PS som i psalm

Det är söndag kväll och jag sitter och summerar ihop en massa upplevelser. Det är inte varje vecka som jag går i kloster, men det har jag gjort under denna vecka och då skadar det inte att summera ihop funderingarna, innan en ny vecka tar sin början. Det låter så drastiskt att gå i kloster. Att lämna världen och bo tillsammans med likasinnade av sitt eget kön och ingå i en mängd löften. Det är säkerligen inget lätt beslut. Jag vet inte om det alltid är en kallelse som gör att en del kvinnor blir nunnor. Kanske är det levnadsförhållanden också. Jag säger inte helt frankt att mitt liv är någon slags normalmall på hur ett kvinnoliv ska se ut, men jag måste ändå få säga att nunnelivet är inget för mig. Jag förstår egentligen inte hela konceptet. Det där beror helt och hållet på okunskap. Får jag sitta ner med en nunna i en månad eller så, kanske jag börjar få en hint om vad som drar.

Så för min del gällde det alltså inte att ta in i kloster på riktigt. Nej, jag har min familj kvar. Gud ske lov. Mr T och två fantastiska ungdomar. Jag skulle inte för mitt liv frivilligt ge upp dem. Så för min del var det så enkelt att nunneklostret skulle få stå för den inkvartering som behövdes för den psalmskola som jag har varit på. Jag tog tåget ner till Stockholms Central och där mötte jag några utav deltagarna som kom från andra håll i landet. Vi tog pendeltåget ut till Mörby Centrum, men därifrån fick det bli en taxi ut till Djursholm. Nunneklostret ligger mitt i det fashionabla villaområdet. Det finns ju villaområden här i Gävle också, så jag vet inte vad jag ska använda för uttryck för att göra villaområdet i Djursholm rättvisa. Att jämföra det med Villastaden i Gävle, skulle ju verka som att jämföra semesterbyn i Virserum med Solliden på Öland.

Min första tanke när taxin svängde förbi det ena huset efter det andra var, att finns det verkligen sådant här i Sverige? Sådana kåkar som jag inte vilar ögonen på dagligen precis. Den ena kåken vackrare än den andra. När jag såg en villa som jag tyckte var pampig och vacker, så i nästa ögonblick så kom det en som var ännu pampigare och vackrare. Sådana intryck kan bli för mycket. Det är också märkligt hur ögat vänjer sig. Om det så dök upp en villa av normal Gävle-storlek, då blev den plötsligt pluttig i sammanhanget. Jag tog till ett alldeles utmärkt knep. Städknepet. Usch och fy för så stora hus. Men den krassa sanningen är väl att har de råd att bo där, så har de säkert råd att betala städhjälp också. Det blev alltså ingen långvarig tröst för min växande avundsjuka. Men nej, jag tog ett krafttag mot mig själv och när jag återvände till Gävle, så var jag helt övertygad om att ett parhus vid kanten av blåbärsskogen i Hille, det är min plats på jorden. Visst saknar jag en sjö, men jag behöver inte ha det som i Djursholm. Får jag möjlighet att bo vid vatten någon gång, så räcker det med en skrivarlya.

Så, låt oss strunta i överflödsvillorna i Djursholm för en stund. Jag hade egentligen inte tänkt blogga om dem alls. Det var bara svårt att låta det första intrycket för dagarna låta vara oskrivet. När vi kom fram till nunneklostret, så möttes vi av en av systrarna som hänvisade oss till våra rum. Det var snart dags för lunch och det luktade förföriskt gott från matsalen. Det var något som imponerade på mig under dagarna. Deras matlagningskonst. Det märktes att allt togs till vara. Rester kunde återkomma, men på ett mycket raffinerat sätt. Att sätta sig till bords i matsalen med vita dukar och brutna servetter var en fröjd varje gång. Jag saknade egentligen inget annat än havregrynsgröten till frukosten. Nunnorna serverade enbart fil. Det är sådana svårigheter som jag lätt överlever.

Vad är nu det här med psalmskola? När jag möter någon och berättar om det, så frågar nästan var och varannan: Psalmskola? Sa du psalmskola? Vad är det? Ja, vad är egentligen en psalmskola? Jag tror att jag har bloggberättat det tidigare att jag fick ett stipendium före jul förra året. Jag hade skickat in tio texter för bedömning och ansökt om stipendium. Det föll sig så bra ut att jag fick stipendiet. Det gjorde mig superglad. Ett litet, men oj så viktigt, tecken på att jag är på rätt väg. Det har väl knappast undgått någon att jag älskar att skriva. Dikter, blogg och andra skrivelser är en sak. Det här med psalmskrivande är en ganska ny gren på skrivarträdet. En gren som jag är glad har fått lite extra växtkraft på många olika sätt.

För det första var det otroligt stimulerande med ett stipendium. Detta hör inte till min vardag, så ett sådant besked kan jag leva på länge. Sedan är Mr T min största supporter och har sin egen interna fanclub som stöttar och uppmuntrar. Jag har dessutom fått upptäcka en kompositör av rang i min närmaste arbetskrets, så du ser hur pusselbitarna faller på plats. Att skriva text är en sak. Det är bara att rada upp bokstäver efter varandra, alltså i den ordning som mitt hjärta och hjärna sätter dem samman. Att därefter får musik till är så ljuvligt att det går inte att beskriva. Du får gärna försöka. Jag går bet. Då kommer inga ord. Då kommer bara tårar. Jag måste komma ihåg pappersnäsdukar nästa gång... Antecknar detta på minneslappen.

Så fick jag meddelande om att jag har blivit antagen till en psalmskola på 2,5 år. Vi är fjorton elever från olika platser i Sverige. Jag fick återigen skicka in texter och så kom beskedet: Du har fått en plats! Helt plötsligt förvandlades flödet från något då-och-då-pysslande till att bli något organiserat och påpushande. Det är bra! Jag behöver det! Nu har jag varit på första träffen. Det var helt underbart. Jag träffade de andra deltagarna som var och en tillförde så mycket ny rikedom i mitt liv. Alltihop är en förmån. Att få vistas i en miljö som är tänkt att ge utrymme för skapande och kreativitet och dessutom få höja nivån med hjälp av litteraturvetare, teologer, musiker, kunskap om copyright och med intressanta föreläsare som triggar igång idéer. Det är guld värt.

Jag börjar på ny rad och nytt stycke. Jag kan inte använda ordet underbart för beskrivningen av känslan att sitta med sin text vid opponeringen. De ord som jag har nedtecknat, som skulle genomskådas i ett ljus av trokéer och jamber och som skulle nagelfaras med teologi och andra funderingar. Jag var helt enkelt skitnervös och orolig. Allt annat vore att ljuga och det ska jag inte göra i den här bloggen. Jag kände mig som förflyttad till högskolan och historiastudierna. Jag hade ingen uppsats att försvara, men en psalmtext. Hjärtat vill ju helst säga: rör inte min text. Men samtidigt är det ytterst intressant att få andras ögon och tankar på den. Jag är överväldigad av allt beröm och alla vackra ord. Det kändes nästan lite pinsamt ett tag, men jag beslutade mig för att njuta av den behagliga duschningen av uppmuntran. Vi alla som lever, vet ju att det kan komma en hink skit farandes från ingenstans nästa sekund. Ska det skitas ner, kan jag ju åtminstone få känna mig ren och fräsch sekunderna före.

Jag firade med två glas rött, lite ost, kex och frukt efteråt när vi samlades efter en dag full av textanalyser. På tåget hem skrev jag en ny psalm. Det bara rann till och jag har bestämt mig för att inte säga: det gör jag sen. För det första så vet jag inte om det kommer något sen och för det andra så kanske det är viktiga ord som rinner till och som rinner någon annanstans om jag inte fångar upp dem med penna och papper. Det kändes gott och inte alls tungt att ha en ny text med sig när jag klev av tåget i Gävle. Inte ens ösregnet kunde släcka min glädjeeld!

Idag har vi hjälpt trädgården att finna lite vila inför hösten och vintern som verkar vara i antågande. Krattat lite löv, satt ljung i krukor, sparat rosor för övervintring i jorden, satt ner kärleksört med rötter. Plockat undan och gjort höststädning på altanen. Fram med ljuslyktor på trappen och utanför vardagsrumsfönstret på altanen. Jag ska göra allt vad som står i min makt att överleva höstmörkret. Tända ljus är ett bra knep. Att skriva om eländet är ett annat. På återseende med ett leende!

PS. Idag har Lukas namnsdag och jag kastas tillbaka till sommaren och konfirmationslägret då min undervisningsgrupp hette Lukas. Inte på grund av Emils häst, utan med anledning av läkaren Lukas, som skrev Lukasevangeliet i Nya testamentet i Bibeln. Saknar konfatiden, ledarna och ungdomarna. Det är ytterligare en förmån i livet att få vara med på konfaläger. Både sitt eget och andras! Sedan kan jag också bli lite avundsjuk på herrar som Lukas som fick vara med och skriva en sådan bestseller. Tänk att vara psalmförfattare på den tiden! Tjosan!