Pingstafton har hunnit gå över till pingstdag och det är inte hänryckningen som har hållit mig vaken, utan det är hockeyn. Ryssland-Sverige. Vilken härligt intensiv match. Nedrans att Ryssland skulle ta alla poäng, i en match som jag anser Sverige var värd att vinna. Återigen kan jag bara konstatera att livet inte är rättvist. Nu är det ingen fara på taket eller snarare på hockeyisen, eftersom Sverige redan är klart för kvartsfinal. Hoppas att det blir ett nytt möte med ryssarna och att svenskarna då har den här förlusten i färskt minne. Alla blåmärken som ryssarna har åsamkat kanske fortfarande ömmar, så att de skapar revanschlusta. Häftigt att se Gävle-sonen Niclas Bäckström i lagkaptenströja och inte nog med det. Han har utvecklats och blivit ruskigt duktig. Het på isen, cool i TV-studion. Bara att gratulera till att det går att lyckas. Lite o-gävliskt och antijantiskt så gläds jag med honom.
Pingstaftonens morgon började med frukost på altanen. Mr T och jag hade slitit oss från kökspyssel på pre-pingstafton, det vill säga i fredags och tog fram lite möblemang på altanen. Den var nyskurad och avtvättad, så det var bara att bära ut dynor och brickor. Vilken härlig start på en härlig dag. Fågelsången var så intensiv, precis som solstrålarna. När det är 20 plusgrader på morgonen i altanens skuggiga avdelningen, då förstår man lätt hur resten av dagen ska bli. Nästa gång jag tittade på termometern var då vi satt med ett glas rött och premiärnygrillat kött. Då visade termometern också 20 grader. Fast då var klockan runt sju på kvällen. Fåglarna sjöng fortfarande. De vet absolut om att det är pingst. De är hänryckta utan dess like.
Mr T och jag vet också om att det är pingst, så lite tungt kändes det att efter melodikrysset sätta igång med dagens göromål som givetvis gick i kökets tecken. Eftersom det var strålande solsken så monterade Mr T möblemanget utomhus med bar överkropp. Något han har känt av under hockeyn ikväll. Lite usken som vi säger i Småland. Frusen är kanske ett mer bekant ord. En rökig whiskey gjorde susen. Det hjälper mot många krämpor. Dock inte mot hockeynederlag. Whiskey ska tas mot krämpor, inte som tröst. Kom ihåg detta. Det är en världsvid skillnad. Ju rökigare desto bättre tycker jag. Pratar vi whiskey får det gärna vara hur rökigt som helst. Pratar vi cigaretter så plockar jag fram No Smoking-skylten snabbt som katten.
På tal om katt, så skulle vi behöva en just nu. Vi som är trötta på kvarterets katter som ligger och gonar sig i våra utemöbler. De lämnar katthår på dynorna till förtret för två av familjens extrema kattallergiker. Vi brukar göra en liten vänlig men bestämd kattrusch och jaga bort dem. De springer iväg med slokat huvud och tycker säkert att vi är ogästvänliga. Så det är tveksamt om de skulle kunna lockas tillbaka med lite kiss-kiss-snack och mjau-lockande. Inte ens katter går väl på en sådan radikal omvänd inställning. Så vi får stå vårt kast. Vi har haft vår chans till att ha katt och vi ska inte bli så snabba i fortsättningen på att jaga iväg dem. Okej, det finns gränser. De får fortfarande inte ligga och spinna i våra utedynor, men på tomten och vid gränsen ut mot skogen får de gärna patrullera. För de håller mössen borta.
För några år sedan så hade vi besök av en liten skogsmus. Det var vinter och smällkallt ute. Ett tjockt snötäcke låg utanför huset. Vi vaknade en lördagsmorgon av ett litet trippande, tisslande och tasslande. Det var inte av små barnafötter. Nej, mycket mindre fötter än så. Vi talar om centimeterstora fötter. Fötterna på en mus. Den ilade omkring i ventilationssystemet hela dagen. Helt omöjlig att se eller få tag på. Vi hade fullt upp med att följa den från rum till rum och ifrågasätta hur den hade lyckats komma dit. Natten kom. Det kändes inte bra att lägga sig med vetskapen om att vi hade fått en femte inneboende i huset. Vi lyckades somna, men blev abrupt väckta av att den äldste tonåringen kom inrusande med budskapet: den yngsta tonåringen skriker i sitt rum. Tydligen var skriket så otäckt att inte ens den i vanliga fall modiga äldsta tonåringen vågade sätta in huvudet för att kolla anledningen till skriket.
Anledningen var en liten mus. Den yngsta tonåringen satt vettskrämd i sin säng med täcket uppdraget till hakan. Med ena handen pekande och i mycket uppskrämd ton: DÄR! Mycket riktigt, där satt en liten filur. Oförskämt söt med plirande bruna ögon och skakande kropp. Den var livrädd. Räddare än den yngsta tonåringen. Den hade trillat ner genom ventilationstrumman i taket och ner på ett inslagspapper som låg kvar på golvet. Tonåringen hade fått en present av en kompis med anledning av sin födelsedag dagen innan och det papperet var inte kastat i återvinningen. Tonåringar har sakerna på golvet ett tag först. Det är en oskriven lag och en kod som ingen förälder ännu har lyckats knäcka. De har kanske en inbyggd känsla för mus-varning. Sådant som vi vuxna har växt ifrån och inte förstår oss på.
I detta fall var det ett lysande hjälpmedel för att vakna vid musinvasion. Det prasslade till i papperet och yngsta tonåringen vaknade till. Tände lampan och DÄR... En mus! Ett skrik! Så var jakten igång. Mr T och jag lyckades fånga in den i en hink. Vi tog kort. Ett bevis på att det verkligen var sant och inte en dröm. Det var faktiskt mitt i natten. Även ett bevis på att de är otroligt söta och vi fylldes en stund av mus-empati. Så där mitt i natten var ingen av oss kapabla att ta död på den lilla stackaren. Vi lät föra den ut i den smällkalla vinternatten och kanske tog kylan och bristen på mat kål på den på ett mycket smärtsammare sätt än ett klubbslag mot huvudet.
Den här gången, nu i vårtid, så kunde vi först inte ta den yngsta tonåringen på allvar. Vi trodde nämligen att hon yrade, eftersom hon legat hemma från skolan i hög feber och med influensaliknande symtom. Ont i halsen, hosta, ont i huvudet och i resten av kroppen. Jag talade lugnt med henne och tänkte att hon lugnar säkert ner sig, men jag upptäckte att hon var redan lugn. Jag försökte tolka om hon uppvisade feberyra, men hon verkade onormalt vaken. Fast några mus-ljud kunde jag inte höra. Med frågan: Är du verkligen säker på att du hörde något? så gick jag och la mig igen. Någon minut. Sedan kom ett nytt rop. MAAAMMAAA! Nu hörde jag. Jojo, det var en inkräktare någonstans. Men var? Så började ett sökande och jagande och ibland fick vi en skymt, men sedan hittade den lilla rackaren ett gömställe igen. Så smet den in i en nästan stängd garderob och ner i en lucka med öppning för vattenavläsaren. Så kanske flydde den in till grannen i parhuset där vi bor?
Vad göra? Trötta, nästan illamående, med vetskap om en ny arbetsdag så småningom, så gillrade vi en fälla. På den plats där vi sist såg den smita iväg. På morgonen ringde vi vicevärden och fick veta att den familjen hade också haft ett litet musbesök. Vi trodde det var Anticimex som skulle anlända men tydligen var det en muskonkurrerande företag som heter Nomor. Råttgift, nya fällor och varningstext att råttgift är utplacerat i denna fastighet. Bekämpningsmedlet Difenakum med registreringsnummer 4249 är utlagt i hemmet och det känns som om vi är med i inspelningen av Ghostbuster 4. Motgiftet är Vitamin K1 och vid misstanke om förgiftning så ring 112. Nu är det allvar. Vi mot mössen. De hittar tydligen in i ventilationen och springan behöver inte vara på många millimeter. Om de inte vore så förbaskat söta. Just nu är läget lugnt och ingen mus har synts till och inga spår av den heller. Den blev kanske så rädd av skriket att den dog av en hjärtinfarkt?
Låt bli att gnola på låten: Var bor du lilla råtta? I en hatt. Vad gör du klockan åtta? Jagar katt. Hur många ungar har du? Sjuttiotvå. Hur mår din gamla far, då? Si och så. Vad gör din fru Louisa? Steker glass. Vad vill du ha att spisa? Korv och jazz. Vad vill du ha att dricka? Smultronbål. Vad har du i din ficka? Fyra hål. I dagsläget är det inte roligt. Vänta även med Klas Klättermus-visan. Tills vi har blåst faran över. Känner du till någon katt som inte har registrerat att den har blivit bortjagad härifrån, så kan du väl ta med den och komma på besök? det blir färsk mus på katt-menyn och vi övriga kan få kaffe och nygjorda chokladbollar. Mumsfilibabba! På återseende med ett leende!
PS. Glad pingst! Tid för bröllop, konfirmation och festligheter av alla de slag. När katten är borta så dansar råttorna på bordet. Vi vet hur det är... Hänryckta och glada ska vi vara. Pingsten är härlig! Både i naturen och budskapsmässigt! Bara mössen dansar någon annanstans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar