Sonen är ute och cyklar!

Trots att jag bloggade igår, så fick jag inte med det som utspelades sig en helt vanlig onsdagskväll i Hille. Gårdagens blogg gick helt och fullt upp i kanelbulledoft och förlossningsarbete. Nu gör jag bättring och gårdagens upplevelse får inleda dagens blogg, som antagligen kommer bli rätt packad. Alltså inte packad på grund av sprit, utan packad av ord. Idag finns det mycket som får trängas i bloggen.

Jag gjorde en hastig sväng med bilen. Körde, som vi säger i Hille: ”nedre vägen”. Vägen som går mellan Hille Idrottsplats, förbi Wennbergs Handelsträdgård och vidare in i Strömsbro. En liten dold väg som mest trafikeras av apostlahästar, riktiga hästar, barnvagnar, hundar och cyklar. Alltför ofta även av motorcykeltrimmade mopeder, framförda av inte helt färdiggräddade trafikanter. Igår skulle jag zick-zacka lite mellan alla dessa med blåa bilen.

Zick-zackandet började redan nere vid korsningen vid Idrottsplatsen. Det var länge sedan som jag såg så många bilar där. Inte ens A-lagets hemmamatcher har så mycket folk på plats. Min lilla trötta hjärna formligen exploderade av idéer till anledningen för denna folksamling. Hade årets Hille-träff blivit flyttad? Var Per Gessle i stan? Eller bättre upp: Glenn Hysén. Han har ju både fotbollsanledning och så är han skön att vila ögonen på en stund.

Mina hjärnexplosioner ledde ingenvart. Det var helt enkelt dags för fotbollsskola. Vilken enorm folkfest. Mammor, pappor, generationen dessförinnan, småttingar, ledare. Varenda plan var översållad av framtidens fotbollsspelare. Det var inte svårt att lista ut var bollen befann sig. För där var den cirka meterhöga gruppen av lirare. Som flugor på en koblaja. Det där är när idrott är som bäst. När glädjen och storheten bara spritter från planerna, så att det märks i hela samhället att något är på gång.

Långt före utslagningarnas tid. Långt före skadornas tid. Långt före de-fula-harangerna-mot- domarnas tid. I nuet då leken, skratten och spänningen ligger i luften. Jag har ett underbart minne från den tid då vår äldste tonåring gick i fotbollsskola och det skulle vara en liten match på slutet. Helt plötsligt kommer en spelare helt fri med målvakten och det var bara att få med sig bollen och springa åt rätt håll. Mot mål. Det gör spelaren. Han springer, han springer. Men han gör det utan boll. Förvånat tittar publiken och alla spelare på planen på. Vad är det som händer? Han springer vidare. Förbi målet. Ut mot skogskanten. Där drar han ner shortsen, siktar med lille snorren och kissar. När han kommer tillbaka, så ser han glad och lättad ut. Han struntade helt i att han kunde ha blivit matchens målgörare. Jag blev så kissis ju…

Idag var det stor uppvisning på teckenspråkslektionen på skolan. Föräldrar, syskon och andra anhöriga var inbjudna. Vad de fick se var en helt strålande insats av alla eleverna som tillsammans skapade ett program med visuell sång. De hade jobbat enskilt, i duo eller större grupp. Med sånger på svenska eller engelska. Översatt dem till teckenspråk och framförde dem med bravur. Det är sådana tillfällen som ger ståpäls och tårar i ögonvrån. Det liksom knyter sig i bröstet och det är av lycka. Det var ett njutningarnas tillfälle. Schlagerfestivalen i all sin pompa och ståt står sig slätt mot denna uppvisning. Något för både öra, öga men framförallt hjärta och själ. Helt otroligt vackert.

Idag behövdes inte någon väckarklocka. Telefonsignalen ljöd genom huset och jag skuttade upp som en gasell. Inte riktigt. Det där var lite överdrivet. Jag gled sakta ur sängen som den trötta medelålders mamma jag faktiskt är och överräckte luren till äldsta tonåringen. Det var inte svårgissat vem det var som ringde. Mormor och morfar står för en traditionell uppvaktning i form av sång: Mormor och dragspel: Morfar. Det är en sådan väl inarbetad tradition att det är något jag verkligen kommer sakna den dag då morfar inte orka lyfta på sig spelet något mer eller när sångrösten helt har tystnat. En lång stund var tonåringen tyst och bara lyssnade… eller somnade han om? Sedan sa han: Tack så mycket. Så fint ni spelar och sjunger! Smålänningarna ville inte missa uppvaktningen före skola och arbetsdag tog vid. Det ligger mycket omsorg i denna tidiga signal.

På en 19-årings önskelista stod en cykel. Den, för en billig penning, inköpta på hittegodsavdelningen för ett par år sedan, kördes för en tid sedan till cykelskroten. Då var det inte mycket som fungerade och skulle den rustas upp, så var vi nästan uppe i kostnaden för en ny. Inte helt, men nära. Så lite i förväg, eftersom tonåringen var sugen på cykelsäsongen, så fraktades det hem en sprillans ny dammodell. En blå Augusta. Tonåringen är lika förtjust och glad för denna, som han en gång var för sin sprillans nya blåa trehjuling med vitt flak. Så blev det några utfyllnadspaket med Björn Borg-kallingar, hårvax m.m. En solros i kruka blev ett uppskattat inslag i rummet.

Jag hade för dagen kostat på mig att dikta på rim angående cykeln och detta bidrag i Schlagerfestival-tider publiceras nu i bloggen.
Melodi: Kärlek, kärlek himmelska plåga. Mer känd som Åh Carl-Gustaf!


I mitt hjärta brinner en låga.
Dig jag, dig jag ägnar min sång.
Du som skänker mig en stor plåga,
men som gläder på samma gång.

Åh Augusta, ljuva Augusta.
Du alltid framåt mig för.
Åh Augusta, ljuva Augusta.
Du gör mig alldeles mör.

Bussen, bussen får mig att kräkas.
Bilen, bilen är ju så dyr.
Jogga, jogga när foten ska läkas,
är ej bra, så Augusta jag styr.

Åh Augusta, ljuva Augusta.
Färgen så blå gör mig glad.
Åh Augusta, ljuva Augusta.
Vackraste i Gävle stad.

Så det blev många toner som start på dagen. Först från Småland. Sedan från en ouppsjungen mamma. Hur dagen sedan har tett sig har jag i skrivandets stund inte koll på. Min ankomst till hemmet blev sen, dock inte senare än vanligt, eftersom teckenkursen som jag leder på torsdagskvällarna är framskjuten en vecka. Den stora teckenspråksuppvisningen tog stor plats och mycket ork och kändes för dagen viktig att satsa på. Kursdeltagarna är nog bara glada att vila benen efter lite vårrusande igår. Nästa vecka blir det upp med händerna igen. Så tillbaka till hemmet. När jag kom hem hade födelsedagsbarnet hunnit iväg till träning. Men nu väntar en smaskig och proteinrik paj. Det blir sallad, bröd och dryck till. För det ska kännas festligt när det är födelsedag. Till efterrätt: jordgubbsglass. Tårtan kommer imorgon. Den som spar han har, det göttaste kvar! På återseende med ett leende!

PS. Under många år som vi har bott här så har vi under vår- och sommartid haft sällskap av ett par svartvita flugsnappare. Så där nära altanen att de har blivit som ett par sommargäster som vi väntar på och umgås med hela sommaren. Igår morse så satt de på samma gren ute i rönnen och sjöng duett. De verkade mycket harmoniska och lät sig inte störas över att jag kom utdunkandes på altanen i träskor. De tittade på mig och jag tittade på dem och så var välkomstceremonin över. De fortsatte att drilla och jag blev glad inombords. Önskar bara att inte dagarna rann på så fort. Det är så mycket att uppleva nu. Försöker intala mig att inget blir bättre för att jag stressar upp mig. Det var nog det som flugsnapparna försökte säga till mig.