En av mina bästa vänner är död. När jag sätter mig vid datorn för att skriva om detta, så har det gått nästan en vecka sedan döden inträffade. Igår kom annonsen i tidningen. När jag tittade på annonsen och läste det välbekanta namnet, så infann sig ett ögonblick av hopp. För att sedan snabbt förändras till något oåterkalleligt. Det var min väns namn och alla andra uppgifter stämde också. När jag läste minnesversen, så kom tårarna. Den var kort, men innehöll en vacker beskrivning av en storartad människa. Min vän är död och runt omkring oss finns ett tomrum som aldrig kommer att fyllas. Aldrig någonsin mer på samma sätt som förut.
Nu är kampen över. För det blev verkligen en kamp mellan liv och död. Beskedet kom om cancer. Följdes av en massa hemska behandlingar. Min väns kropp tynade bort mer och mer, men ersattes av ett större hopp. Hopp om livet. När vi träffades eller ringde till varandra så talade vi om hoppet. Min vän bad mig om hjälp med att be. I all svaghet, så hittade vi en styrka och vi hittade en ny väg att mötas. Vi hittade tilliten och tron på Gud. Vi som förut hade delat så mycket. Arbetsplats, kakrecept, musik, sorger, bekymmer, glädjeämnen, utflykter, födelsedagar. Vi hade nu höjt vår vänskap en eller flera nivåer och pratade om tro, hopp och kärlek. Om livet här på jorden, men också om livet efter detta.
Himlen ja. Nu när naturen är som vackrast. Grönskan är underbar och allt går bara från den ena blomningen till den andra. Mitt i allt detta så lämnade min vän jorden och gick vägen till himlen. Om det är så vackert här på jorden, hur vackert ska det inte vara där i himlen? Utan avgaser, svält, naturkatastrofer, krig, sjukdom och död? Utan orättvisor, smärta, avundsjuka och elakheter? Det låter som ett paradis. Nu är min vän där och jag kan egentligen bara gratulera. Fast för oss som är kvar så fattas hon. Trots att jag med mina egna ögon kunde se att cancern var brutal och hämningslös, så trodde jag inte att hon skulle dö. Kanske för att jag inte ville att hon skulle dö eller kanske för att hon alltid var så positiv. Det finns alltid de som har det värre. Jo tack, jag tycker att det går riktigt bra. Underverk har skett förr, eller hur? Huden började spricka. Klädstorleken minskade från 48 till 36 och det såg ut som hon hade hängt på sig ett tält.
Så kom en stroke. En liten enligt läkarvetenskapen. Sedan kom en till. En stor och den tog talet. Både läkarna och min väns kropp sa att nu är det inte långt kvar och det blev några veckor på sjukhus. När den tidiga pingsten och den ovanligt varma pingsten var slut, så var det inte långt kvar för min vän. Jag unnar dig vilan. Jag unnar dig att vara smärtfri. Men jag gör det med tårar. Jag gör det med en smärta av saknad. Jag och min Herre är inte överens idag. Vi är inte alltid det och det vet ju du. Vi har skojat om det och vi har båda varit medvetna om att det har varit skoj. Vi visste båda att i slutänden har vår Skapare ändå rätt och Han leder allt till det bästa.
När jag läste annonsen så var din kropp inte längre svag och tärd av sjukdom. Då var du tillbaka i mitt minne, som en glad och solstrålande vän. Då passerade drömtårta, Rättviksmarknad, smörgåstårta, broderier och psalmer förbi och mitt i allt gråt kunde jag inte annat än att fnissa till. Jag tänkte på alla änglar som jag fått av dig. I tyg eller som tavlor. Jag visste hela tiden att det var gåvor från den vackraste ängeln av alla. Min vän, himlen har med ens blivit vackrare. Men här är det tungt, regnigt och grått. Inte ens vädret vill visa sig från sin bästa sida. Vi gråter i kapp idag, Hille-himlen och jag.
Jag skulle leta efter foton. Till den kommande studenten och i albumen fanns även foton av min kära vän. I solstolen på bryggan, vid fikabordet, på cykeln. Alltid leende. Alltid med tindrande ögon. Foton som visar det yttre. I mitt hjärta har jag bevarat dina inre kvalifikationer. En vän som jag kunde dela stort och smått med, som aldrig var förebrående eller nedlåtande. När jag innan jul överlämnade min bok, så var du tvungen att sätta dig. Ögonblicket blev så stort och jag kände då att om jag så bara har gett ut den för dig, så räcker det. Du ringde några dagar senare och grät i telefonen. Med orden: Vad duktig du är. Jag har aldrig läst något liknande. Du blev sedan en levande reklampelare och spred informationen om boken. Resultatet blev en massa inkommande telefonsamtal och epostmeddelanden. Vi har blivit tipsade om en ny bok. Du hade talat dig varm om min bok och väckt nyfikenhet. Du hade sagt: Den MÅSTE du läsa! Till mig sa du: Du MÅSTE fortsätta skriva!
Idag skriver jag min vän. Idag skriver jag om min sorg och inga ord i världen kan trösta mig. Inga ord i världen kan beskriva den overklighet jag känner. Jag saknar dig och jag förstår att Herren skulle plocka hem dig. Trevligare sällskap kan man inte tänka sig. Någonstans innerst inne kan jag känna tacksamhet att du inte behöver lida. Innerst inne hittar jag tacksamheten för att jag fick lära känna dig och veta att du var min vän. Det är rikedom. Men saknaden gör så ont just nu. Jag känner mig både lurad och arg. Jag hade så mycket kvar som jag hade velat anförtro dig. Tack för allt! Vila i frid! Vi ses igen på uppståndelsen morgon. Eller som jag brukar blogga: På återseende med ett leende!
PS. Mina tankar går till min väns make och övriga familj. Jag ringde igår och vad kan man säga? Inget som räcker till tröst för den tomhet som de bär på. Inget som kan ersätta den tomhet som nu råder. Vi får bara bära och stödja varandra och dela alla fina minnen. Vi som är kvar har en stor uppgift att uppfylla. Att fortsätta den goda kamp som min vän hade satt igång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar