Denna lilla blogg-berättelse hände för inte alltför längesedan. Det var vid den tiden då det i almanackan stod pingst och naturen formligen exploderade i grönska. Ett gift par hade för avsikt att vila sina trötta kroppar och njuta av en kopp kaffe med tilltugg på sin altan inte alltför långt härifrån. Denna lilla berättelse skulle säkert kunna utspela sig helt nära och även långt borta. Några veckor innan pingsten så hade paret sett en gammaldags, men nytillverkad liten emaljskylt med texten: Varning för grannen. De hade muntert dragit på läpparna och tänkt att en sådan skulle de kunna sätta upp på skoj. Så där lite lagom skoj, i nivå med att bädda säck på läger. Paret köpte inte skylten, inte på grund av att den var för dyr, för den kostade endast trettiofem svenska kronor. De avstod köpet med omtanke om grannen. Det vore trist om grannen skulle få se den och missuppfatta budskapet. Grannen skulle kunna ta illa vid sig och se, det ville absolut inte det gifta paret. De var av den åsikten att frid och ro skulle få råda i grannskapet.
Detta med det avböjda skyltköpet var några veckor före pingsten. På självaste pingstdagen önskade paret få njuta av helg, budskap, grönska och fika. Plötsligt hörs ett dån. Eftersom paret var någorlunda insatta i varför pingsten firas, så trodde de för ett ögonblick att dånet var orsakat av den helige Ande. Det står i Bibeln i Apostlagärningarnas andra kapitel: "När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala."
Det var i och för sig inte så många samlade, det var bara det gifta paret. En man och en hustru. Det gifta paret både hörde och kände ett kraftigt dån. Det fyllde inte heller hela huset, eftersom paret hade slagit sig ner ute på altanen. Tack och lov inga eldstungor heller. Inte ens grillen var laddad och klar. Ingen av dem började tala främmande språk. Även om orden som vällde upp inombords var lite obekanta för det gifta paret. Men va tusan... Va sjutton? Lite häftigt kändes det ändå för en liten mikrosekund att pingstdagen blev så verklig, men häftigheten försvann på ett ögonblick för paret. Det var inte alls den helige Ande som dånade på. Det var grannens högtryckstvätt.
Om de inte hade vetat det, så hade den där Ande-upplevelsen kunnat fortsatt precis som det också står i Bibeln, fast i Johannesevangeliets sjunde kapitel där Jesus säger så här: "Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger. Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom." Nu visste det gifta paret att det var inte Andens levande vatten som strömmade fram, utan det var återigen resultatet av grannens högtryckstvätt. Det gifta paret drog upp fötterna från golvet och de fick istället känslan av Noa och hans ark. Ett par flugor, ett par fåglar och så grannens katter skulle de kanske kunna få med sig i båten, men det var inte aktuellt med någon ark. Det var pingstdag och grannens högtryckstvätt fick jobba hårt med markis, takrännor, golv och staket. Paret efterlyste en paraplyuthyrning för altansittande fikagäster, men någon sådan fanns inte att tillgå och de bestämde sig för att fly in i tryggheten med stängd altandörr. Synd på en så underbart vacker och varm försommardag. En pingstdag som gjord för vila och fika på altanen.
Det står i Gamla testamentet, fortfarande i Bibeln alltså, att Anden ska komma som ett vårregn, som vattnar jorden. Denna pingstdag kom istället grannen med en högtryckstvätt som vattnade hela parets altan inklusive dynor och möbler. Jorden strax utanför var fortfarande torr som fnöske och paret önskade av två anledningar att det skulle komma riktigt regn från himlen. Det skulle den torra marken behöva och så skulle säkert grannen, han högtryckstvättsmarodören, sluta upp med sina tokerier och gå in och dra igång sin musikanläggning för fulla spjäll. Det blir det gifta paret i alla fall inte blöta av. Det kom inget regn... Marken torkade än mer i takt med att altangolvet vattenfylldes.
Paret bestämde sig där och då att nästa gång de såg en emaljskylt med texten: Varning för grannen, så skulle de inte tveka till inköpet. Även om inte denna lilla incident inträffar någon mer dag, pingstdag eller ej, så ska skylten kunna bli ett monument, ett minne, av denna pingstdag. Vilken pingstdag som helst. Varsomhelst. För det gifta paret var överens om att grannar som liknar denna finns det överallt. De går inte att undvika. De går inte att förskansa sig emot. Det går inte att välja och vraka. Det går bara att försöka varna, genom att på skoj och numera på blodigt allvar, beroende på vilken typ av dag det är, sätta upp en fin emaljskylt. Väl värd sina tre guldtior och en femma. Alternativt sitta i regnställ med sydväst och gummistövlar. Fast då funderar väl grannen om det gifta paret helt har fått dåndimpen. Vem vet, då skyndar han sig kanske att köpa en liten fin emaljskylt med texten: Varning för grannen! Med all rätt, för vem sitter i regnställ ute på altanen på försommarens varmaste dag? Då solen skiner från klarblå himmel. Snacka om knäppt folk det finns... Högtryckstvättande pedanter blir i sammanhanget helt normala. På återseende med ett leende!
PS. Pingst och hänryckning hör ihop. Har du ryckt dig hän under pingstens tid? Eller som vi säger i Småland... gå dän. Det passar mer in på parets upplevelse på altanen. Dänryckningens tid. Dän från dån, vatten och altanfika. Är det konstigt att man längtar bort någon gång? Eller ska paret helt enkelt sätta ner fötterna i vattnet och säga till grannen: Gå dän! Fast med svensk översättning: gå bort därifrån! Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar