Det går inte alltid att sätta ord på sina känslor. Även om jag tycker om att använda ord, så finns det begränsningar. Jag kan försöka att göra mitt bästa och många gånger så tycker jag att jag lyckas ganska bra. Just nu sitter jag på altanen och känner hur solens värmande strålar når fram och värmer min hud. Strålarna sipprar genom syrenbuskaget. Då och då så kommer det en liten vindpust och doften av dagsfärsk syrendoft når mitt luktsinne. Någonstans lite längre bort så är det någon som använder en maskin av något slag. Från andra hållet kommer både tändvätskedoft och rökmoln. Jag förväntar mig att det om ett litet tag kommer att dofta nygrillat. Det är fredag eftermiddag i slutet på maj och fåglarna sjunger oavbrutet i skogen intill. Vinden ligger på från öster, så den tar bruset med sig från trafiken på gamla E4:an som passerar en bit härifrån. Alldeles nära har jag ett annat ljud. Mr T tar sig en tupplur i bästa utemöbeln. Soffan. Allt sammantaget borde bilda en underbar entré till helgen.
Men jag känner mig ledsen. Jag har gråtit så många tårar idag, så jag tror att jag har tömt hela kroppen på vätska. Det resulterade i varningssignaler för huvudvärk och jag lassade in en värktablett. Jag hade idag äran att följa min fina vän till sista vilan. Det kändes så konstigt att välja klädsel för begravningen. In i det sista önskade jag att jag inte skulle behöva gå. Inte för att jag var bekväm eller för att jag inte hade tid. Utan helt och hållet för att det kändes så definitivt med en begravning. En begravning har man ju för att ta farväl av någon som är död. Om jag går på min väns begravning så betyder det att hon är död. Det är fortfarande helt overkligt och onaturligt och så in i helsicke fel. Jag är inte rubbad. Jag vet att hon är död. Att hon inte finns här på jorden något mer. Allt är så totalt förändrat. Trodde inte riktigt att det kunde kännas så här. Jag har mist många som jag känner. Jag har känt saknad. Men jag har också kunnat känna acceptans. Jag har kunnat stå inför fullbordat faktum. Den här gången har något inom mig satt sig på tvären.
Jag bär inte bara på saknad. Jag bär på tomhet. Att tomhet kan vara så tung. Det borde enligt alla fysikens lagar vara omöjligt. Så att klä tomheten i begravningskläder kändes helt meningslöst. Jag skulle ha kunnat gå dit Pippi Långstrumpklädd för det hade känts lika konstigt, som att jag överhuvudtaget skulle gå på min älskade väns begravning. Jag tog min finaste vita blus. Den med lite fina sömmar och klädda knappar. Med trekvartslång ärm. Svarta linnebyxor, svarta tunna strumpor och svarta snygga pumps. Ett älskat Mors-dags-hjärta om halsen i svart och silver. En liten väska där näsduken låg lättåtkomlig. För jag visste vad som väntade. En flod av tårar. Bara från mig. Jag hämtade en ros som handbukett hos blomsterhandlaren och det var lite overkligt att folk höll på att inreda balkonger, altaner och trädgårdar som ingenting hade hänt. Jag kunde nästan ta på och känna den bubbla som omslöt mig. Jag valde den vackraste rosen och kände att idag hjälper inte alla världens blommor. Min vän betydde mer än så.
Det var obarmhärtigt soligt på kyrkogården. Sol är bättre än regn. Spelar ingen roll vad det är som ska klaras av. Allt blir krångligare och tristare om det regnar. Fast strålande sol i kombination med begravning är inte perfekt. Hade nog hellre gråtit ikapp med regnet. Kyrkan var ett perfekt skydd mot solen. Där inne var det svalt och med dämpad belysning. Längst framme i koret stod den vita vackra kistan omgärdad av blommor. Jag var en bland de första gästerna, så en stund kunde jag sitta och ta in lugnet. Efterhand strömmade det övriga begravningssällskapet in och fyllde på i bänkarna. Ett sorl av mummel och viskningar och ibland några riktigt hörbara meningar. Just ja, det är familjen och närmaste släkten som sitter till höger. Då ska vi egentligen sätta oss på andra sidan. Jag noterade att jag satt på höger sida. Familjesidan. Jag satt kvar. Av den enkla anledningen att jag visste att för min vän spelade det ingen som helst roll vilken sida jag satt på. Det viktigaste för mig och min vän var att jag var närvarande. Att vår vänskap höll i sig ända in i döden. Traditioner kan vara trevliga. Bara de inte blir till belastning och bara de inte döljer den anledning till varför vi egentligen satt där i kyrkan.
Psalmerna som sjöngs var min väns favoritpsalmer. Så för en liten stund så kunde jag känna att hon satt mitt emot mig på ett café och jag kunde höra henne säga: Ja, den tycker jag om. Den är så fin. Så jag sjöng Blott en dag för full hals och la till och med på en andrastämma i kören. Jag visste att min vän satt och fixade till läppstiftet mitt emot när kaffekoppen var tömd. Ett tag kändes det som om allt var som vanligt. Hon skulle snart fresta mig med att fråga om jag ville ha en sådan där cocosbeströdd skumraket. Hon älskade sådana. Hon älskade att äta sådana speciellt när hon fick bjuda och få sällskap i njutandet. Jag kommer att fortsätta att köpa sådana och göra det till minne av min vän. Hon var en sann vän och dessutom hade hon helt rätt om skumraketer. De är ljuvliga. I lagom mängd.
Begravningen var fin, frånsett att prästen agerade som en robot. Det är inte alltid en lång prästkarriär talar för att allt ska avlöpa väl. Han visste vad han skulle säga och kunde göra det utantill. Det borde ha gett honom frihet att vara mer närvarande och personlig. De kunde lika gärna ha ställt dit en seriefigur. Det hade inte blivit sämre. Ändå tog han inte priset för dagen vad det gäller bottennapp. Det stod sångsolisten för. Jag antar att hon får betalt. Det brukar de få, sångerskorna som kommer in med nytupperat hår och portfölj. De som inte tar de sörjande i hand efteråt eller åtminstone ser ut som om de känner medlidande under sångens gång. Den här sångerskan hon borde få betala straffavgift för att lyckas förstöra psalmen Var jag går i skogar, berg och dalar, som hon sjöng solo. Hon gjorde någon slags operavariant och det var staccato hela sången igenom. Tonerna var korta, spetsiga, inte sammanbundna och det var hemska pauser emellan. Precis så där italienskt staccato-aktig, som borde vara förbjudet i dessa sammanhang.
Hon hade dessutom ett vibrato som pendlade mellan flera toner och trots att jag gillade psalmen, så önskade jag att den var slut efter en vers. Hon sjöng tre. Det blev pinsamt. Hon är säkert känd inom kyrkliga kretsar och ofta anlitad som sångsolist. Hon sjöng så genuint hemskt att jag måste nästan kolla innan nästa begravning om det möjligtvis är hon som sjunger igen. Då får jag ta med mig hörselkåpor. Visst är det bra att sångerskorna tar de extremt höga tonerna, men om de gör det utan att tro på vad de sjunger eller utan att ha en känsla om vilken typ av sång det är, så kan det kvitta. I avslutningen sjöng hon sången "Det vackraste" och det var inte heller något vidare. Hon hade redan lagt ribban för sig själv vid första försöket. Om den minsta lilla gnutta inlevelse hade märkts eller en aning hjärta, så hade det kunna förlåtas. Sångerskan släppte inte igenom varken det ena eller det andra. Jag kan inte låta bli att använda ett uttryck som en bekant brukar säga: Jag tycker om sång och musik. Speciellt musik. Hans fru är sångerska. Det gör det hela extra roligt.
Nu är begravningen över och jag sitter och samlar tankarna ute på altanen. Jag vet att jag kommer ta våra träffar vid graven framöver. Det blir utan min vän cigarettpaus och läppstiftsmålning. Det kommer säkert inte att höras så många glada skratt heller. Det blir aldrig detsamma och jag måste ta nya steg och försöka förlika mig med att jag är inne i ett nytt skede av livet. Jag får försöka hitta acceptansen så småningom inför de fakta jag har. Min vän är inte kvar, rent kroppsligt. Jag vet att hon valde himmelen och det var ett mycket bra val och ett fantastiskt alternativ mot det hon hade kvar här. En sjukdom som formligen åt upp hennes kropp. Det är inte något alternativ. Kul för himmelens invånare att få uppleva tjusningen med skumraketer. På återseende med ett leende!
PS. Ikväll väntar Korsnäs-Hille på en av Sveriges sämsta konstgräsplaner. Den kan inte ens skaffa sig en topplacering om den tävlar i klassen grusplaner. Så det blir en sådan där bollen-studsar-konstiga-riktningar-match. Fast för min del spelar det inte så stor roll. Tar på mig solbrillorna och slappar en stund. Ska försöka låta bli att ta ut min riktade ilska mot sångerskan på domaren. Han kan ju inte ansvara både för domslut och hemska staccaton och vibraton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar