Det doftar kanelbullar i hela huset. En doft som en husmäklare skulle älska. Den doften ger en sjusärdeles hemtrevnadskänsla. Oslagbar. Så nu är rätt tid för husförsäljning. Med tanke på bulldoften. För övrigt är det inte aktuellt. Jag och familjen trivs alltför bra för att flytta härifrån. Köket blev jättefint, altanen är underbar nästan året om, TV-rummet med musikanläggning och Mr T:s egenfixade surround-ljud är en skön plats för avkoppling. Ingenting är egentligen i tipp topp, bortsett från köket då förstås. Hall, trapphus, duschrum, badrum och vardagsrum, eller finrum som vi sa hemma i Småland när jag var liten, skulle kunna fräschas upp. Fast så länge det inte skulle stå renoveringsbehov i mäklarannonsen, så är det ingen panik. All renovering är skjuten på framtiden. Nu är det bullbakningens tid.
Jag känner mig tillfreds. Det luktar gott i hela huset. När jag var ute och slängde skräpet, så kände jag lukten utanför huset också. Det luktar inte bara kanelbullar. Doften grundades med tårtbotten och en mjuk banankaka. Om inte sockret hade tagit slut så hade jag haft inspiration nog för några sirapskakor och en persikopaj också. Gråt inga tårar för sinat socker. Nu fanns det krafter kvar till provsmakning av bullbaket tillsammans med Mr T. En stark kopp nybryggt kaffe till och jag konstaterar återigen: det är inte de stora märkvärdiga grejerna som skapar största lyckan. Bullarna smakade himmelskt och hemgjorda på samma gång.
Det var första bullbaket i det nyrenoverade köket. Jag tar proceduren från början. Bakmaskinen är placerad på ett nytt ställe. Förut stod den i ett svårpackat hörnskåp. Nu i en utdragbar låda, som sugs in av sig själv med en lätt knuff. Bakpapperet till plåtarna är förflyttat, bullformarna likaså. Smöret smälte fort i den lilla kastrullen på induktionshällen. Jag har aldrig sett margarin puttra på just det sättet förut. En ny puttringsupplevelse alltså. Det smälte så fort att jag var inte riktigt med i svängarna. Orutinerad induktionshällsanvändare. Jag har vant mig vid en segarbetad spis med plattor. Större ytor att ställa ifrån sig grejer på och även att arbeta på.
Det mesta med stegen från deg till kavling och vidare till bullförlagor gick på rutin. Även pensling och pärlsockerprydningen. Därefter började själva gräddningsvetenskapen. Ny ugn. Vilken symbol passar till bullgräddning? Fram med instruktionsbladet. Inget om gräddning av bullar. Bakar inte folk bullar längre? Är jag o-modern? Jag som trodde att jag var själva prototypen av ur-modern. Den bullbakande förklädesklädda kvinnan. Som skapar hemtrevnad och lycka. Avsaknad av instruktioner skulle inte stoppa mig och gräddningen. Fyra plåtar kanelbullar står nu i köket. Några av plåtarna har spår av bull-nallare. Mr T, jag, yngsta tonåringen och hennes pojkvän har provsmakat. Äldsta tonåringen är på restaurang och kollar Champions League-finalen på storbilds-TV. Manchester United-Chelsea. Så den störste bullälskaren av oss alla är inte hemma. Så runt midnatt försvinner säkert några till.
Ett tonårsaktigt sätt att vaka in sin nittonåriga födelsedag. För imorgon är det hans dag. Nitton år. Det är ofrånkomligt. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka lite i tiden. Vid tiden för hans födelse var vi bosatta i Oslo, Mr T och jag. Rierna (värkarna) började och vi begav oss till Akers Sykehus. Det blev en lång och utdragen förlossning . Trettiosju timmar av aktivt värkarbete. Det kändes som om förlossningssängen var placerad på toppen av Holmenkollen. För jordemoren (barnmorskan) och hennes team var som en glad hejarklack för det norske skidlandslaget som ropade: puste, puste! När allt var klart och gutten hade kommit till världen, så var de lika glada som om Norge hade vunnit både guld, silver, brons i skid-VM.
Jag kände mig som om jag hade åkt fem-milen på skidor helt otränad. Fast lycklig som om jag hade snuvat alla norrmän på guldmedaljen. Den lille guldklimpen skulle så småningom bärgas hem till Sverige. Nu fyller den lille klimpen alltså nitton år imorgon. Sista året i tonåren. Det är ingen liten klimp längre, utan en fullvuxen man. Med ett ben väl förankrat i barndomshemmet. Det andra benet prövar sig fram på egna äventyr. Det blir tidig uppvaktning på morgonen, före jobb alternativt skola. Själva kalasandet blir på fredag eftermiddag. Vi har lyckats hitta en gemensam stund då hela familjen och lite släkt och vänner kan komma förbi. Att just hitta en tid som fungerar är mest avhängigt av nittonåringen själv. Schemat är mer späckat än statsministerns. Får mamma komma med en förmaning då och då, så är det just att: bränn inte ljuset i båda ändarna. Jag har blivit så vuxen nu att jag låter som min egen mamma när jag var i nittonårsåldern.
Då var det gymnasiet, orientering på tävlingsnivå, badminton, volleyboll på korpnivå, utförsåkning, friluftsfrämjandet, musik, bio, kompisar, jobb på helger och lov. Jag minns det som en underbar tid i livet. Rolig och full av upptåg. Precis som för äldsta tonåringen. Det mesta är sig likt. Förutom tårtan. På födelsedagen i maj har det varit jordgubbstårta så länge tonåringen kan minnas och dessförinnan också. Redan på ett-årsdagen var det jordgubbstårta. Med norsk och svensk flagga. Vi har fuskat med den norska flaggan vissa år. Aldrig med jordgubbstårtan. Gubbarna har för det mesta varit belgiska, italienska eller spanska. Med varierat utseende och smak. Doften påminner om sommar och längtan. Jordgubben sätter verkligen igång smaklökarna och åtrån efter sommar.
PS. Läste i stans gratis-tidning idag att det är användbart med en blogg. I alla fall om man är kändis. Då kallas det förresten kändis-blogg. Eftersom massmedia braskar på med en massa osanningar om kändisarna, så går kändisarna raka vägen hem, loggar in i sin blogg och skriver sanningen. Kändis-bloggarna är alltså fulla med dementier och upprättelser. Så vill man verkligen veta hur kändis-livet är, så är det bättre med blogg-läsningen istället för Aftonbladet, Svensk Damtidning och Hänt i Veckan. Vem vet, i bloggen kanske de bakar bullar och fixar jordgubbstårtor? Som vilken simpel bloggare som helst. Fundera på det här en stund: Det luktar gott om mammas bak! Hahahaha! På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar