Eftersom jag hade lördag hela dagen igår, så borde det vara söndag idag. Men så är det alltså inte, för melodikrysset går på radion och då är det lördag. Fast en röd sådan. Helgdag. Alla helgons dag. En dag för eftertanke och ihågkomst. Vi minns de döda och tänder ljus för deras minne. Influenserna når oss också från USA och England och dagen ska samsas med Halloween. Jag tycker nog att barn och ungdomar kan få ha lite spökhelg men för den skull behöver vi inte minska på tanken över de som har lämnat oss. Det kan vara fint med en sådan dag. Då det är tillåtet att stanna upp, sakna, gråta, åka till graven eller minneslunden och tända ljus. Vi måste skapa utrymme för sorg och saknad i vårt samhälle. Det måste också finnas rum för tröst och närhet.
Det är konstigt med livet, men trots att det är en dag där både galna fester och största saknad ska samsas, så pågår även allt det vanliga runtomkring oss. Som till exempel melodikrysset. Jag måste bara få säga att det är en sådan skön känsla att sitta i ett nystädat hus, med tom tvättkorg, fullt kylskåp och vattnade krukväxter och det enda som egentligen pockar på är att lösa melodikrysset och dricka kaffe. Förstår du vilken lättnadskänsla det är? När sedan kryssandet går så lekande lätt, så att jag kan starta upp en blogg, då är det lycka på hög nivå. Det borde gå i vanliga fall också, även om krysset är klurigare. Jag är ju ändå kvinna och är van att jobba simultant. Eller är det bara en dum myt som vi tvingas leva upp till?
Mr T och jag ska åka till Valbo kyrkogård när vi är klara med melodifrågorna. Vi har varsin kär vän som vilar där och det känns gott att få komma dit och tända ett ljus. Stå vid graven en liten stund och tänka tillbaka på alla fina minnen och återigen få ställa alla varför. Vi pratar lite om det som hände och vad det har betytt i våra liv. Samtidigt som vi känner tacksamhet att ha fått möjlighet att dela livet med dem som nu har gått vidare, så är vi tacksamma för det vi fortfarande får uppleva. Även om det kan kännas hårt, så går livet vidare. På något förunderligt sätt gör det faktiskt det. Jag har gett upp greppet om att det ska bli precis som förut, för det är ju en omöjlighet. Jag saknar min vän. Jag saknar våra möten och jag saknar hennes liv som jag fick dela. Jag är kvar och har en uppgift att hålla och vårda ömt. Jag får försöka vara en lika bra vän som hon var och kanske få betyda något för någon annan. Jag får också minnas. Det är hon värd. Gud vet hur mycket saknad jag känner.
Samtidigt så ska vi laga god mat idag och njuta av livet som ändå är hos oss. Det blir pannbiff à la Lundbergs med kokt potatis och gräddsås. Rivna morötter och lingonsylt till. Det skulle inte förvåna mig om vi tar ett glas rött Mr T och jag. Röd dag, rödvin. Det står även en Halloween-tårta i kylskåpet. Orange marsipantårta med ett spöke på. Ett gulligt spöke. Nästan som en Laban-tårta. Rätt oskyldigt med andra ord. Tonåringen var förresten på Halloweenparty med klassen igår. Hon var utklädd till en död engelsk skolflicka. I mammas vita blus, i mammas svarta väst och med en rutig nyinköpt kjol som även går att använda på julafton om hon så vill. Själva döden sminkades fram och håret i två tofsar. Det var aldrig aktuellt att klippa sönder något lakan alltså. Jag hade gärna följt med, men inser att det stavas OMÖJLIGHET. Föräldrar göre sig icke besvär med sådant numera.
Fast jag tror att Mr T och jag har kommit över den perioden i vårt liv då vi var som mest pinsamma. Våra ungdomar har egentligen inte uttryckt det i klartext, nåja, någon enstaka gång kanske, men det går att läsa ansiktsuttryck och kroppsspråk. Vi håller sakta men säkert på att forma vårt hem till ett hem där fyra vuxna ska dela samma tak och golv och hålla sig inom de byggda väggarna. Jag tycker att det går ganska bra. Allting är ju så beroende av dagsform hos var och en. Det finns dagar då tålamodet inte är så stort, men tröttheten desto större. Bara för att vi tillhör samma familj, så är inte allting rosenrött. Det rosenröda har inget samband med blodet som flyter i ådrorna.
Det är inte bara rött blod som flyter runt i ådrorna idag. Det är en liten förkylning som transporterar sig runt i kroppen också. Ingen hade löst biljett för att få cirkulera runt i mina blodbanor, men det är något som snyltåker. Jag känner det tydligt i kroppen. Ont i leder och muskler. Huvudet spränger förkylningstungt i pannan och halsen är som ett rivjärn. Det känns som om jag ständigt skulle behöva ha en liten slatt whiskey för att bränna bort det värsta, men det går ju inte som du säkert förstå. Vill inte både vara förkyld och dyngrak samtidigt. Det räcker med den seghet och yrsel som jag känner redan. Jag känner att jag kommer inte att bli bättre under dagen, utan snarare sämre, så därför har jag avbokat en tjejmiddag ikväll. Det kändes svårt för det hade jag sett fram emot. Men alternativet är inte så dumt heller. En lördagkväll i TV-soffan med Mr T. Synd bara att hetheten består av feber och inte närkontakt med Mr T. Ska försöka låta bli att smitta honom med virus eller baskelusker. Det vore ju onödigt svinigt. På återseende med ett leende!
PS. Vill bara förtydliga att jag tror inte att det är svininfluensan som jag har drabbats av. Det borde kännas mycket värre med tanke på alla rapporter om hur dåliga många blir av den. Det känns inte roligt att höra hur dåliga många blir av vaccineringen också. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Nu gäller det att välja mellan svininfluensa och vaccinering. Valet för min del blir ganska lätt. Här i Hille ska vi vaccinera oss vecka 50. Då har vi kanske redan drabbats av den riktiga influensan. Om inte, vem vill medvetet lägga sig sjuk i Luciaveckan och kanske missa alla saffransbullar och pepparkakor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar