Hur ska jag kunna tacka?

Idag har jag fått en ovanlig gåva. Det var verkligen en sådan som inte är massproducerad. Inte inslagen i papper, tejp och snöre. Inte i kuvert. Jag är glad så att jag är rörd. Jag vill visa min tacksamhet, men hur tackar jag för en gåva som är så utöver det vanliga? Gåvan levererades i form av toner. Du läste rätt. Gåvan som jag fick idag var i form av två melodier till mina texter. Under årens gång har jag blivit modigare. Det trodde du kanske inte. Inte modig som ett lejon och inte modig som Daniel i lejongropen heller. Bara så där lite lagom modig, så att jag vågar ta fram mina texter och lämna dem vidare. Alltså de har sluppit skrivbordslådan och har fått komma ut och lufta sig lite.

Det här med modet är inte så sturskt som det låter. Jag har mer eller mindre blivit tvingad att ta fram mina texter. Kommer inte ihåg om jag har nämnt här på bloggsidan att jag har blivit antagen till en psalmskola? Vi är tretton elever som under två och ett halvt år ska få ägna oss åt psalmskrivande. Kursen är på distans med några träffar per termin. Första träffen går av stapeln i mitten av oktober. I förberedelserna har legat att plocka fram text och skicka in för bedömning. Jag lyckades välja fem texter som jag skickade iväg och av dem skulle jag sedan välja en, som skulle avhandlas på första träffen. Jag har valt en text som jag skrev för fyra, fem år sedan. I min Faders armar. Den betyder mycket för mig och jag vet så väl varför jag skrev den. Den beskriver min relation till Gud. I en ytterst viktig tid i mitt liv.

Så hade jag ytterligare en text, som jag tyckte var värd att få sjungas. Den skrev jag i bilen den femtonde augusti i år. Den handlar om framtid och är egentligen en bön till Gud. En önskan att få leva mitt liv som han har tänkt det. Den är egentligen inte skriven om mig som person, utan jag har haft en annans människas situation i mina skrivartankar. Jag gav texterna till en av mina kollegor som jag vet är intresserad av musik och som också har komponerat tidigare. Jag hade inga krav eller önskningar om upplägg. Jag kunde bara säga att det inte var någon brådska. Det var okej att ta god tid på sig. Skapande kan inte pressas fram. Så döm om min förvåning när jag bara efter några dagar fick möjlighet att lyssna på ett första utkast. Ett utkast som jag köpte utan ändringar. När jag hörde melodin till texten I min Faders armar, så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. De bara kom och det gick inte att hejda. Det var inte längre en död text. Den hade fått ett liv och tonerna svävade igenom rummet och nådde en liten sträng i mitt hjärta. Den strängen slogs an och det kändes harmoniskt.

Det är inte precis vad jag längtar efter att sitta utan näsduk och gråta hos en kollega. Tankar om mascara och annat i sammanhanget väldigt simpla föreställningar pluppar igenom tankebanorna. Jag strök lite försiktigt och lite dolt tårarna ur ögonvråna och hoppades att det inte märktes så tydligt. Det gjorde det säkert, jag var blank och rödögd en lång stund efteråt. Vad är det som är så farligt att visa tårar av glädje? Eller förresten tårar av sorg också. När jag hörde tonerna så kom de som balsam för så mycket som jag har bearbetat. Skrivandet av sången har varit en bearbetning och när nu melodin kom, så blev det som om den fyllde de tomrum som bearbetning inte kommer åt. De la sig mjukt som sammet och jag kände mig lycklig, nästintill euforisk.

Jag uppfylldes av en känsla att den där melodin önskar jag att jag hade fått skriva själv, för så bra och rätt kändes den. Ändå är jag samtidigt så glad att det är just min kollega som sätter sitt namn som kompositör, för det är roligt att skapa tillsammans. Jag är stolt över att ha fått skriva en text som har fått en sådan fin melodi. Jag hoppas att den kommer att sjungas. Jag vet att jag kommer att sjunga den i duschen. Jag är svag för den irländska musiken. Till min text hade det inte passat sig med de glättiga och tjoflöjtandes irländska takterna, utan den var mer åt det melankoliska hållet. Att min kollega hade lyckats hitta den irländska känslan är jag så glad för. Det kändes som min sång, även om det nu även är hans. Vår första gemensamma komposition. Detta skapande är verkligen en gåva och en fröjd.

Jag frågade lite försiktigt om det skulle gå för sig att få lämna ifrån sig fler texter och nästa text för musikalisk bearbetning blir en julsång. Den är skriven till en alldeles speciell person och det är inget som jag nödvändigtvis behöver blogga om. Jag har delgett notskrivaren, eftersom det kan vara bra att få lite bakgrund, men likadant den här gången. Det är fritt fram för eget skapande och inga krav från min sida. Jag tror inte att det ska styras och ställas för mycket. Jag tror på människors olika gåvor och så rätt som det kändes vid de två första sångerna, så är jag inte ett dugg orolig. Det känns lugnt och tryggt. Jag vill inte bara bli så modig, så att det slår över och att jag blir övermodig. Det är viktigt för mig att behålla min ödmjukhet. Jag har nämligen märkt att det är då det är som lättast att skriva. Jag tror det helt enkelt fungerar så att Gud tar pennan och idéerna ifrån mig när jag tenderar att bli kaxig. Ingen massproduktion då inte.

Ska jag bli mer än modig så vill jag bli frimodig. Att skriva är det bästa jag vet. Du som har följt min blogg tycker säkert att jag är tjatig. Kom med något nytt, hör jag dig ropa. Ja, det skulle kanske vara att det är också förenat med en hel del smärta att skriva. Det är inte alltid helt enkelt och när det för en gångs skull är det, så kommer snart en oskriven lag som inleds med jante. Jag bor i ett jantebälte och jag gör allt för att inte bli fastspänd i den remmen. Hellre skaffar jag mig ett par färgglada hängslen som jag kan spänna och snärta med när jag får tid över.

Idag har solen skinit, men ikväll regnar det. Hur det har varit i Halmstad vet jag inte, men där befinner sig numera släktens födelsedagsbarn för dagen. Richard som fyller nitton år idag. Östgöten. Galenpannan som håller på Norrköping i fotboll. Jag kan skriva så för jag är ganska säker på att han inte läser fasters blogg. Även om han gör det, så vet jag att han kan bita ifrån och gnälla på min Öster-tillhörighet. Vi har chatt-kontakt titt som tätt. Han är nästan den släkting som jag har mest kontakt med. Ibland spelar ålder ingen roll. Det bloggade jag om i förra bloggen, eller hur?

Om du undrar över mitt sporadiska bloggande så finns det miljoner förklaringar. Det hjälper inte. I alla fall inte om jag säger det till mina ungdomar hemma. De svarar klokt att det handlar om prioriteringar. De tycker självklart att tvätt, städning och andra trista hushållssysslor kan stå åt sidan, åtminstone för en liten stund. Alltså för en liten bloggstund. Innerst inne vet jag att de har rätt. En liten stund har vi alla tid med. Sedan att tonåringar har en tendens att lägga alla dessa stunder efter varandra i en lång rad, det är en annan femma. Jag tröstar mig med att de kommer snart att träda in i vuxenbeteendet. Kanske en svag tröst? Bättre att förfäras.

Det är inte bara hemmets hushållssysslor som har stört mitt bloggande. Det är mitt arbete också. Sista meningen kanske inte passar sig så bra i tryck. Tänk om chefen läser att mitt arbete stör mitt bloggande. Ojojoj. Det blir personalutvecklingssamtal flera månader i förväg än det ordinarie PU-samtalet. Jag kan lite diplomatiskt i alla fall skriva att det har varit mycket den senaste tiden. Dels som har krävt insats på plats, men också som kräver engagemang i mina tankar. Det har gått runt, runt och jag delar den känslan med många arbetskamrater och inte minst med chefen. Ändå är han den bäste på att be mig dra ner på takten. Hur många har sådana chefer? Fast å andra sidan, hur många chefer har sådan personal? Någon balans vore önskvärd hur som helst. Ska försöka hitta den snart. Lägger det som prioritet 1.

Så är det förstås förberedelser för psalmskolan som ligger till grund för att det inte har blivit så mycket bloggande. Skrivande som skrivande. Ett annat störande fenomen stavas huvudvärk eller migrän. Den tar tid för mig. Utan att fråga om lov. Jag har kanske uppvisat signaler som gör att migränen tror att det är fritt fram, men icke. Nu ska jag i alla fall till neurologen på kontroll om några veckor. Får se om han kan bringa någon klarhet i detta djävulska moment i livet. Jag inledde bloggen med att tala om gåva och avslutar med att prata om migrän som jag långt ifrån kan kalla en gåva. Den har jag kanske fått för mina synders skull. Är det bara i Småland vi uttrycker oss så hårt mot oss själva? På återseende med ett leende!

PS. Jag önskar att du hade kunnat vara med igår eftermiddag på Kyrkans Hus i stan och dela mötet med 5 studenter från högskolan. 2 tjejer från Kina, en från Ryssland och 2 svenska tjejer. De studerar på socionomprogrammet med internationell inriktning och skulle skriva om döva. Jag hade bjudit in tre döva tjejer som fick berätta om uppväxt, om samhällets attityd, om undervisning och om dövkyrkan. En av flickorna la fram ett vittnesbörd, som fick mig att sitta med ståpäls. Det var så otroligt starkt. Att utbrist i ett halleluja är inte för mycket begärt! Det var precis vad det var... ett teckenspråkigt HALLELUJAH-MOMENT!