Ett mål och nu står vårt hopp till att vinna över Albanien och så långt tror jag det är möjligt. De räcker inte med det. Vi, alltså svenska landslaget, måste sedan förlita sig på att Malta tar poäng mot Malta. Det är där jag tror vi får problem. Portugal kommer att vinna. Men ett litet, litet, pyttelitet hopp återstår. Det gör det tills någon har bevisat motsatsen. En sådan här liten förebyggande tanke är att det blir nog inte något VM i fotboll för Sverige nästa år. Du har kanske inte bokat några biljetter till Sydafrika. I alla fall kanske inte för att se Sverige ta VM-guld. Vi får vänta fram till onsdag för att se hur det går. Sverige-Albanien på Råsunda. Portugal-Malta. Det gäller bara någon enstaka poäng.
Just nu känns det lite tomt och ödsligt, som om luften har gått ur oss. Vi kommer säkert att repa mod, men låt oss fotbollsintresserade få sörja lite först. Det är oktobermörkt ute. Inte så märkligt nu när klockan är över midnatt. Idag har ändå solen skinit och jag passade på att hänga tvätt ute. Jag gillar att dra ut på sommarkänslan även om tvätten nu mer frystorkas än soltorkas. Jag vet inte om jag ska avslöja detta, men jag hängde faktiskt tvätten i shorts. Det är min lilla protest mot höstens och vinterns intågande. Jag vill leva i sommarens famn. Glöm inte bort hur underbart det är med sommar. Havet som får omsluta din kropp. Solen som värmer din hud. Enkelheten att mötas och bjuda på förtäring. Fåglarna som flyger in och ut ur holkarna. Smultronen i diket. Blommorna som slår ut. Inget är så levande som under sommaren. Eller för att uttrycka hur jag känner det. Jag är aldrig så levande som på sommaren.
Igår hade min mamma namnsdag. Inger. Eftersom det ligger femtio mil mellan mitt köksbord och hennes, så skickade jag blommor. En vacker bukett i höstfärger. Det rimmar illa med min längtan efter sommaren, men det blev så. Hon behöver en liten bukett, helt klart. Hon opererade sin hand häromdagen, så det blev en kombinationsbukett. Grattis på namnsdagen älskade mamma och krya på dig. Det är trist att veta att den här handoperationen är det lilla i sammanhanget. Du har mycket som finns på operationslistan och det är inte roligt. Det är tunga femtio mil nu.
Så har begravningen varit i Åseda för mammas moster Alva. Alva som skulle ha fyllt 100 år i november. Alva som levde med ett helt klart huvud nästan intill slutet. Det var en kort tid som tankarna och minnet svek henne och då tog vår Herre saken i sin hand och hämtade hem henne. Vi som är kvar i jordelivet har många minnen och tankar om Alva. Jag tänker speciellt på hennes brevavslutningar. Hon skrev alltid frid och så sitt namn. Inte varma hälsningar. Inte med vänliga hälsningar eller kram. Utan frid. Alva visste vad som behövdes och vad som höll i längden. Frid. Återigen, det låg femtio mil mellan mig och begravningen. Det är återigen tunga mil.
Nu är det väl dags för att återknyta till dagens bloggrubrik om årets häftigaste konsertupplevelse. Annars är det risk för att det blir problem med falsk varudeklarering. Skriva en tilldragande rubrik och sedan skriva om fotbollsförluster, operation och begravning. Oförskämt nästan. Så låt mig därför berätta om igår, eller i skrivandets stund, i förrgår eftersom det nu har slagit om till nytt dygn. I fredags kväll hade jag förmånen att tillsammans med en kollega följa med fyra zimbabwier till konserthuset här i Gävle. Det är inte varje dag det händer, så det måste få lite bloggutrymme. De fyra zimbabwierna kom från vår församlings vänförsamling i Manama i Zimbabwe. De gästar Sverige och Gävle i cirka två veckor och i fredags var det alltså dags för ett konserthusbesök. Vi satt på trettonde raden på parkett och hade fantastiskt bra utsikt över hela scenen.
Konsertsalen var välfylld och det låg förväntan i luften. Undrar om det inte var så att jag spetsade öronen lite extra för att dels lyssna som jag brukar göra, men dels också för att försöka ta till mig konserten med Zimbabwe-vibbar. Jag behövde inte anstränga mig så länge. En av männen gav mig ett bländande leende som totalt strålade förväntan. Så släcktes ljuset i salen och strålkastarna drogs på mot scenen. Första stycket var nyskrivet och skulle uruppföras i Gävle denna kväll. Ett sådant där stycke som jag inte skulle springa ihjäl mig för att få höra, utan nästan tvärtom. Det var extremt svårlyssnat och jag vet inte om det berodde på min gästvänlighet. Min vilja att det skulle passa vännerna från Zimbabwe. Stycket heter Waves, sa jag till mannen bredvid mig och han log återigen och sa: Interesting. Jag vet sedan tidigare att det är ett ord som de använder för något som är lite märkligt och udda och jag kunde nästan inte hindra mitt förlösande gapskratt. Jag höll nämligen med till etthundra procent. Interesting.
Innan paus var det ett pianostycke med en kvinnlig solist. Hon kom in på scenen iförd en cerise sparkdräkt i något slags glansigt tyg och med en frisyr som skulle ha passat i vilken popgrupp som helst. På 1980-talet. Hon hamrade på rejält utan noter och gjorde verkligen sitt jobb. Jag hade ändå svårt att ta henne till mitt hjärta. Det fanns en liten mur mellan henne och publiken. Jag tror att den muren kallas fisförnämlighet.
I pausen utbytte vi lite tankar om Sverige och Zimbabwe. Vi tror fel om vi tror att vi svenskar enbart ska lära dem. De har så mycket att säga oss, så vi borde stanna tiden och stanna upp och ta till oss. Ibland tror jag att de är gudasända för att förmedla något alldeles dyrbart och speciellt.
Efter paus var det dags för kvällens mastodontstycke. Den nya världen av Dvorak. Då behövdes inga förklaringar. Vi möttes utan talat språk och lät tonerna förena oss. Det blev en fantastisk upplevelse och jag kommer inte att höra den någon mer gång i livet utan att tänka på fyra zimbabwiska vänner. Efter sista tonen var publiken lyrisk. En efter en reste sig och då kommer en helt underbar fråga ifrån representanten från zimbabwe: What are they looking for? Jag antar att de tyckte att det var märkligt att helt plötsligt skulle det vara stående ovationer. De som tyckte att det var resursslöseri med en hel orkester på scenen och ingen som uppmanade publiken att dansa. De funderade också varför orkestern skulle sitta hela tiden. Svårt att jamma då. För övrigt var de fascinerade över att musikerna följde minsta lilla vink som dirigenten gjorde. Ja, det är fascinerande, men med lite inside-information så vet jag att ibland är det totalt omöjligt att följa dirigenten om det är ett stycke som ska spelas för betalande publik. Då gäller det att hålla god min och spela ihop sig än mer med kollegorna. Det kan också vara en häftig konsertupplevelse, för musikerna i alla fall. Vi i publiken är säkert lyckligt ovetandes. På återseende med ett leende!
PS. Idag har Harry och Harriet haft namnsdag. Låter som en alldeles utmärkt filmtitel. Harry och Harriet. Om det mot förmodan är någon filmproducent som läser min blogg, så varsågod. Ta den! Jag tänker inte köra copyright på det. Jag har fullt upp att göra sådant med mina sångtexter nu. Det får bli en annan blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar