Sådan mor, sådan dotter. Vi är utseendemässigt ganska lika. Kanske inte bara ganska, utan folk brukar reagera på den slående likheten. Jag vill inte börja dagens blogg med att göra min dotter mer ledsen än vad hon kanske redan är för alla dessa kommentarer. Hon överlever förhoppningsvis alla kommentarer. Det är värre med huvudvärken. Det är ett gissel. Jag vaknade med huvudvärksvarning i morse. Den var dock hanterbar. Det finns huvudvärk och så finns det huvudvärk. Sedan finns det HUVUDVÄRK också. Jag kunde ta mig till jobbet, även om jag inte hade blivit ledsen om det hade stått en skylt på dörren att det här en en huvudvärksfri zon. Den person som känner att han eller hon inte med gott samvete kan intyga att huvudet är fritt från huvudvärk göre sig inte besvär med att träda innanför dessa jobbdörrar. Givetvis så stod det inte någon sådan skylt på dörren. Jag tror innerst inne att det är var och ens eget ansvar att känna efter. Går detta? Kan jag jobba trots lite huvudvärk? Jag hör nog till dem som kan jobba med ganska mycket huvudvärk.
Allt går ju till en viss gräns. Tyvärr är steget över till en annan dimension inte så långt. Det går att förhala det. Precis som med allt som vi helst vill undvika. Rätta prov till exempel för en lärare är väl inte speciellt positivt upphetsande. Så det finns risk att läraren skjuter på det så mycket som möjligt. Tills det inte går längre. Då förflyttas man som lärare in i en annan dimension. Stressdimensionen. För en del fungerar det alldeles utmärkt att jobba under stress. För andra blir det bara som det låter. Stressigt. För någon kanske det gäller ett telefonsamtal eller ett besök som skjuts upp. Allt för att det gäller något som är svårt att framföra. Men det går inte att skjuta upp det hur länge som helst. Det pockar på att bli sagt och plötsligt en dag konfronteras man inne i en ny dimension. Då det är dags att bara säga det och det blir kanske en total explosion.
Så även med huvudvärk. När jag länge och väl har skjutit det framför mig, så gör huvudvärken entré med buller och bång. Sett med huvudvärkens perspektiv, så kan jag tänka mig att den har suttit lugn och tyst bra länge och inväntat sin tur. Eller inväntat sin uppmärksamhet. Att få bli lite sedd och ompysslad. När detta inte sker, så reagerar den med att bli riktigt asförbannad och reagerar som de flesta av oss skulle ha gjort. Den ställer till med ett himla liv. Skyll dig själv, för helvete, säger den. När jag och huvudvärken har flyttat in i den dimensionen, då är det försent att egentligen åtgärda den. Det blir bara en önskan om att få dö så snabbt som möjligt. Medicinen verkar göra noll verkan. Ett tyst rum blir aldrig tyst. Ett sus från elementet är som hammarslag. Behöver egentligen inte gå så långt som till elementet. Räcker med min egen puls som formligen spränger och susar sönder tinningen.
Jag gör vad som kan göras i detta läge. Jag skjuter i mig stark medicin. Jag lägger mig bekvämt och blixt stilla. Rummet är mörkt, rummet är så gott som tyst. Jag lindar en halsduk om halsen för att känna att huvudet hålls på plats. Jag försöker att så gott det går låta bli att andas. Det går givetvis inte att låta bli det helt, men så mycket som möjligt för att inte reta igång pulsen. Sedan ligger jag där och försöker inte reta hjärnan med en massa tankar. Men det går omöjligt att låta bli att tänka tanken: Varför är du så jäkla korkad? Du lär dig aldrig! Vad är det du vill bevisa? Vem kommer att tacka dig? Åh, låt mig få dö. Här och nu passar bra. Mitt i min ynklighet. Jag står inte ut en stund till med denna förbankade värk.
Förhoppningsvis somnar jag till och upptäcker att det värsta har lagt sig. Det är långt ifrån bra, men attacken som driver mig till dödslängtan har klingat av. Den lurar hela tiden och det kan sitta i flera dagar. Jag har kommit på att det är inte speciellt smart att göra som jag ofta gör i det läget, men jag ursäktar beteendet med att jag är halvdrogad eller att jag är så himla befriad att livet känns som helt underbart. Jag mår egentligen inte alls bra. Fortfarande medicinpåverkad och fortfarande med en ömhet som efter ett stort slagsmål. Men jag har fått sådana krafter att jag kan börja putsa fönster. Stryka en stor tvätthög. Räfsa löv. Ja, jag vet. Det låter helt galet och är det också. Jag behöver egentligen inga bloggkommentarer på den dumheten. Jag får tillräckligt som det är av Mr T. Jag håller med honom. Det är sååå dumt.
Denna lilla dumhet önskar jag inte föra över till min tonårsdotter, som idag på förmiddagen ringde och berättade att hon hade fått en sådan hemsk huvudvärk. Det hade gnistrat till i ena ögat och sedan dundrade det igång. Sådana gånger hade jag velat vara hemma. Jag glömmer aldrig när det hände en gång på mellanstadiet och hon ringde hem och berättade att hon var så dålig. Så skickade läraren hem henne själv och lika dum som sin mor började hon gå. Jag kom och mötte henne när hon redan var halvvägs och då såg hon knappt att det var jag. Jag hade ingen bil utan fick upp henne på cykelpakethållaren och jag kände hur hennes huvud hängde tungt mot min ländrygg. Jag fick knappt in henne i sängen så hårt var det anfallet.
Så det fick bli medicinsk rådgivning på telefon och ständiga kontroller hur läget var. Svår avvägning att hålla på och ringa också, eftersom med den huvudvärken vill man egentligen bara be omgivningen hålla käften. Den här dagens huvudvärk hos mor och dotter kan säkerligen bero litegrann på det tunga novembervädret. Det verkar som någon har glömt en grå säck med fuktiga handdukar i och lagt den över hela Gävle. Orkar inte lyfta blicken ens, så hänger allt det grå tungt över våra huvuden. Nej, jag måste helt enkelt skifta ämne snabbt, så jag inte drar ner hela mänskligheten i denna huvudvärkskaskad och vädertristess.
Snabbt till i måndags. Då mor och dotter hade en riktigt rå-om-varandra-dag. Båda två skolkade vi från förpliktelser. Nåja, skolk vet jag inte. Jag hade tagit ledigt och dottern hade begärt ledigt. Det var inga problem. Så vi gjorde en skapligt tidig start med dottern vid ratten. Inte så mycket trafik på E4:an söderut och vi gjorde första stoppet vid IKEA i Uppsala. Åt frukost där för tio kronor för 2 personer. Ingvar Kamprad är smålänning, ingen tvekan om det. Han vet hur man gör en smålänning ute i periferin nöjd. Hutlöst billigt. Vi stoppade bilen full med IKEAprylar till dotterns rum. Det verkar som om IKEA i Valbo har upplösts, men detta gällde prylar som de inte har i sitt lager. Vi fick åka till den stora IKEA-staden Uppsala. Efter cirka en timmes effektivitet med frukost, toabesök och handling, så bytte vi chaufför och jag körde till Stockholmia.
Nu väntade en dag full av nöjen. Shopping efter en hel lista, restaurangbesök och som kronan på verket, hyllningsshowen till Michael Jackson på Cirkus. Den började halv åtta och nästan tre timmar senare satte vi oss i bilen som stod parkerad nära Grönan. Showen var kanonbra. Går nästan inte att misslyckas med den musiken. Trist bara att det inte var Michael själv som höll i trådarna. DET hade verkligen varit en upplevelse och vi var ganska nära i somras. Vi planerade en Londonresa med biljetter till hans show: This is it. Nu blev det bara en blek föreställning i jämförelse och ändå var den värd varenda öre. Det blev Michael Jackson-musik i bilstereon hela vägen hem. Så på natten till tisdag hade jag låtar i huvudet och vaknar nästan av att jag nynnar en av sångerna. Kan det verkligen bli för mycket av det goda?
Med denna rivstart på veckan så antar jag att jag kommer inte att kunna hämta ikapp någon sömn. Det saknades sovtid på redan tidigt stadium och med en blick i kalendern, så ser jag att det kommer inte att bli någon ändring. En ledig dag verkar ge eftersläntring och en känsla av att hinna ikapp. Är det någon som har hittat luckor och som fått över? Jag skulle behöva några. Jag tror det är söndag, Fars Dag som det kanske kan bli en tårtluckeätning. Annars får jag helt enkelt vänta till adventskalenderluckorna. Det står inte på förrän det är dags att plocka fram dem. Är det någon som har koll på vad det är för julkalender på TV i år? För vi har väl inte sådan tur att de kör repris på Teskedsgumman eller Mysteriet på Greveholm? Nej, just det. Repriser tillhör ju sommaren och då sänder väl inte ens SVT julkalendrar? På återseende med ett leende!
PS. Jag känner på mig att jag kommer inte att ha tid att blogga imorgon, så jag säger GRATTIS i förskott till Mr T:s och min älskade guddotter Elisabeth. Hoppas att du får en bra födelsedag. Du är verkligen värd det! Så hoppas jag att brevbäraren sköter sitt uppdrag. Med fyra frimärken borde han kunna det och även sjunga en hyllningssång. Varm kram Elisabeth!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar