärna vilja backa bandet litegrann och dela upp gänget i individer. Alltså en tonåring på en moped. Ponera att den tonåringen har ett hem. Med en familj. Till exempel en mamma och en pappa. Eventuellt syskon. För tillfället koncentrerar vi oss på mamman och pappan, det vill säga föräldrarna. De borde känna till att deras barn har en moped. De borde känna till att deras barn är ute på mopeden. De borde känna till varför barnet är ute på mopeden och när barnet är ute på mopeden. Om barnet är ute vid midnatt och åker moppe när det är skola dagen därpå, så skulle det behöva vidtagas åtgärder. Då borde mopeden vara parkerad i garaget eller på tomten och tonåringen borde ligga i sin säng.
Det är heller inte för mycket begärt att föräldrarna är insatta i hur fort tonåringens moped rullar. Enklast är det väl att sätta sig på moppen och på någon enskild väg eller inom inhägnat område trycka gasen i botten och kolla om den är trimmad eller inte. Det är förbjudet att trimma den så att den överskrider laglig hastighet för moped. Detta är föräldrars ansvar. Jag funderar ibland på varför omsorgen om barnet försvinner med stigande ålder? OK, alla gulligullar inte med en tonåring som de gör med bebisen i en barnvagn. De byter inte tonläge och blir så där puttinuttigt jollriga och tur är väl det. Visst gängliga, finniga och lite småstökiga tonåringar ger inte samma bekräftelse som en liten bebis. Vi kan inte förvänta oss en liten skrattliknande grimas tillbaka. Det är inte säkert att vi kan vänta oss något tillbaka. Ändå är det vi som föräldrar som har en uppgift att sätta gränser, att vara medvetna och att bry sig om. Även om inte omvärlden säger: Åh, så gullig han är. Har han fått några tänder ännu?
Det är som upplagt för att det snart kan bli en olycka och det gör ont i mig att vi kan förutsäga det, men inte få ordning på problemet i förväg. När det väl händer en olycka, så blir det annat ljud i skällan. Då kommer engagemanget. Då kommer viljan att visa ståndpunkt. För och emot. Jag önskar att vi inte skulle gå omkring i en skyddad bubbla all övrig tid. Jag önskar att engagemanget, känslan för medmänniskor skulle finnas utan att det behöver inträffa katastrofer, olyckor och tragiska dödsfall. Jag sätter mig verkligen på tvären om det skulle vara jag som uppfattas som en drömmare och som en orealistisk kuf. När det gäller medmänsklighet så behöver vi bara komma med oss själva. Det är inte kostsamt. Vi behöver inte tänka på att det kostar 13,24 litern och att det kanske kommer att höjas imorgon, till helgen eller till semestern. Att bry sig om brukar också ge något tillbaka. Det är inte på något sätt miljöförstörande. I nuläget kan jag bara se fördelar med detta positiva engagemang. På återseende med ett leende!
PS. Första åkturen jag gjorde på moppe var på en soptipp hemma i Småland. En gammal knarr som tog ett skutt framåt för att sedan lägga av. Föraren, det vill säga bloggaren själv, var mycket ovan. Brorsan skaffade sig sedan en blå moppe av märket Puch. Den hade en svart skinnsadel, limpformad. Den var det inte ens en idé att jag tittade på. Ännu mer otänkbart att jag fick låna. Vid något enstaka tillfälle kunde brorsan sänka sig så lågt att han tog lillsyrran på bönpallen. När jag själv hade åldern inne för moppe, så hade drömmen svalnat och jag hade insett fördelarna med en ny cykel. Min första med växlar. En Cresent i gnistrande metallic. Miljömedveten redan då. Trots att bensinpriset för 95 oktan, då endast var 2,88 kronor per liter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar