Jag lider av en kroppslig väckarklocka som väcker kroppen vid bestämda klockslag oavsett när kroppen har gått och lagt sig. För det mesta är det en ganska bra funktion, som förhindrar försovningar och andra pinsamheter. Idag önskar jag att det hade funnits en avstängningsknapp på denna kroppsfunktion. Sänggåendet blev många timmar försenat i natt. Klockan var halv fyra och det var fullt dagsljus och fågelsång vid den tiden. Tre fjärdedelar av familjen var trötta till illamåendets gräns. Vi var inte ensamma om att komma hem sent. Det var många som vände hemåt vid den tiden på dygnet. Det verkade dock som om de flesta hade gjort ett frivilligt val. För vår del handlade det om en lång väntan på Gävles akutmottagning.
Jag måste få ställa frågan: Vad är det som är fel med Gävle Sjukhus Akutmottagning? Jag tror att den toppar listan på Sveriges sämsta akutmottagning. Då menar jag inte sjukvårdsmässigt. Sköterskorna gör ett bra jobb. Säkert läkarna också, när man väl får träffa en. Sämstheten ligger antagligen i administrationen och i rutinerna. Sedan finns det också andra viktiga komponenter som fungerar under all kritik. Bemötandet på expeditionerna och de stillastående automaterna. När akutmottagningen på Gävle Sjukhus ska besökas så medtag överlevnadskit. Gör inte dumheten att åka dit utan matsäck för åtminstone ett dygn. Ta gärna med en tältsäng med kudde och värmande filt. Ta med korsord, bok, bärbar dator. Förbered dig på att göra en liten mini-inflyttning. Just det, ta med dig ett sjusärdeles tålamod. Eller gräv fram din mest hätska sida så att du kan göra revolt. Ta med dig allt. Du behöver det. På Gävle Sjukhus Akutmottagning.
Nu ska jag delge dig anledningen till vårt besök på akutmottagningen. Äldsta tonåringen spelade en fotbollsmatch igårkväll. En bit in på första halvlek så hände något. Svårt att säga vad. Han linkade av planen och kom inte in igen på hela matchen. Något hade hänt i foten. Han hade rejält ont. Vi ringer 1177 som man uppmanas göra och hamnar efter många knappval i en kö till rådgivningen. Vi önskar en tid hos den så kallade familjeläkarjouren men vi hänvisas hem med uppmaningen att ta två alvedon. Eftersom den äldsta tonåringen har en del erfarenhet av fotbollsskador så ställer han diagnosen på sig själv att något är brutet i foten. Vi får svaret att det går ofta över till dagen därpå. Åk hem. Vi får uppgift om att det är så fullt på familjeläkarjouren att det är ingen idé att åka dit. Vi får alltså ingen tid.
Vi åker till familjeläkarjouren. Väntrummet är tomt. En patient är före. Vi är alltså nummer ett i kön. Nytt samtal till 1177. Vill givetvis ha en förklaring till varför de inte talat sanning. Då kommer en massa svammel om att "Om du visste vad det är svårt att ställa en diagnos på telefon". Ja, det förstår jag mer än väl. Det jag inte förstår är varför landstinget har kvar en sådan funktion som kostar pengar, som i själva verket är helt onödig. Nytt försvar: "Vi har fått uppgifter här från läkare hur vi ska hantera problem typ det du beskriver med fotskador och då blir det så här". Då undrar jag vad det är för typ av läkare som ordinerar två alvedon för en fotfraktur? Skulle inte den läkare som har rådgivit rådgivarna kunna sägas upp och den anställningen skulle kunna placeras där den bättre behövs? "Om du visste hur folk ljuger för att få komma in. De säger att de har lårbensbrott och så går de in för egen maskin hur enkelt som helst".
Därmed placerades vi in under folk som ljuger och då räckte det alltså med två alvedon och så hemskickning utan att passera röntgen och läkare. Diskussionen fortsatte och så kommer ett nytt angrepp från rådgivningshåll: "Du kan ju inte dra hela sjukvården över en kam". Nu hör det till saken att jag hade inte nämnt hela sjukvården, utan jag önskade en tid för min son som satt med förmodad fotfraktur. Vid det här laget pulserade värken rejält. Min svarsreplik blev en lätt undran vem det är som drar alla över en kam, eftersom vi så snabbt sorterades in under de ljugandes skara. Tryggt att veta att samtalet spelades in med anledning av en studie. Förhoppningsvis hördes min lilla irriterande nyans i artigheten.
Familjeläkarjouren kunde snabbt konstatera att det behövdes en röntgen. Förmodad fotfraktur. Den diagnosen kunde tydligen ställas av en helt outbildad nittonårig fotbollsspelare. Han har framtiden för sig. Han kan ju bli rådgivare åt sjukvårdsrådgivningen efter studenten. Bilfärd till akutmottagningen. Skuttning in till luckan. Damerna där hade mycket hellre suttit hemma vid TV:n och tittat på Talang på fyran. Detta missnöje öste de över alla stackare som kom med skador och sjukdomar. Landstinget hade lika gärna kunnat sätta ett par glasögon på ett par citroner. Effekten hade varit densamma. Uppmaning till sjukvårdsledningen. Byt ut dessa damer i expeditionen på mottagningen. De är på fel plats vid fel tid. Det kan inte bli mer fel. Slösa inga pengar på utbildning såsom charmkurser. Det är ingen idé. Antingen har man det som behövs eller så har man det inte. Sådant kan inte pluggas in.
Satsa istället dessa pengar på att fixa frukt-, choklad-, smörgås-, kaffe- och växlingsautomaterna i väntrummet. De fungerar aldrig. Det går lika gärna att ställa dit en enarmad bandit, för så många enkronor förlorar patienterna på en kväll i sin kamp att få något ätbart i magen. Automaterna tar pengarna, utan att spotta ut någon vinst i lådan. Okej, röntgen gick jättesnabbt. Raka vägen in. Ingen kö. Nästan ingen väntan på röngtensvar. Tillbaka till akutmottagningens väntrum. Det gör skäl för namnet. VÄNTrum. För är det något man gör där så är det att vänta. Om det ska heta väntrum på akutmottagningen så borde det bytas namn på alla andra mottagningar på sjukhusets olika avdelningar. Det är förvirrande att det är samma namn på något som är så milsvidd skillnad på funktionen. Kanske enklare att byta namn på akutmottagningens väntrum. Varför inte likkammare eller gravrum? Det är mer med verkligheten överensstämmande.
Efter några timmar och med en klocka som närmar sig midnatt, så började magen säga ifrån. Det kallas hunger. Speciellt för tonåringen som hade spelat match. Skönt att magen meddelade hunger. Glad att i alla fall något fungerar. Det mesta slutar fungera så fort man sätter foten innanför dörrarna på akuten. Knackar på rutan till expeditionen. Samma dam sitter kvar. Du vet hon med den osynliga skylten: skicka-mig-inte-på-charmkurs-för-det-är-bortkastade-pengar. Jag vill bara kolla hur lång tid det kan tänkas vara kvar. Hur många är före? Det är givetvis omöjligt att svara på och hon undrar varför jag vill veta det. Jag förklarar att vi behöver få i oss något att äta. Hon hänvisar till automaterna. Jag berättar att de inte fungerar. Jag säger inget, men jag tänker det inne i mitt huvud: Hur har hon kunnat sitta här utan att se alla frusterande patienter som bankandes på automaterna försöker få tillbaka sina enkronor?
Hon upplyser att det inte är säkert att tonåringen får äta. Eventuell operation är orsaken. Jag måste fråga inne på ortopeden. Jag går dit. Träffar en ny dam i samma ålder. Hon jobbar på ortopedmottagningen, så äntligen börjar jag känna lite flyt. Det visar sig att hon också bär en sådan där osynlig skylt om charmkursen. Varför anställer inte landstinget ett ton citroner? Det måste vara mycket billigare och dessutom skulle patienterna kunna använda dem till nödproviant när det verkligen krisar. Jag förklarar ärendet. Vi är hungriga. Då tittar sköterskan lite uppstudsigt mot mig och ställer kvällens mest korkade fråga: Har han diabetes? Vad kan jag svara på det? Nej förstås. Men är det bara människor med diabetes som blir hungriga? Kan hon ställa den frågan till läkaren som är på väg till frukostmackan, lunchen, eftermiddagsfikat, kvällsmaten, nattmackan: Har du diabetes? Jaså inte. Men fortsätt jobba då. Hunger är ingen sjukdom.
När vi väl fått besked att det var OK att äta, så gav Mr T och jag oss ut i natten och försökte införskaffa mat. Det var lika svårt som på stenåldern. Vid den tiden på dygnet så ska folk inte äta, utan supa. Söps gjorde det. Har aldrig sett en sådan fylla. Killar, tjejer, gubbar, kärringar. Alla var fulla. Kortkorta kjolar och fylla. Kortärmade skjortor och fylla. Termometern i bilen visade +8 grader. Folk gick rakt ut i gatan framför bilen och visade alla möjliga fingrar och ibland hela knytnävar. Skulle inte förvåna mig om polisen anser denna fredag vara en normal och ganska städad fredagskväll. Jag kände mig äcklad. Ibland har människan låga krav på tillvaron.
Vi hittade mat och återkom efter ett tag till akutmottagningen. Snart hittade även fyllan dit. En del var så på örat att de gick rakt in i hörn, glasdörrar och kaffeautomater utan den minsta reaktion före. Förhoppningen tändes att kanske kaffeautomaten skulle vakna till liv av dessa våldsamma attacker, men det enda som vaknade till liv var ett antal Securitas-vakter som tydligen jobbar dygnet runt på akuten. Inte bara fredags- och lördagskvällar. För fyllan finns även vanliga vardagskvällar. Enligt en pratsam Securitasvakt. Det finns 3 TV-skärmar i detta väntrum. Trots filmen Ondskan, en fotbollshuliganfilm med råa slagsmål och någon amerikansk polisserie med mycket bråk och blod, så var verklighetens skärm ändå värre. För i verkligheten är det riktigt blod, riktig gråt och riktiga hot som kan sluta illa.
Klockan närmade sig halv tre och vi gjorde en ny förfrågan om det var någon idé att sitta längre eller om vi skulle vända hem? Skulle den första rådgivningsdamen på 1177 få rätt i slutänden? Det var 15 patienter inne samtidigt vid halv 3 natten mot lördag. När vi hade frågat en och en halvtimma tidigare så var vår tonåring en bland 6. Oddsen att komma in fort hade alltså försämrats. Det som var ändå konstigare var att ortopeden hade gått hem kl. 22 och nu fanns det bara en kirurg att tillgå. En kirurg som givetvis tog kirurgpatienterna i prioritet. Sköterskan försökte muntra upp stämningen halv 3 på lördagsmorgonen med orden: Så du får kanske en amputering. Det är inte lätt att muntra upp någon halv 3 en morgon. Speciellt inte med en värkande fotfraktur.
Plötsligt fanns både undersökningstid och ortoped. Trots att ortopeden gått hem klockan 22. Jag har full förståelse för att det är mycket som händer på akuten en fredagskväll över midnatt och frampå morgonkvisten. Trafikolyckor, allvarliga sjukdomar och annat ska självklart gå före en fotfraktur som inte är livshotande. Jag är inte sur för att andra går före. Jag är skitförbannad för den obefintliga ordningen på akuten. För när läkaren kommer in i det speciella gipsrummet som finns på akuten, så frågar hon vad som har hänt. Jag har spelat en fotbollsmatch och skadat foten. Röntgen visar en fraktur. Spelar du fotboll mitt i natten? Näää, matchen började klockan sju. Men varför kommer du inte in tidigare? Jag har varit här hela tiden. Det har jag också, ute i väntrummet, svarar en förvånad och på-huvudet-skakande tonåring. Vi har alltså suttit ute i väntrummet hela kvällen och halva natten och läkaren har funnits till hands hela tiden. Gipsning eller hårt lindad. Patienten fick välja. Klockan tre görs inga sådana val. Inte om tonåringen får bestämma. Livrädd för att personalen som ska gipsa är lika trötta som han.
Sätt på en linda. Jag behöver åka hem och sova. Jag får komma igen imorgon när jag har rådfrågat de som förstår sig på skadade fotbollsfötter. Om det nu behöver gipsas så hoppas jag att det går att ordna en tid, så att det bara är att komma hit och gipsa. Det ska väl inte vara så svårt? Läkaren svarar: Imorgon bitti kommer ortopedläkarna som har mer vana att titta på alla röntgenplåtar och följa upp alla fall. Så avvakta och se vad de säger. En sista undran för mig själv denna sena timma? Varför finns inte sjukvårdens bästa läkare på plats på en akutmottagning, där så många krångliga beslut och händelser ska ordnas under press? Istället sätter man dit en ovan AT-läkare som sällan vågar fråga eller störa sin bakjour. Än mindre ringa in den för en visuell bedömning. På kryckor med lindad fot så hoppar tonåringen ut genom korridoren, förbi väntrummet. Det hörs ljudliga snarkningar av killen som kom in rejält på fyllan. Polisen diskuterar vilt med ett sällskap. Expeditionen är tom. Lika tom som alla patienters blickar. Securitas-vakten säger hej då. Han går av sitt pass klockan 06.00. Från en akutmottagning i Gävle inom Gävleborgs landsting som är sjukare än alla sjuka patienter tillsammans.
PS. Morgonrapport. Foten mår inte bra. Telefonen går redan varm till expertisen. Blir det gips eller ej? Det lutar åt en studentkortege i rullstol. En ganska talande bild för en ung man som nu slutar gymnasiet med fotbollsinriktning. Idag skulle vi köpa svarta finskor. Det skjuts nu på framtiden. Kanske funkar med att få köpa prov-exemplaret av högerdojan? På återseende med ett leende!
1 kommentar:
mycket intiresno, tack
Skicka en kommentar