Klack i taket och tack för dagens gudstjänst!

På tacksägelsedagen för ett år sedan var jag uppe på Hille klack och hoppade på rullstensåsen. Det har jag inte gjort på ett helt år nu. Det går tydligen lära gamla hundar att sitta. Eller så är jag undantaget som bekräftar regeln. Jag vet egentligen inte vad jag tänkte på. Det mest troliga är väl att jag inte tänkte alls. Jag förflyttade mig helt enkelt i minnet till barndomen och då SKA det hoppas på stenar. Jag kunde väl inte för mitt liv tro att en liten rackarssten skulle vicka. Efter ett år är inte foten bra och jag tänker på Hille klack lite då och då. En rullstensås som är avlagrade stenar från inlandsisens tid, borde väl ha format till sig på ungefär 20 000 år. Kom inte klaga på mig om jag inte är färdigformad efter fyrtiofyra år. Om jag någon gång vickar till mig och kommer i rullning, så akta dig för att klaga. Jag kommer bara att hänvisa till rullstensåsen. Får den röra sig utanför tillrättalagd plats, så gör jag det också! En och annan ledbandsskada kan bli att räkna med alltså. Även i framtiden.

Tacksägelsedagen i fjol var den tolfte oktober, så det riktiga ledbandsjubileumet är alltså inte förrän imorgon. Idag är det den elfte oktober och jag har varit på gudstjänst i kyrkan och om jag tidigare har bloggat negativt om längd och utformning, så får ni radera detta i era minnen nu. För här kommer en bloggrecension som är överväldigad av positivism. Den kom igång lite sent, så vi satt och funderade på hur detta skulle gå. Någon gång sju-åtta minuter över elva gick klockringningen igång och då var jag på snäppen att sätta igång med: De bara förbereder sig, men det gjorde jag alltså inte. Processionen in i kyrkan såg mäktig och ganska proper ut. Det var gudstjänstansvariga, barnkören, vuxenkören, präster, diakoner och så de fyra gästerna från Zimbabwe.

Det är verkligen kors i taket, men gudstjänsten var slut strax efter klockan tolv och var alltså max en timme lång. Innehållet var bra helt igenom. Eller varför använder jag bara ordet bra? Det var välsignat och härligt! Längesedan jag upplevde något sådant i kyrkan. Kan faktiskt inte komma på när jag gjorde det, så det har kanske inte hänt förut? Visst borde jag komma ihåg när en gudstjänst välsignar mig? När jag känner mig så där totalt genomspolad, påfylld och fräsch som en människa blir som tar emot förlåtelse, tar del av predikan och går ut i den helige Andes kraft. Att det regnade ute gjorde ingenting. Det tog jag som en gåva från Gud. Ett regnväder skulle hålla mig borta från eskapader på Hille klack.

Jag vill ge en stor applåd och hyllning till alla medverkande. Det var en underbar gudstjänst. Ett fantastiskt upplägg. De som säger att det måste vara på precis ett bestämt sätt kan väl sitta kvar en halvtimme till och bara sitta och stirra rakt fram. För det är ju det vi gör resten av tiden i vanliga fall. Jag känner mig förlåten. Jag känner mig välsignad. Jag har fått ta emot Jesus Kristus genom bibelordet och i nattvarden. Jag är laddad för att gå ut och fortsätta tjäna. Dessutom mycket lycklig och genomglad. Är inte det gott nog? Kycklingsalladen vid kyrklunchen smakade superbt.

För två år sedan kånkade jag hem, eller nu ljuger jag lite faktiskt. Jag börjar om. För två år sedan på tacksägelsedagen köpte jag en stor pumpa på auktionen på kyrkkaffet, som min kära kollega fick kånka hem till min dörr. Jag vet inte vart jag skulle eftersom hon fick det tunga uppdraget. I år kånkade jag inte hem någon pumpa men å andra sidan gick jag inte tomhänt. Jag fick dessutom skjuts av den pumpkånkande kollegan. I år bar jag hem en overhead. Lånar den över natten för att dottern håller som bäst på att dekorera sitt rum med en målad bild på Michael Jackson. Vem annars? Full storlek. Mycket läckert. Väggarna blir röda. The King of Pop blir svart. Lite mörkare golv och så en skjutdörrsgarderob, som kommer att bli det rummets stora lycka.

Jag ska nog göra slag i saken och publicera denna blogg nu på stört och gå ner och titta hur det går för henne, där hon sitter och pillar med en liten pensel för att åstadkomma konstverket. Envis som sin mor. Jag ska be henne ta en paus och göra mig sällskap framför TV:n och se ett program som jag aldrig skulle kunna lura Mr T att se. En timme framöver är det tjejerna som intar TV-soffan och vilar ögonen. Vi är redan på det klara med vilka som ska plockas bort och vilka som ska få vara kvar. Vi har tre givna. I det onödiga, men ack så avkopplande programmet Ensam mamma söker. Det behövs absolut ingen ansträngning alls av hjärnan när vi tittar på ett sådant program. På återseende med ett leende!

PS. Vet inte att det har stått still någon gång när jag ska skriva mitt PS. Har faktiskt inte en aning om vad jag ska kunna tillägga som kan tillföra bloggen något av värde. Jarl har namnsdag, men hur viktigt är det att veta. Den enda jag kommer på är Jarl Kulle, men han är ju död och så förresten Birger Jarl och han är också död. Förresten så räknas väl inte namnsdag på efternamn? Eller vad tycker du? Men om det nu är någon bloggläsare som lystrar till Jarl och som är i levande livet, så ska du givetvis få ett grattis!