Igår hade jag ett hedersuppdrag att utföra. Det skulle inköpas kostym. Inte till Mr T den här gången, utan till äldste tonåringen. Om en och en halv månad ungefär, så är det dags för studenten. Studentmössan har redan kommit. Den ligger och väntar på att bli framplockad ur sin kartong. Den vita färgen är vitare än vit och den svarta skärmen blänker. Ett litet tunt ljusblått band runtom, som är signifikativt för den idrottsinriktning som kostymköparen har gått i tre år. Nu kan nedräkningen för dessa år snart börja och innerst inne är det nog lite blandade känslor, även om det mest kommer att kännas som en befrielse. Tre år på lågstadiet, tre år på mellanstadiet, tre år på högstadiet och så tre år på gymnasiet. Hade det blivit ett år till på något av de olika stadierna, så hade det varit ett år för mycket. Sista halvåret på varje stadie har varit ett halvår för mycket.
Snart blir det sjungom studentens lyckliga dag och då ska det vara finkläder på. Återigen fick mamma vara med och de stunderna är inte så många nu för tiden. Äldsta tonåringen står mer och mer på egna ben och jag ser det som att föräldrarskapet har varit relativt lyckat. Jag gläds att livet fungerar bra för äldsta tonåringen och jag gläds över att han fortfarande vet var jag och Mr T finns och att vi ibland får rycka in och bistå med lite hjälp. Men som sagt, tillfällena blir färre och färre. Så jag försökte dölja min förtjusning och lite Maria-likt tog jag det till mig och bevarade det i mitt hjärta. Det var lite trist för den snabbt invaderade våren gjorde tonåringen till en uppsamlingsplats för allergier och totalt igenkorkad i andningssystemet, trots nässpray, tabletter och inhalator, så gjorde vi entré i köpcentret. In och ut i ett par affärer för att sedan hamna i ett kostymparadis och det bästa av allt: vi lyckades få en expedit som var som klippt och skuren för expedit-yrket.
Hon borde få en blomma i tidningen, men nu blir det en stor vacker blogg-bukett som tack, för hennes insats var heroisk. Hon var precis allt. Ung (tog studenten förra året), modemedveten, alert, hjälpsam, trevlig. Jag kan fortsätta i all blogg-evighet. Hon lyckades förvandla den äldsta tonåringen från en träningsklädd ranglig allergitrött kropp till en stilig ung man som såg så snygg ut att många blickar riktades mot provhyttens öppning. Han påminde om en ung Björn Borg, fast enligt den bloggande modern mycket snyggare. Jag varnar nu för att den blogg kan bli dryg och drypande av stolthet. Jo, för det kände jag. Stolt som bara en moder kan vara. Svart kostym med snyggt snitt, ljusblå skjorta och med matchande slips. Han såg ut att höra hemma på Café Opera, men det känns inte viktigt för mig. Det viktigaste är han han får ett liv han blir nöjd med och att han ska klara av att vara sig själv. För han duger. Mer än väl.
Det är många ungdomar som idag inte känner att de duger. Vad har vi skapat för värld, där så många unga människor inte känner att de får plats eller att de inte duger som de är? De är inte starka och stolta för dem de är, trots att de inte ens har hunnit ut ur gymnasiet. Det är skrämmande att vi inte har kommit längre i detta välfärdssamhälle. Det brister någonstans. Jag önskar att alla ungdomar, även mina egna närmaste tonåringar, ska få uppleva en trygg modersfamn eller fadersfamn. En famn som i omtanken vaggar dem och som i handlingar och ord talar om för dem att de är fina och värdefulla. Ja, vackra som pärlor och ädelstenar. I mina ögon, i vuxnas ögon och i Guds ögon.
När kostymen är använd och mössan har slängts i luften ett oräkneligt antal gånger, så är det sommar. Sommar som inte följs av ordet lov. Nu väntar sommarjobb och jobbsökning i kombination med väntan på antagningsbesked till högskolestudier. Inget bestämt för framtiden men många pusselbitar som ska läggas på plats. Var sak har sin tid. Nu är förnöjsamhetens tid att det blev så bra med kostyminköpet och att det hela förlöpte så smärtfritt. Det kan vara en plåga att verkligen leta efter något. Enklare att bara strosa omkring och fönstershoppa. Då ramlar man alltid på något fint och roligt. Har inte testat, men undrar om man kan lura sig själv och ta med sig själv på en lite stros-shoppingrunda och inte på något sätt avslöja hur panikslagen man egentligen är? Den här gången avlöpte allting väl och vi hann inte ens bli trötta. Det var för att vi lät förståndet vinna och lät bli att spana efter snyggskor. Vi var överens om att det tar vi en annan dag. Kanske det blir en sådan där perfekt stros-shoppardag. På återseende med ett leende!
PS. Idag är det 24 år sedan som bröder Herrey vann Eurovision Song Contest med låten Diggi-loo Diggi-ley. En låt som min gymnasieklass sedan gjorde ny text till och framförde på den stora studentbalunsen på Stadshotellet i Vimmerby. Texten är kanske censurerad och hemligstämplad, alternativt insorterad under preskiberade ungdomssynder. Jag minns den inte, så den gav inte något större intryck i mitt liv. Jag minns bara att det var helt otroligt kul med studenten. Precis som det ska vara. Sjungom studentens lyckliga dag... Inga stormar än i vårt sinne bo,hoppet är vår vän,vi dess löften tro...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar