Jag har haft nöjet att träffa Alf Henriksson i egen hög person. Du vet, författaren. Han var inte en speciellt hög person dock, i centimeter räknat. Fast jag tycker egentligen inte att det spelar någon roll om man är kort eller lång. Smal eller tjock. Rik eller fattig. Ung eller gammal. Titlar spelar ingen roll för mig. Det viktigaste minnet med Alf Henriksson var alltså inte att han var författare. Utan det var mötet med människan, Alf Henriksson. Om jag slår på hans namn i uppslagsböcker, så får jag informationen om att han var just författare, poet och tidningsman. Det var också i författarsammanhang som jag fick tillfälle att möta Alf Henriksson. Jag jobbade i en bokhandel i Kringelstaden Södertälje och bokhandeln inbjöd till författarafton. Sådana tillställningar var alltid lite utöver det vanliga. Intressant att se ett ansikte bakom boken. Att inte bara se namnet på bokomslaget, utan människan som lystrar till namnet.
Mitt möte med Alf Henriksson var för drygt tjugo år sedan. I mitten på åttiotalet. Herr Henriksson var fyllda åttio år och hade cirka tio år kvar i jordelivet. Det som var fascinerande med Alf Henriksson var att han vid fyllda åttio hade påbörjat ett eget uppslagsverk från A-Ö. Den här författarkvällen i Södertälje, så signerade han Adalbert Anderssons anor: en historiebok för barn. Jag tyckte det var häftigt att denna farbror med grånat glest hår hade gett ut en barnbok. En bok som skulle göra historieämnet roligare och mer lättförståeligt. Det var en man som inte hade lagt penna och papper på hyllan för att slå sig till pensionärsro. Han lät fortfarande bokstäverna flöda ut. Svart på vitt. Det imponerade på mig som tjugoåring. Det imponerar på mig i dagsläget då jag kan dubbla siffran och dessutom göra tillägg.
I dessa tider då häggen blommar, så kan jag inte låta bli att låta bloggen få ge plats åt en underbar dikt av just denne Alf Henriksson. Poeten. Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den. Då gick jag till min älskadeoch sade: Se och känn! Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut. Och när hon lyfte blicken hade häggen blommat ut. Denna lilla dikt skrev Alf Henriksson år 1964 och då var jag inte ens född. När mötet med Alf Henriksson kom en kväll i Södertälje, så hade jag fyllt tjugo år. Jag var imponerad. Inte bara av hans litteratur, utan av hans personlighet. Vad jag inte visste då, men som jag vet nu är att han också är född smålänning. I Huskvarna närmare bestämt. Nu har han, efter många år i Stockholmstrakten, återvänt till Småland och ligger begravd på Huskvarna kyrkogård.
Det finns till och med ett tåg, som trafikerar på Krösatågslinjen mellan Småland och Halland, som har blivit uppkallat efter Alf Henriksson. Tåg Y32 1409 går alltså under benämningen Alf Henriksson. Som en påminnelse om en liten man som har fått stor betydelse för många. Det står även en byst, alltså en liten staty av författaren någonstans i Huskvarna. En man som blev nästan 90 år och som höll ett stadigt tag i pennan genom hela livet. Är han ett föredöme för mig? Ja, det tycker jag. Han skrev böcker. Det vill jag också göra. Han höll igång nya projekt även på ålderns höst. Vilket jag också önskar göra.
Han skrev: Ibland liksom hejdar sig tiden ett litet slag och något oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer. De orden används ofta i dödsannonser och visst passar de där. Jag skulle vilja använda dem för något som hände mig idag. Det var en vanlig tisdag på jobbet. Jag var på språng och skulle precis passera en låst dörr, när jag nästan mitt på tröskeln stöter ihop med en kollega. Inte vilken kollega som helst. En alldeles speciell kollega. Vi ses inte så ofta. Inte så där så att vi med våra ögon kan se varandra. Fast med mitt hjärta ser jag henne ofta. Hon har nämligen en alldeles speciell svit där inne. Det är inte så att jag favoritserar henne och jämför henne med andra kollegor. Hon betyder helt enkelt väldigt mycket för mig och jag blir glad när jag tänker på henne och när jag ser henne.
Så mitt i språnget över tröskeln, så möts våra vägar och tiden hejdade sig ett litet slag. Precis som Alf Henriksson så fint har beskrivit dessa ögonblick. Vad som skiljer denna kollega från många andra är att det finns både glädje och tårar i våra möten. Det är avskalat. Det finns inga murar av anställningspositioner och annat ovidkommande. Visst kan vi prata om vädret. Vi kan prata om sjukdomar också. Så vi är med säkerhet ganska normala människor. Det som skiljer våra möten från många andra är att tiden liksom hejdar sig ett litet slag. Något oväntat sker. Världen förändrar sig ett litet slag. Ibland blir den inte densamma mer.
Den sista meningen, ibland blir den inte densamma mer, kan lätt tolkas som något sorgset och definitiv saknad. Idag, denna vanliga tisdag på arbetsplatsen, så förändrades min värld och mitt liv och det blir inte detsamma mer. Mötet på tröskeln kommer länge att finnas kvar i mitt medvetande. Det innehöll delat förtroende och tillit. Det innehöll en närvaro av livet på djupet. Inte på sådant djup som är mörkt och syrefattigt, utan på ett sådant djup där uppmuntran och äkta kärlek till medmänniskor kan få gro. Jag tror eller är det bara inbillning, men det kändes som om andra tittade på oss med förundran. Det är kanske konstigt att sådana möten sker? Att vi tillåter oss att få tiden att hejda sig ett litet slag. Mitt i bruset, mitt i språnget över tröskeln. Alf Henriksson fångade detta ögonblick i svart på vitt.
Livet är inte alltid så enkelt. Allt är inte alltid svart eller vitt. Fast jag är mitt uppe i ett jobb nu, där livet går från vitaste vitt till svartaste svart. Så egentligen är bloggandet en smitning och undanflykt från arbetsinsatsen. Fyra av åtta köksstoledynor är klara. Jag kände att jag behövde en bloggpaus. Fast det är inte direkt tråkigt att byta tyg på stolsdynorna. Dotter till en gammal möbeltapetserare och möbelsnickare är jag. Det finns kanske någon liten gen som har gått vidare, för jag upplever det inte som direkt svårt eller krångligt. Ska bli mer praktiskt med svarta dynor än vita. Rätt kul att nita och dona. Ska strax återgå till de återstående fyra dynorna som fortfarande har vita överdrag. Opraktiskt. Fast svart är också ganska opraktiskt om det droppar pärlsocker från bullarna. Jag tycker nog att det finns värre saker att fundera på och ta itu med. Förresten så kan bullarna avnjutas ute på altanen nu. Det är underbart försommarväder. Tiden får gärna hejda sig ordentligt ett tag nu. På återseende med ett leende!
PS. Kan inte släppa denna blogg utan att nämna Alf Henriksson en gång till. Han lär ha sagt: Retar du upp dig på ting som är små, så är du väl inte större än så. Störtskönt sagt. En postum bock och likaså tack för alla underfundigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar