Ett rejält oväder kan ha sina fördelar. Visserligen har det många nackdelar och förstör många utsökta planeringar. Det för dock det goda med sig att människor pratar med varandra. Speciellt om ovädret tar ett stadigt tag i hela helgen. Då inträffar det fantastiska på arbetsplatsen på måndagsmorgonen att vädret och allt det har ställt till med ventileras. Alla, inklusive bloggaren, ondgör sig över regn, kyla och blåst. Det hade kanske varit annorlunda om föregående helg inte gett oss försmak på sommaren. Den värmebölja som då drog in över vår stad är väl egentligen mer ovanlig än ett snöblandat majregn?
Väder är ett kärt samtalsämne. Hur mycket vi än diskuterar det, så kan vi inte påverka eller förändra det. Det är som en neutral zon där vi får skälla och gnälla hur mycket som helst och det blir ändå ingen förändring. Ett ganska behagligt liv kan tyckas. Jag tycker att det i längden kan vara lite väl neutralt och ytligt. Visst kan jag kosta på mig att säga: Vilken underbart härlig morgon med solsken från klarblå himmel eller Usch och fy, vilket spöregn. Bara det inte fastnar i det.
John Pohlman, meterologen, har sin största beundrare i min mamma. Om hon inte trodde på Gud, så skulle hon tro på John Pohlman. Nu tror hon på båda. Mest på Gud. John är på en fin andraplats. Leken ”Följa John” får verkligen ett ansikte i min mammas lojalitet mot Mr Väder. Hon lyssnar på väderleksnyheterna på radion och TV. Hon kollar upp dem i tidningen. Hon litar på att det blir som John och hans kollegor på SMHI har sagt. Om de har sagt strålande solsken och himlen för dagen är alldeles grå, så kan mamma försvara hela vädergänget och säga: Men det klarnar nog upp där borta…
Om det ser helt hopplöst ut och det inte finns ens en tunn strimma sol när Pohlman har sagt solsken, så kan hon oberört säga: Men sa de verkligen att solen skulle skina idag? Jag tror de sa mulet. Visst? Om SMHI visste vilken supporter min mamma är och vilken försvarare de har i henne, så skulle hon vara VIP-inbjuden till olika vädermässor. Pohlman har aldrig fel om min mamma får säga sitt. Jag blir mer och mer osäker på om hon verkligen tycker så eller om hon har hållit på så där i alla år bara för att retas. Om hon är det minsta lik mig, så är det nog för att retas. Jag tror att hon gjort det här i alla år med glimten i ögat. Som barn, tonåring, nyss-hemifrån-flyttad insåg man aldrig tjusningen i sådana retningar.
Väder är ett kärt samtalsämne. Hur mycket vi än diskuterar det, så kan vi inte påverka eller förändra det. Det är som en neutral zon där vi får skälla och gnälla hur mycket som helst och det blir ändå ingen förändring. Ett ganska behagligt liv kan tyckas. Jag tycker att det i längden kan vara lite väl neutralt och ytligt. Visst kan jag kosta på mig att säga: Vilken underbart härlig morgon med solsken från klarblå himmel eller Usch och fy, vilket spöregn. Bara det inte fastnar i det.
John Pohlman, meterologen, har sin största beundrare i min mamma. Om hon inte trodde på Gud, så skulle hon tro på John Pohlman. Nu tror hon på båda. Mest på Gud. John är på en fin andraplats. Leken ”Följa John” får verkligen ett ansikte i min mammas lojalitet mot Mr Väder. Hon lyssnar på väderleksnyheterna på radion och TV. Hon kollar upp dem i tidningen. Hon litar på att det blir som John och hans kollegor på SMHI har sagt. Om de har sagt strålande solsken och himlen för dagen är alldeles grå, så kan mamma försvara hela vädergänget och säga: Men det klarnar nog upp där borta…
Om det ser helt hopplöst ut och det inte finns ens en tunn strimma sol när Pohlman har sagt solsken, så kan hon oberört säga: Men sa de verkligen att solen skulle skina idag? Jag tror de sa mulet. Visst? Om SMHI visste vilken supporter min mamma är och vilken försvarare de har i henne, så skulle hon vara VIP-inbjuden till olika vädermässor. Pohlman har aldrig fel om min mamma får säga sitt. Jag blir mer och mer osäker på om hon verkligen tycker så eller om hon har hållit på så där i alla år bara för att retas. Om hon är det minsta lik mig, så är det nog för att retas. Jag tror att hon gjort det här i alla år med glimten i ögat. Som barn, tonåring, nyss-hemifrån-flyttad insåg man aldrig tjusningen i sådana retningar.
I helgen spelade det ingen roll om det var risk för frostskador. Mr T är nyopererad och får ändå inte ta något dopp i havet, inte ens i Testeboån. Han skuttar inte med enkelhet omkring som en kalv på grönbete. Det är allmänt känt och nästan vetenskapligt bevisat att män blir alltid mycket mer förkylda än kvinnor och är alltid mycket mer ynkligare. Så en nyopererad man borde ha det mycket värre än en nyopererad kvinna. Om erfarenheten och verkligheten stämmer. Det är därför helt förståeligt varför kvinnan föder barn och inte mannen. Han har ju sin förkylning att ta hand om. Hur som helst, Mr T har visat upp ett mycket omanligt beteende efter operationen. Envist biter han ihop. Det märks att han har ont. Läkaren har skrivit ut starka värktabletter, men det är på något sätt som de inte tar udden av värken. Som om hjälpen inte når ända fram. Han hade varit värd något roligare, efter sin heroiska köksinsats. Otacksamhet brukar vara världens lön. I detta fall är det operation och lidande. Han har fått blommor, men det blir ett kilo sötlakrits någon dag. Hans favoritgodis. Det håller humöret uppe en stund. En liten njutning, innan värken tar överhanden.
Vi har det ändå väldigt bra här i vårt Svedala. Det går inte ens att tänka sig hur det just nu ser ut i jordbävningens Kina eller i översvämningarnas Burma. Hur kan vi föreställa oss detta? Vi har i jämförelse varit förskonade här i Sverige. Jag har en liten kul dröm och det är att få inhandla en 2:a-bil. En sådan där liten extra shoppingbil att bara fräsa iväg med. Sedan min tidiga ungdom har jag drömt om en Volvo P1800. Då och då kollar jag annonser. Den är väl inte den optimala shoppingbilen. Den är mer åt picknick-hållet. En matsäckskorg med rödrutig duk i baksätet. Mr T på passagerarstolen. Jag kör förstås. Lagom fort. Hur cool får man bli? Det där är höjden av coolhet tycker jag. I min lite senare ungdom så kom en ny önskebil in i mitt medvetande. En Mini Cooper. På den tiden var det originalet. Den där lilla, lilla bilen. Som i vardagligt tal kallades hundkoja. En riktig Mr Bean-bil. En riktig bloggar-bil.
På senare år har det blivit en modebil, nytillverkad förstås. Jag tycker att den är så läcker. Är jag i Stockholm en dag har jag fullt sjå att kolla in alla häftiga Mini Coopers. De finns överallt. Östermalm, utanför Centralen, på Söder, i Gamla Stan. Lagom stora för obefintliga parkeringsluckor. När jag gav ut min första bok, så hade jag en tanke på att skaffa mig en egen bokbil. En röd Mini Cooper med hjärtan på taket. Skinnklädsel. Vit hastighetsmätare. Önskelistan kan göras lång. Häromdagen hittade jag av en händelse en sparbössa. I keramik. I form av en Mini Cooper. Vilket kap! Vilken lycka! När jag sedan upptäckte att den var på halva priset, så blev det marsch framåt mot kassan med en Mini Cooper under armen. Vem vet, jag kanske lika smidigt investerar i en P1800 också. Jag har ju en arm till.
En Mini Cooper i form av en sparbössa kan bara betyda en sak. Många slantar blanka, bildar snart en bil som går att tanka. Fast när jag tänker efter så finns det andra behov som behöver mina slantar bättre just nu. Min blanka Mini Cooper får bli en insamlingsplats för det mest primära. Tak över huvudet, mat, filtar, sjukvård, kläder, hygienartiklar åt dem som just nu inte har någotdera. I Kina och Burma och på många andra ställen i världen kan önskelistan göras lång. Den toppas varken med P1800 eller Mini Cooper. Jag försöker lära mig själv empati och solidaritet med mina medmänniskor. Ibland får jag säga till mig själv på skarpen. Du din lilla bortskämda småländska jänta. Se dig omkring. Nu har du fallit in i den vanliga svenska lunken med väderklagomål och ha-begär. Vill du uträtta något med evighetsvärde, så förändra livet till det bättre för en annan människa. När jag har funderat färdigt på det som jag just sagt till mig själv, så verkar det mycket vettigt och självklart. Jag gör en Mini Cooper-deal. Innehållet till andra som behöver det. Mini Cooper-bössan blir kvar hos mig. Topp! Taget! På återseende med ett leende!
PS. Yngsta tonåringen och jag drog ut till det närliggande köpcentret en stund framåt kvällningen. Mr T satt hemma med benet i högläge och äldsta tonåringen var på träning. Övningskörningsskylten satt därbak och färden gick alltså i laglig hastighet. Tonåringen är mer frälst i sin högerfot än sin mamma. Väl framme så såg vi ett stort moln av rök mitt på den stora parkeringen. Kort därefter slog stora lågor upp och vi parkerade långt därifrån. En bilbrand. En gammal Drabant-liknande bilmodell hade börjat brinna. Många människor hade samlats. Det luktade inget vidare, så vi valde att gå därifrån. Det kunde ha varit en P1800 eller en Mini Cooper. Så lätt kan drömmar gå upp i rök. Sist men inte minst: Grattis på namnsdagen mamma. Ett av dina fyra namn firas idag. Kärt barn har många namn. Idag: Maj. Hoppas SMHI bjöd på härligt namnsdagsväder. Precis som de hade lovat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar